Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Jag förstår.När började du känna så?

Jag har nog alltid känt så. Har alltid vetat att jag inte kommer få barn, och alltid sörjt det. Men vet samtidigt att det är rätt beslut för mig, för jag hade inte klarat av att vara en så bra mamma jag tycker att varje barn förtjänar. Och då är det bäst att låta bli, trots att sorgen river i hela kroppen och jag faktiskt känner en fysisk smärta över att aldrig få hålla mitt barn tätt intill mig.

Får jag fråga dig varför du valde att kalla dig för ''Ylvis''? Det är mitt öknamn, så därför orolig att någon har tagit mitt öknamn för att driva med mig. 

Om inte det är så, ber jag om ursäkt. 

Så är det inte, så du kan vara lugn. Jag gillar deras rävlåt bara :)

Hos mig har längtan eller ens en vag önskan om att skaffa barn helt enkelt aldrig infunnit sig. Jag är 45 så så skeppet har definitivt seglat men lyckligtvis ångrar jag mig inte alls.

Det finns barn i min närhet som jag tycker fantastiskt mycket om och njuter av att umgås med (och andra som jag mest bara tycker är väldigt osympatiska och undviker att träffa) men egna?- verkligen inte sugen.

Jag kanske är för ung för att svara... Jag är 36 år, har aldrig ångrat mig. Har även gjort en abort (gravid trots skydd), känns fortfarande helt rätt.

Hej!

Tar upp en gammal tråd och vill veta hur ni andra ställer er till att inte ha några barn eller snarare valt att inte ha några barn. Jag är 38 snart 39 år och står i valet och kvalet om jag verkligen vill ha barn. Älskar verkligen min och min sambos egentid. Vi har så mycket tid för varandra vilket känns underbart. Min egna frihet betyder så himla mycket. Att kunna göra vad jag vill när jag vill. Det är lugnt och skönt och vi kan ge varandra utrymme när vi vill. Vi har en hund tillsammans och det känns fint att vi delar kärleken till den. Kan tänka mig att skaffa en till hund men inte just nu. Vi jobbar båda två mycket med eget företag och har som mål om att leva helt på våran dröm och vara kreativa. Det är helt fantastiskt att arbeta och brinna för något ihop. Jobba mot samma mål och vi är verkligen på väg dit. Sen vill vi även leva i en camper på heltid så småningom. Ut och resa och bara "dra iväg" när vi känner för det. Det är något vi båda drömt om en längre tid. Visst det går, iallafall första tiden även med ett barn.

När man snart är 39 år känns det som att det börjar bli lite stressigt om vi verkligen ska ha barn så får vi bestämma oss nu. Han vill om jag vill, säger han. Han vill inte ta ifrån mig den finaste man kan få, enligt honom. Och visst kan jag bli sugen ibland när man tänker på det men sen kommer ångestkänslan och jag vill inte ge upp min frihet. Får lite panik över att livet blir omskakat och att jag inte kommer trivas. Är rädd för förlossning, bli en dålig mamma och bli en "tråkig" mamma som bara lever för barnet och glömmer bort sig själv. Vet flera som inte gör något annat än jobbar och är med sina barn.

Jag vill ha någonting gemensamt med honom och jag vet att han skulle bli den perfekta pappan då han redan har två barn. Jag är bonusmamma och jag tycker om att vara det. Oftast. Det är intensivt när de är här men också (ärligt) skönt när de åker här ifrån och man kan tänka klart och göra det man vill i lugn och ro. Älskar att hitta på saker med dem båda och trivs i deras sällskap och dom med mitt. Känner ibland som att jag inte får utrymme för mig själv och måste gå undan. De är två väldigt aktiva barn och tiden på toaletten är oftast den tiden man "får".
Han säger att det är både underbart och jävligt jobbigt med barn. Sån kärlek han har till barnen går inte att förklara, säger han och det tänker jag på ofta. Jag vill ändå veta hur det är att ha sin egen. Känns som man står lite utanför när man är bonus och inte riktigt har samma rättighet att säga till om saker och ingår inte fullt ut i kärnan. Hoppas ni förstår hur jag menar.
Är också rädd att min och min sambos kärlek ska förändras och att vi förändrar något till det sämre. Vi har det så fint som det är nu. Min sambo ville inte ha fler barn förrän han träffade mig och kan nu tänka sig ett till, om jag vill. 
Att få rå om en liten knodd och se sig själv i den, älska personen villkorslöst och ägna tid åt den hade varit fantastiskt och jag tror man kommer in i rollen ganska fort. Är helt lost om jag ska vara ärlig och önskar lite input...

Inte det minsta. Aldrig haft tillstymmelse till längtan efter att uppfostra en annan människa. Totalt ointressant och ett slöseri med både tid och energi för min del. 

Tur att man också är en sån person som klarar att tänka efter själv och våga fatta sina egna beslut. Till skillnad från många kvinnor som bara följer blint med strömmen i sitt typiska "men, alla andra skaffar ju"-resonemang.

Nä precis. Kommer aldrig fram till ett beslut inom det här. Blir galen! Vill fast ändå inte. Får panik av tanken att förändra livet men vill inte gå miste om något.

Det låter nästan att du inte egentligen vill.Men gör det som känns rätt i ditt hjärta.