Mallanbrallan83 skrev 2016-01-16 10:05:34 följande:
Vad härligt att ni tillslut fick ett till barn. Men beklagar det ni fick gå igenom, hur tog era barn det? Dom var ju lika gamla som mina är nu.
Lite så känner jag, känner mig lite ensam i sorgen. Övriga familjen verkar gå vidare. Jag är bara skitledsen hela tiden. Kommer att vara sjukskriven nästa vecka också men undrar om det räcker..(jag jobbar själv på sjukhus).
Att det ska dröja så länge som för er känns i nuläget helt sjukt och otänkbart! Ja är glad att få höra din solskenshistoria men längtan är helt sjuk, jag har ju längtat och väntat i 1,5år snart????
Vår minste son, 6-åringen, grät öppet ganska ofta de första dagarna, medans 8-åringen var mer dämpad. Senare var de nog mer ledsna för att mamma (och pappa) grät. Jag kände ofta skuld för att jag inte var någon bra mamma under den där tiden. Jag försökte att inte gråta öppet, men om jag gjorde det kom de alltid och kramade mig och då sa jag att det kändes bättre! När jag sen blev gravid igen sa de, särskilt den minste, att "den här bebisen kan väl inte dö?". Ja, vad svarar man?
Ja, det är ju du som har burit på bebisen flera månader, så det är väl egentligen inte så konstigt att du känner dig ensam i sorgen, precis som jag gjorde. "Skitledsen" var precis vad jag var, i princip hela tiden. Ingen annan kunde ju förstå hur stor sorgen faktiskt var. Jag var helt sjukskriven i en månad, började sen jobba deltid och var uppe i heltid efter 2,5 månad. Tyvärr godtog inte FK min sjukskrivning (pga att de tyckte att läkaren gjort fel, men det är en helt annan historia). Jag förstår att du inte orkar jobba, jag ville på ett sätt inte träffa någon alls förutom min man och mina barn. Å andra sidan kändes det som om jobbet (i klassrummet, jobbar som lärare), var det enda stället där jag kunde slappna av, barn är ju så naturliga! Kan du vara sjukskriven längre tid? Låt inte någon annan bestämma hur länge du ska sörja, det känner du bara själv!
Ja, att det skulle dröja 10 månader kunde vi inte tro, de andra blev till på första försöket! Livet gick liksom på vänt under den tiden. Om jag hade vetat innan att det skulle ta så och så lång tid, så hade det nog varit lättare att handskas med, nu gick månad efter månad, och jag visste inte om eller när jag skulle bli gravid igen. Till slut var jag övertygad om att jag inte skulle få fler barn.
Jag hoppas och håller alla tummar och tår att ni snart får ett litet syskon till! Och när du blir gravid, försök, om det går, att njuta! Förmodligen kommer du att vara orolig, och det är ju inget att göra något åt, men jag ångrar idag att jag inte slappnade av och njöt nån gång ibland i alla fall! Tills dess, prata om den lille, vem tror ni han hade varit lik? Fick han något namn? Jag önskar att jag kunde skriva något som fick dig/er att må bättre. Men en sorg måste man ju tyvärr gå igenom, med alla dess faser. Du/ni kommer att ta er igenom den, men låt det ta den tid det tar! Kram