• Anonym (littl­eT)
    Äldre 20 Jul 15:41
    6783 visningar
    70 svar
    70
    6783

    Finns det förlossningsrädda barnmorskor?

    Har funderat över ovanstående fråga. Jag menar det finns höjdrädda klättrare, sjösjuka sjömän osv.

    Finns det också barnmorskor som är rädda och skulle föredra tex kejsarsnitt? Är det något de vågar erkänna och hur hanterar man det under arbetet?

  • Svar på tråden Finns det förlossningsrädda barnmorskor?
  • Äldre 20 Jul 15:49
    #1

    intressant fråga, nyfiken på vad du får för svar

  • Anonym (S)
    Äldre 20 Jul 16:11
    #2

    Med tanke på att jag är sjuksköterska, arbetar på en sjukhusavdelning och sticker folk med nålar dagligen, men själv är livrädd när en nål ska in i mig och börjar kallsvettas, må dåligt osv. Tror jag garanterat det finns förlossningsrädda barnmorskor :)

  • Äldre 20 Jul 16:32
    #3

    Jag känner en undersköterska som arbetar på förlossningsavdelningen som blivit beviljad planerat kejsarsnitt pga sin förlossningsrädsla. Hon sa att hon inte var rädd innan hon började arbeta där. ...men då är hon ju som sagt undersköterska och inte barnmorska, men hon har arbetat på förlossningen i mer än tio år däremot.

  • Anonym (littl­eT) Trådstartaren
    Äldre 20 Jul 19:05
    #4

    Imponerande att hon orkar jobba kvar där än

  • Anonym (hej hej)
    Äldre 8 Aug 23:10
    #5

    Japp. Jag har har smärtproblematik i underlivet och är livrädd för att inte klara av en förlossning, eller framförallt undersökningarna. Dessutom är jag en riktig kontrollmänniska och vet att man måste släppa på kontrollen för att inte få panik av värkarna och det gör mig livrädd. Och även om jag vet att vaginala förlossningar är väldigt säkra och för det mesta positiva upplevelser så är det såklart svårt att inte tänka på att få en jobbig förlossning, en bristning i ändtarmen, förlora en massa blod osv. Barnet är jag inte så orolig för eftersom jag vet hur extremt bra koll mina kollegor och läkarna håller på det om något tar överdrivna försiktighetsåtgärder. Då är jag mer orolig nu, för att något ska hända i magen utan att jag eller bm på MVC upptäcker det och så är det för sent när vi väl är på förlossningen.

    Men samtidigt så ser jag inte snitt som en lösning heller. Dels riskerna, mkt större risk för stor blödning (apropå det), men också för blodpropp, smärtor efteråt, infektion, behöva kateter... och då får jag ju garanterat en jättestor "bristning", vid vaginal förlossning har jag ju åtminstone en chans att slippa :P . Sen dels för efterförloppet, att det är större risk att barnet blir påverkat så att vi inte får vara tillsammans direkt (vill ju att barnet lyfts direkt ur mig upp på min mage/mitt bröst, inte behöver ligga och stimuleras och få andningshjälp i flera minuter  först), att amningen strular och att återhämtningen blir värre. Även om en del nysnittade studsar ur sängen så är det överlag betydligt tuffare att hämta sig för dem. Och jag hoppas på att få gå på tidig hemgång, blir det snitt går inte det.

    Så... sitter lite i skiten så att säga! Men å andra sidan så vet jag att för de allra, allra flesta så blir det bra i slutändan hur ungen än kommer ut, så jag kan iaf trösta mig med det :)

  • M1rell­a
    Äldre 9 Aug 02:30
    #6

    Det finns det säkert.

    Är själv sjuksköterska, men oerhört stickrädd. Är livrädd varje gång jag ska ta blodprover, vilket sker ofta just nu eftersom jag regelbundet kontrollerar b12.

    Tar dessutom b12 sprutor varje vecka nu i någon månad till (glesa ut efter det) och det hjälper mina kollegor mig med då jag aldrig hade klarat det själv. Har dock inga problem med att sticka mina patienter, varesig det är sprutor/injektioner eller blodprover ;)

  • Anonym (Arg)
    Äldre 12 Aug 11:57
    #7
    Anonym (hej hej) skrev 2016-08-08 23:10:06 följande:

    Japp. Jag har har smärtproblematik i underlivet och är livrädd för att inte klara av en förlossning, eller framförallt undersökningarna. Dessutom är jag en riktig kontrollmänniska och vet att man måste släppa på kontrollen för att inte få panik av värkarna och det gör mig livrädd. Och även om jag vet att vaginala förlossningar är väldigt säkra och för det mesta positiva upplevelser så är det såklart svårt att inte tänka på att få en jobbig förlossning, en bristning i ändtarmen, förlora en massa blod osv. Barnet är jag inte så orolig för eftersom jag vet hur extremt bra koll mina kollegor och läkarna håller på det om något tar överdrivna försiktighetsåtgärder. Då är jag mer orolig nu, för att något ska hända i magen utan att jag eller bm på MVC upptäcker det och så är det för sent när vi väl är på förlossningen.

    Men samtidigt så ser jag inte snitt som en lösning heller. Dels riskerna, mkt större risk för stor blödning (apropå det), men också för blodpropp, smärtor efteråt, infektion, behöva kateter... och då får jag ju garanterat en jättestor "bristning", vid vaginal förlossning har jag ju åtminstone en chans att slippa :P . Sen dels för efterförloppet, att det är större risk att barnet blir påverkat så att vi inte får vara tillsammans direkt (vill ju att barnet lyfts direkt ur mig upp på min mage/mitt bröst, inte behöver ligga och stimuleras och få andningshjälp i flera minuter  först), att amningen strular och att återhämtningen blir värre. Även om en del nysnittade studsar ur sängen så är det överlag betydligt tuffare att hämta sig för dem. Och jag hoppas på att få gå på tidig hemgång, blir det snitt går inte det.

    Så... sitter lite i skiten så att säga! Men å andra sidan så vet jag att för de allra, allra flesta så blir det bra i slutändan hur ungen än kommer ut, så jag kan iaf trösta mig med det :)


    Men det blir ju inte bra "för de allra flesta"! Diskuterar man förlossningar och förlossningsskador med folk så upptäcker man snart att de jobbiga förlossningarna, dåliga upplevelserna och skadorna t o m dominerar.
  • Anonym (hej hej)
    Äldre 12 Aug 13:13
    #8
    Anonym (Arg) skrev 2016-08-12 11:57:47 följande:
    Men det blir ju inte bra "för de allra flesta"! Diskuterar man förlossningar och förlossningsskador med folk så upptäcker man snart att de jobbiga förlossningarna, dåliga upplevelserna och skadorna t o m dominerar.
    Alltså förlåt men hur tänker du nu..? Det här en tråd för förlossningsrädda, jag försöker lyfta fram det positiva jag klamrar mig fast vid och då kände du tydligen att det var alldeles oacceptabelt och ville istället försöka nedvärdera min personliga erfarenhet och spä på min oro? Jag är v37 så det är inte långt kvar till förlossningen och jag går och oroar mig varje dag. Dessutom inte helt lätt när man är barnmorska och alla antar att man ska vara så jä*la trygg och cool med allt så man vågar inte prata med någon om det heller. Uppenbarligen får jag inte ens skriva om det anonymt i ett forum för känsliga ämnen!

    Men tack och lov så delar jag inte din upplevelse, varken som privatperson (får ju höra väldigt många förlossnignsberättelser av folk när de får veta att jag är barnmorska) eller som bm (men visst, kan ju hända att majoriteten av kvinnor av någon anledning ljuger för sina barnmorskor när de frågar om tidigare förlossningsupplevelse). Så jag tänker bortse från ditt försök att skrämma upp mig och fokusera på de berättelser jag fått ta del i första hand istället för någon närmobbare som bara vill trycka ner andra. 
  • Anonym (Skits­nack)
    Äldre 12 Aug 13:16
    #9

    Nej det dominerar inte med svåra förlossningar och skador. Var har du den statistiken ??

    Normala oproblematiska förlossningar är den övervägande delen. 
    Det föds så otroligt många barn varje dag. Men sen hör man bara talas om de jobbiga. Det är sällan det står i nyheterna att "idag föddes 100 barn med problemfria förlossningar" 

  • Anonym (Arg)
    Äldre 12 Aug 15:58
    #10
    Anonym (hej hej) skrev 2016-08-12 13:13:40 följande:
    Alltså förlåt men hur tänker du nu..? Det här en tråd för förlossningsrädda, jag försöker lyfta fram det positiva jag klamrar mig fast vid och då kände du tydligen att det var alldeles oacceptabelt och ville istället försöka nedvärdera min personliga erfarenhet och spä på min oro? Jag är v37 så det är inte långt kvar till förlossningen och jag går och oroar mig varje dag. Dessutom inte helt lätt när man är barnmorska och alla antar att man ska vara så jä*la trygg och cool med allt så man vågar inte prata med någon om det heller. Uppenbarligen får jag inte ens skriva om det anonymt i ett forum för känsliga ämnen!

    Men tack och lov så delar jag inte din upplevelse, varken som privatperson (får ju höra väldigt många förlossnignsberättelser av folk när de får veta att jag är barnmorska) eller som bm (men visst, kan ju hända att majoriteten av kvinnor av någon anledning ljuger för sina barnmorskor när de frågar om tidigare förlossningsupplevelse). Så jag tänker bortse från ditt försök att skrämma upp mig och fokusera på de berättelser jag fått ta del i första hand istället för någon närmobbare som bara vill trycka ner andra. 
    Jag är inte ute efter att skrämma någon. Fakta och information kan ALDRIG vara skadligt.

    Du har hamnat i kvinnosjukvårdens fälla att det skulle vara "stärkande" med en förlossning. Sanningen är att det spelar ingen som helst roll att eller hur du föder för att knyta an till ett barn. I mitt liv har det inte haft någon betydelse i kärleken till mitt barn, och absolut inget i min självbild som kvinna. Snarare motsatsen. Ändå hade jag en "PN".

    Om du skall föda vaginalt bör du avtala med din man att han kan föra din talan, att ni har tecken och att han genom hela FL frågar dig om allt är bra. Vad kan du ställa upp på och inte, var går din gräns?

    Förlossningar kan nämligen vara helt fruktansvärda och ge helt fruktansvärda skador. Jag vet, för jag har varit med om båda.

    Och nej, tro inte att alla fina berättelser är det enda som finns. Det finns massor av förlossningar som är oerhört fina upplevelser, men också motsatsen. Jag orkade inte gå tillbaka till MVC och berätta vad jag varit med om, så jag är verkligen en av dessa som du aldrig hört. Jag har varit öppen, kan inte annat, om min svåra skada. Såå många kvinnor berättar för mig om oförstående sjukvård, negligerande, man orkar inte berätta vilket trauma man varit med om.  Vi är många som drabbas och jag vill att varje kvinna tar ett informerat beslut och förstår vad en förlossning innebär. Hade jag fått veta detta innan hade jag gjort helt annorlunda, men främst tror jag att min man hade kunnat veta vad han skulle göra och avbrutit.
    Anonym (Skitsnack) skrev 2016-08-12 13:16:44 följande:

    Nej det dominerar inte med svåra förlossningar och skador. Var har du den statistiken ??

    Normala oproblematiska förlossningar är den övervägande delen. 
    Det föds så otroligt många barn varje dag. Men sen hör man bara talas om de jobbiga. Det är sällan det står i nyheterna att "idag föddes 100 barn med problemfria förlossningar" 


    Ja, ironiskt nog så är det rubriken på dagens Västebotterkurir, att 80% av förstföderskorna skadas. 50% får bestående men enligt studien från Sahlgrenska akademin som kom för några år sedan. Jag har varit öppen med min skada och det är faktiskt en majoritet av alla berättelser jag hört som varit negativa. positiva kommer enbart från omföderskor.

    Jag har så många kvinnor i min bekantskapskrets som fått en SR. Min upptäcktes aldrig så jag finns inte ens i statistiken. 

    Kräv analt ultraljud direkt efter din förlossning.
Svar på tråden Finns det förlossningsrädda barnmorskor?