Inga släktingar

Hur tänker ni som har släktingar? Är ni nöjda som det är eller är det bara jag som tror att det skulle vara så underbart?

Är inte i samma sits, men t ex i tidningen Land kan man nog efterlysa nya "släktingar", tycker mig ha sett det förut där.

Tänkte bara säga att jag känner igen känslan...

Min pappa dog för 20 år sedan (när jag var 23 år). Jag har inga syskon och bara ett barn (ofrivilligt "barnlös", i e jag hade gärna haft fler). Övriga släktingar har jag heller ingen särskild kontakt med.  Mao är det bara mamma och dottern som jag är biologisk släkt med och som jag umgås med, man känner sig ju ganska sårbar.

Exakt vad man gör åt det vet jag tyvärr inte, jag är ju för gammal för att få fler barn (även om jag hade kunnat från början) och definitivt för gammal för att få syskon Försöker kompensera med kompisar istället Man måste ju dock "förtjäna" dem, det är skillnad med släkten som är tvungen att stå ut med en oavsett

Jag står inte helt utan släkt jag har en mamma som jag har väldigt bra kontakt med hade även det med min pappa men han dog för 3 år sedan... Har två äldre bröder en är ensamstående och tja vi träffas hemma hos mamma det är ingen man åker och hälsar på direkt och min andra bror har familj men dom vill mest vara ensam hemma.... Så det är inte helt problemfritt att ha släkt heller, inte helt säkert att man har kontakt eller ett säkerhetsnät ändå...

Min sambo är enda barnet så där finns inga och barnens pappa har visserligen många syskon Men ingen bor nära..

Barnen har kompisar som leker med kusiner och har bra kontakt så där kan jag känna lite ledsamhet att dom missar nåt men i gengäld har dom ganska många bonussyskon då både mig sambo har "egna" barn och deras pappas sambo har en hel hög med ungar...

Jag har visserligen mina föräldrar i livet men jag är också ensambarn och mer eller mindre all kontakt med min släkt bygger på mina föräldrar.

Jag var tajt med mina kusiner på pappas sida (samma ålder, bodde nästan grannar) när jag växte upp men nu har vi tappat kontakten. Ses på jul och kanske på sommaren nån gång, Men alltid hemma hos våra föräldrar. Aldrig självständigt. 

Mina kusiner (5 st) på mammas sida är 15-22 år äldre än mig eftersom mamma är sladdbarn. Så med de har jag absolut ingen kontakt förutom min äldsta kusin som är 61 år och en av min mammas närmaste vänner. Skiljer bara 8 år mellan dem och min kusin bodde mycket hemma hos min mormor när hon var liten. 

Mamma och pappa är runt 70 nu och jag är snart 40. Inser att jag kommer tappa kontakten både med min släkt och min hembygd (30 mil bort från där jag bor) när de inte finns längre. Kommer bli en stor sorg. Så ja, jag kan mycket väl föreställa mig hur det känns. Blir en hel "barndomsvärld" som bara försvinner. Människor, historier, miljöer... Som bara slutar existera för mig. Orkar nästan inte ens tänka på det. 

Har delvis mig själv att skylla också. Har liksom aldrig brytt mig om att skaffa egna kontakter med mina släktingar utan allt har liksom gått via mina föräldrar. Har inte bott i hemtrakterna sen jag var 18 år heller. 

Har i alla fall egen familj nu. Fru och ett barn med ett till på väg. Det känns skönt. 

Inte riktigt samma då jag har mina föräldrar och några få släktingar (inte många alls) men dom bor långt bort så har inte någon tät kontakt med dom. Är också ensambarn så har inga syskon. Träffar släkten och mina föräldrar ibland men sen går det lång tid i mellan så saknar det massor. Är ledsen över att mitt barn inte heller har någon kontakt med släkten känns som om han går miste om mycket :(

Jag känner igen problemet, då jag inte heller har några släktingar. Kusinerna (två) har avlidit för några år sedan, men jag är inte speciellt ledsen för det då jag bara träffat dem en gång vardera sedan jag blev större (dvs. äldre än tio år). Pappa var ensambarn, min mamma hade en syster utomlands (därav kusinerna). Farmor och farfar levde isolerat, hade inga släktingar på trakten och inga vänner att tala om heller. Att inte ha några släktingar gör faktiskt att man lite grann känner sig som en solitär som flyter i rymden, mer eller mindre utan förankring. Visst, man kan ha förankring till orten där man växte upp (en förort), eller till någon annan plats, men det är inte riktigt samma sak. Under uppväxten fanns många (nåja, ett 15-tal) äldre släktingar som jag träffade då och då, det var syskon till mor- och farföräldrar, och som barn tänkte man som tur är inte på att man skulle bli alldeles ensam kvar av sin familj. Partnerns familj, det är inte riktigt samma sak. Jag förstår precis vad du beskriver, tror jag. Läste en tidningsartikel om en äldre kvinna som inte kunde få ut något ID-kort pga. att hon inte hade några släktingar som kunde intyga hennes identitet. Att bli helt identitetslös och en "outcast", utesluten ur samhället, är en av mina värsta mardrömmar. För att få ID-handling om den gamla förkommit måste man ha make/maka/sambo, förälder, mor- eller farförälder, myndigt barn, myndigt syskon, eller vårdnadshavare. Just nu har jag en make, men så kommer det ju kanske inte alltid att vara, och som äldre ensamstående utan barn står man sig slätt utan sitt ID-kort, man får inte ut pengar på banken, inte hämta ut medicin, osv., och då blir man en "outcast". En 84-årig man som blivit rånad på sitt ID-kort råkade ut för detta. "Personalen han kände på banken han varit kund hos de närmaste femtio åren har pensionerats. Hans fru är död sedan trettio år, och de sista släktingar han har i livet är så gamla och sjuka att de inte kan ge sig ut." Lösningen blir förstås att skaffa flera ID-kort och pass, med lite olika giltighetstider, som man har placerade på olika ställen, alla handlingarna får ju inte samtidigt brinna upp till exempel. Den som inte har någon nära släkting saknar i princip möjligheter att skaffa en id-handling.