Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Jag var säker på att jag inte ville ha barn. Från att jag var liten fram till att jag var 38. Tyckte att barn var jobbiga, störiga och såg bara uppoffringarna. Var jättenöjd med mitt barnfria liv.

Sen blev jag oplanerat med barn och fick direkt ett tidigt missfall. Blev helt chockad över hur ledsen jag blev (för jag ville ju inte ha barn! varför var jag inte lättad?). Nu, några år senare, har jag två planerade barn, och även om det är tufft med småbarnsåren, så känns det helt rätt.

Jag är säker på att jag hade ångrat mig när fertiliteten var överstökad. Det slumpmässiga missfallet gav mig den insikten tidigare, medan det fortfarande gick att skaffa barn. Sån himla tur!

T.o.m. vanemässiga småsaker i vardagen bli magiska med barn. Och jag ser fram emot att få följa med på resan som det innebär att få se dem växa upp, bli vuxna och kanske t.o.m. få egna barn! Det finns liksom plats för egentid, karriär, samliv med min partner, resor och sovmorgonar i det livet också! Mitt liv utan barn hade blivit mer förutsägbart och invant, vilket är skönt i stunden men trist i längden.

Jag tror verkligen att det finns folk som borde förbli lyckligt barnfria. Min bror är en sån som skulle bli miserabel med barn. Men det finns säkert fler som jag, som tror att de inte inte mår bra av barntillvaron men som egentligen skulle gilla det. Om man inte har egna barn eller närstående barn märker man kanske barn framförallt när de utmärker sig, och det kan ju ofta vara negativt (skrik i affärer och på flyg t.ex.). Det är ju lite annorlunda att få ta del av myset och det roliga också.

Det är lätt att utgå från sig själv, men för min del passade det väldigt bra att få barn sent. Det var superhärligt att få uppleva nästan två decennier av hyfsat kravlös vuxentid och att kunna hoppa på spontana möjligheter. Det var sånt som gjorde att jag liksom hittade min personlighet och trygghet. Jag kan se hur de som skaffar barn tidigare kan känna sig lite låsta och snuvade på erfarenheter, för de spenderar ju en stor del av sina bästa år med småbarnsstök (som är rätt krävande). Jag inbillar mig att de som vet att de vill ha barn skaffar barn rätt tidigt i livet.

Har en bebis som är fyra veckor och jag ångrar att jag valde att ha barn. Jag känner ingen kärlek alls. Hört att det är vanligt att man inte har några känslor, helst i början när det bara är en enda lång mardröm. Hade nog till och med klarat av att adoptera bort barnet utan att känna allt för stor sorg.

Känns psykopatiskt att känna så men just nu är det så allt känns.

Jag skrev att jag inte ångrade mig, men egentligen ville jag bara skjuta familjelivet på framtiden. Nu verkar det vara för sent och jag går sönder av sorg...