Ältar förlossningen som lett till rädsla, och misslyckad amning

Berätta för din bvcsköterska om hur du känner. Låter som att du eventuellt har eller håller på att utveckla en förlossningsdepression. Och även on det inte är så skulle du nog må bra att behöva prata med någon. Det finns psykologer knutna till bvc.

Det gör inte dig till en sämre mamma för att du valde smärtlindring och för att amningen inte fungerar! Långt ifrån!

Jag hoppas du förstår att alltihop sitter i ditt huvud? Att du egentligen vet att inget av det här gör dig till en sämre mamma, utan att du helt enkelt haft otur?

Ja, dina släktingar har haft tur. Det är underbart att ha friska starka tänder, en god hälsa, snälla grannar eller en bra förlossning, men alla har inte den turen. Du fick en dålig förlossning och en dålig start på amningen. Otur och en gnutta klantighet från vårdens sida. Inget som gör dig sämre utom i din inbillning ...

Ve inte riktigt vad jag ska säga men du behöver acceptera att förlossningen blev som den blev. Dessutom har du inte gjort något fel! Det blir också väldigt konstigt när de springer iväg med barnet.Det känns som att pappan fick väldigt bra kontakt direkt medan det var segare för mig.

Försök att njuta och ta det lugnt och lycka till med bebisen.

Det här med förlossning är ett lotteri. Det finns inget du kunde ha gjort annorlunda för att saken skulle ha fått en annan utgång! Så glöm dina släktingars okomplicerade förlossningar och ge dig själv en klapp på axeln för att du hanterat det såhär långt. Du har fått en fin pojke och ni har livet framför er ihop. Det finns så otroligt mycket framför er! Första tanden, första gången han ställer sig upp.. och det är bara början!

Förlossningen eller amningen är bara en liten del av ert liv tillsammans och för dig som mamma. Tråkigt att du inte fick mer stöd från vården, men vänd det inte mot dig själv. Förlossningen och amningen säger ingenting om dina kvaliteter som mamma, att ge närhet, trygghet och en god grund för din lille son att utvecklas på!

Stanna i nuet eller blicka framåt från nuet. Syskonbiten löser ni när det är dags! Nästa gång har de bättre koll på din graviditet. Och varje gång är en ny gång. Man gör det på nytt, inte igen! Glöm inte det!

Jag hade också en skitförlossning . Ingenting blev som jag tänkt mej. Jag hade också fått höra historier om hur underbart det kändes när barnet gled ur en och hur enkelt det var om man andades rätt och bla bla bla.
Nu hade jagtvärtemot dej  bestämt mej för att ta alla smärtlindring som fanns för jag var livrädd för smärtan. Tänkte att om jag får epiduralen, lustgasen och all bedövning som finns så kan jag vara med och vid mina sinnes fulla bruk under hela förlossningen och kan få uppleva det där när mitt barn fint glider ur mej och upp på bröstet.

Jag hann inte få någon smärtlindring. Jag hade inga förvärkar och födde i raketfart. Jag hade så ont så jag trodde på riktigt jag skulle dö. Barnet kom för tidigt och jag hamnade på operation för moderkakan fastnade. När jag vaknade ur narkosen hade det gått många timmar. I efterhand kändes det som om det var någonting jag aldrig varit med om.

Jag ältade det mer än ett år efteråt. Kände mej snuvad och lurad och önskade jag kunnat få göra om allt.
Nu när mitt barn snart är 10 så har allt bleknat bort för länge sen. Det spelar ingen roll längre. Nu kan jag nästan inte förstå hur jag kunde göra så stor grej av det.

Det jag vill säga är att när barnet växer så blir förlossningen  så småningom oviktigt och känns till och med ok. Jag tror det kommer att göra det för dej också. Man får så många speciella stunder med sitt barn som överträffar det som hänt på förlossningen tusenfallt.  Var stolt för att du kan pumpa ut din egen mjölk till ditt barn efter allt som hänt.

Du är den allra bästa mamman för ditt barn och den enda. Att inte förlossningen blev som du trodde har inget att göra med hurdan mamma du är. Inte ens amningen avgör. Pumpning är precis lika bra som amning, bara lite omständigare. Det viktiga för en bebis är bröstmjölk, inte hur den kommer in i munnen. Jag pumpade till båda mina barn (6 resp 7 månader) och jag är en sjujäkla mamma. Det är du också! Du har skapat ett mirakel och du överlevde en dålig förlossning. Låt de självgoda mammorna skryta om sina naturliga förlossningar, du hade det jobbigare än dem och klarade av det! Du är hundra gånger starkare än skrytmånsarna.

Jag förstår inte vissas behov av att skryta om sina förlossningar och hålla på och jämföra. Man måste väl fatta att man bara sårar den som inte fick en förlossning man förväntat sig. Jag hade en superlätt graviditet men fick en riktig skitförlossning som slutade i akut kejsarsnitt och jag blev smittad med streptokocker under operationen så jag hade jätteont men inget förstod att jag blivit smittad förrän jag fick uppsöka akuten sex dagar efter förlossningen. Fick sedan äta antibiotika och ett morfinderivat tills det hade läkt ut.

Jag ska diskutera allt detta med läkare på efterkontrollen. Har du gjort det TS, gått igenom din förlossning med vårdpersonal som var med? Annars borde du begära att få göra det. Man kan inte styra hur ens förlossning går så ta inte på dig hur allt gick, det har ingenting med hur du kommer vara som mamma att göra.

Jag säger som de andra.

Prata med din barnmorska.
Så du kan få proffshjälp(vid behov).

Min första förlossning tog 3 dygn.Jag hade 3 olika sorters smärtlindring.
Fy fan säger jag bara, det var inget kul alls.
Ingen mådde bra, inte jag och inte dottern.
Extra personal på kors och tvärs.
Ingen som riktigt lyssnade.
Journalen är flera sidor lång.

Amningen har aldrig funkat i vår familj.
Jag försökte ett tag men sen så struntade jag i det.
Dottern gick inte upp i vikt utan ner.
Så efter 1 månad med amning,pump,tillägg=en riktigt mjölkkossa så övergick jag till ersättning=harmonisk flicka som gick upp i vikt och harmonisk mamma.

Hur bra mamma man är mäts inte i bedövningar eller amning.

Du är DITT barns allra bästa mamma.
Sök hjälp för ER skull.

Det kommer bli bra,jag lovar.

Grattis och lycka till med pojken.

PS: Be att få allt dokumenterat och ha allt i beredskap och stå på dig med att få extra ultraljud - hänvisa till större födelsevikt.

Kram

Men ts, sluta klandra dig själv! Att ta eda är inget som gör dig till en sämre föderska eller mamma heller för den delen!!!
Du har inte för smalt bäcken IOM att barnet ändå kunde komma ut! (Smala höfter säger inget om hur bäckenet ser ut!)

Du ger honom ju ändå bröstmjölk ju! Och att hålla på och pumpa i 4mån är ju jättestarkt gjort!!

Jag har tagit Eda vid varje förlossning, amningen sket sig med första barnet och det har medverkat till att det inte blivit bra med nästkommande barnen heller. Vi har kört med ersättn och det har känts bra för oss! :) känner mig inte som en sämre mamma för det!
Och har alltid känt mig som övernaturligt stark och mäktig efter mina förlossningar! Tycker inte det ligger i hur eller om man använt smärtlindring utan att man faktiskt klarat av att föda barnet vaginalt! :)

Du borde prata med din BVC så du får komma till en psykolog och bearbeta dina känslor och sorger ordentligt <3

Tack allihopa för era fina ord...

Jag vet förstås rent logiskt att jag borde släppa det här, och att jag inte är en värdelös mor. Normalt sett är jag inte en långsint person som ältar och vägrar släppa saker, så det är främmande för mig själv att fortfarande må dåligt över detta.

Jag är en person som kanske lägger ribban för högt för mig själv, och blir besviken när det då inte blir riktigt som jag tänkt mig.

Jag älskar min son över allt annat, skulle gå genom eld och vatten för honom. Min sambo är underbar och stöttar mig så gott han kan.

Jag ska nog prata med sköterskan på BVC och fråga om det finns någon proffissionell att samtala med om detta. Jag orkar inte älta längre, och jag vill komma över tanken på att jag omöjligt kan skaffa (biologiska) syskon till min son (p.g.a. rädsla att föda igen).