hur ska jag bete mig mot min man?

det låter som om i denna familj har TS redan gjort väldigt mycket. Ingen människa kan jobba de arbetstiderna mannen gör, hur länge som helst! 

Alla lösningar som fungerar är bra men det du föreslår blir ändå bara konstgjord andning när det är så här illa som det redan är.  Du låter mer som en person som vill glassa runt och leva ditt eget liv, satsa på din karriär medan en partner tar hand om allt det tråkiga hemma. TS och mannens sits är något helt annat. 

Låter som en vanlig människa med fel och brister. Bekräftelsebehovet är en drivkraft och det kan vara bra när man är t ex egen företagare.

Du tycker att han slarvar med mat och papper, men tänk på att han jobbar massor och drar in pengar. Tror du att hans tid och energi räcker till att skärpa upp sig på alla punkter där du fäller honom?

Och det där med att han tycker att du är hemma och chillar med barnen - har han sagt det eller är det något du själv tror att han tycker? Du verkar inte vara särledes tacksam för att han jobbar jämt.

Tacksam? Varför ska jag vara tacksam för att han jobbar så mycket och är borta hela veckorna medan jag uppfostrar våra barn och tar allt ansvar för vårt hem? Han gör det inte direkt för min eller vår skull utan för sin egen skull. Han jobbar inte som han gör för att vi ska ha råd att leva. Vi hade klarat oss om han jobbat 7-16 på en fabrik också! Och ja han har sagt att jag bara är hemma och chillar med barnen. Han säger att jag bara glider runt hemma och sover till kl 11 och sitter i soffan hela dagarna vilket inte är sant nånstans. Du verkar ju bara lyfta fram fler problem, har du inget positivt eller uppmuntrande att komma med?

Hej . Jag har läst din historia och sett olika svar. En del tycker det är han som ska ta tag i det hela själv och en del tycker att du kan hjälpa till och hitta på överaskningar och en del tycker att bara för att han arbetar stenhårt så är det okej och va trött på helgen. Och tro fan att han är trött så mycket som han jobbar. Det tar på kroppen.

Men Han borde tänka så här. Jag har 2 barn och en fin partner där hemma som jag bara ser en och en halv dag i veckan. Tänk vad inni helsike mycket tid med dig och kidsen han missar. Jag är imponerad av dig att du är så fantastiskt varmhjärtad och vill att han ska va lycklig. Inte många som tolererat detta .

Hur var det för några år sen ? Jobba han lika då ?

Har ni tid och ha sex ? Vill han vill du ?

Om inte så förstår jag du måste väl onanera iaf umder veckorna för att underhålla kostymen.

Det gör säkert han när han är borta så go for it.

Det här med att jobba jämt är en ursäkt för många killar. Jag har haft iaf 2 pojkvänner innan den killen jag bor med nu som jobbade mycket. Iaf den ena killen jag hade jobbade på fabrik och åtog sig all övertid han kunde få utöver sin ordinarie tid för att ha råd att bygga rallybil och ha råd och tävla. Visst han jobba hårt och när han va ledig då var han i garaget och skruvade. När han träffa mig då va det klassiskt som killar gör. Knulla och åter knulla och se film och mysa. Detta varar i 4 veckor sen går dom till sitt eget ursprungsjag och prioriterar sitt och har man tur hinner man äta tacos ihop på fredagkvällen och kanske hinner man höra den feta rapen efter colan i dörren innan han sticker till sitt.

Då hör jag hellre rapen vid matbordet och han sitter kvar och pratar med mig.

Kärlek för mig är inte blommor och kostym och karriär och stress .

Kärlek för mig är en kille som kan prata om allt och närsomhelst och som ser mig och vill göra saker med mig. Allt som att bara åka till korvkiosken och äta till att gå på bio. Spelar ingen roll men när ett jobb eller hobby blir viktigare än förhållandet kan det kvitta. Vi bör alla ha ett jobb 40 timmar i veckan men där räcker det.

Jag tycker inte det är ditt ansvar att få honom på fötter. Däremot en diskussion om hur du känner. Berätta hur du mår av att göra allt hemma och att han saknas där hemma och fråga om han kan tänka sig byta jobb .

Skrämm upp honom lite med att ge han 2 val. Antingen lovar du mig att ta tag i din stress och jag hjälper dig konsultera läkare eller annan terapeut och att jag stödjer dig till fullo kan du säga samt att du vill att han ska börja se sig om efter annat jobb hemma i trakten eller om det går att dra ner lite på takten.

Eller att annars vill du göra slut.

Det kanske får han att vakna. Jag tycker synd om dig att du har det så Sofia och hoppas det reder sig.

Det där med att jobba stenhårt för att ha råd med dyr bil och flott hus os.v tycker jag är omodernt. Vad ska man med fru å bil och hus och barn till om man aldrig har tid och se dom.

Bättre att jobba för att kunna leva istället för leva för att jobba.

Får ja välja på en vältränad direktör som är miljonär som partner som reser mycket för att håva in stålar eller en kille med keps och shorts och linne som jobbar 7 till 4 i stan där man bor så är valet enkelt. Tar ju killen som har tid med livet med mig. Även om jag tycker att man behöver egentid och man måste ha egna intressen och kompisar. Sånt får man inte bryta.

Träffa en kille en gång som ville ja skulle bryta kontakten med mina vänner och sånt är åxå tragiskt..

Hoppas det löser sig. Men ändras ej situationen trots försök till förbättring och du märker att åren går då ska du se dig om efter nya vägar tycker jag. Men du ska göra som du vill..

Nej nu mäste Marre gå och lägga sig. Fan klockan ringer 8 och nu är hon snart 4 .

Ha det

Har DU något uppmuntrande eller positivt att komma med? Din trådstart består av att du listar fel och brister på din man, bland annat att han "gottar sig i likes" på facebook, att han inte har ordning på sina papper och att han har en dålig relation till sin pappa. Dom sakerna kommer bli ett skit bättre av att skaffar ett 7-16 på en fabrik. Du verkar inte särskilt förtjust i honom över huvud taget. Hade du varit det hade du haft överseende med mindre egenheter och brister. Du sågar ju honom bara totalt.

Kan dock hålla med om att många män arbetar alldeles för mycket och att det oftast inte är helt sant att dom "måste" det. Känner åtminstone ett par killar som gått från egenföretagande till anställning för att kunna få mer tid till familjen.

"kommer inte bli ett skit bättre" skulle det ha stått.

Jag vill ju bara få råd med hur/om jag kan få honom att bli lyckligare igen. Du kan se det som en lista av fel och brister men jag ser det som problem som jag vill lösa med honom. För att jag bryr mig om honom. Hade jag inte brytt mig om honom så hade jag inte startat den här tråden utan lämnat honom? att jag inte skulle vara förtjust i honom överhuvudtaget var det dummaste jag har hört. Har du inga råd utan bara vill diskutera om mig så ber jag dig att avstå från att skriva.

Han skulle aldrig sälja sitt företag för att få mer tid med oss. Det är bara sån han är. Men det är inte det som är problemet, han får gärna jobba som han gör men jag vill inte att han ska bli deprimerad och må dåligt av det.

Tack för ditt svar.

Ja det är klart han är trött. Såg bilder på honom när han var typ 25 år, och nu är han 32. Han var 27 när vi träffades. Alltså han har gått ner sig som fasen.. Det tynger mig. Inte för att jag bryr mig om hur han ser ut, jag tycker att han är jättefin precis som han är. Men han ser så himla trött och sliten ut och han är ändå bara 32. Det är ju inte så konstigt med tanke på hans jobb, men jag tycker ändå det är synd. Han jobbar så mycket och är bara på helgerna och då orkar han inte leka med barnen eller fixa med något hemma. Ska livet vara så? :/ Han har jobbat mycket hela tiden.

Vi har oftast sex minst en gång under helgerna då han är hemma. Ibland blir det inget. Han vill oftast mer än jag.

Ja det är lite tråkigt med de karlar som lever för sig själva trots att man har ett förhållande.. Håller med dig lite där, att varför ska man jobba och slita om man ändå inte lever. Så roligt kan det väl inte vara att arbeta. Att han ska byta jobb är inget alternativ. Inte att trappa ner heller. Och skrämmas med att jag lämnar honom vill jag inte göra. Vill hitta en lösning ändå.

Mig är det inget synd om. Jag vill bara att han ska må bra. Det är så tråkigt att se den han har blivit, och att han är så bitter och trött och att han vill vara en riktigt bra pappa men inte orkar. Det är så svårt att veta vart man ska börja. Jag har pratat med honom om hur han mår. Han säger bara att han är trött, annars bra. Jag vill verkligen att han ska vara lycklig.

Jag vill inte diskutera om dig, jag skriver om *er* relation. Om du tror att det bara är han som är problemet så bör du nog ta dig en funderare.

Inget i din text tyder på att du tycker särskilt mycket om honom, snarare att du tyckte om honom en gång i tiden. Han kanske kan banta, men tror du att han kommer få en bra relation till sin pappa och sluta jaga likes på facebook?

Att acceptera människor som dom är och göra det bästa av det är viktigt i en relation. Ser du inget du tycker om så bör du kanske fundera på hur du ska göra.

Så du menar att jag är ett problem? På vilket sätt är jag ett problem i vår relation undrar jag då?

Har du överhuvudtaget läst och förstått vad jag skrivit? Jag uppfattar att han är deppig och har dålig självkänsla, ska jag då bara acceptera honom som han är eller försöka lyfta honom och göra honom lycklig? Herregud vad är du för en människa?

Jag lever ihop med honom och tycker att han har blivit så deppig, menar du att kärlek är att acceptera honom för att han är det, istället för att försöka muntra upp honom? Du tar verkligen bara energi känner jag! Skriv vad du vill, jag kommer inte svara, du förstår uppenbarligen inte vad det här handlar om.

Herre gud vilka svar ts fått i den här tråden.
Lever vi i 1800-talet?

Har din man en plan?

Plan? Näe..

Visst är det så . Att hon tror att han är problemet men ha du inte tänkt på att hon ändå verkar besatt av honom och att livet verkar kretsa i kring enbart hur han ska få det. Det verkar nästan som hon skiter i sig själv bara han blir och må bra och att hon väntar sig att folk här ska finna lösningar. Det mest tragiska är att hon verkar ej lyssna på andras berättelser om hur de gjort med sina och svarar inte ens på det som andra berättar om sina förhållanden utan världen verkar kretsa bara kring henne och hennes man.

Hon, menar du mig då eller? Vad är det för fel på att försöka muntra upp sin man när man märker att han är deppig? Jag mår inte dåligt. Lägg ner

Om ja skulle ha problem med min tjej skulle du lyssna då och ge mig råd ? Eller ser du bara dig och till ditt ? Visst det är din tråd os.v men struntar du i vad andra har å berätta om sina liv om de exempel drar en vals om vad de har gjort och hur dom har det och bara ser till ditt.

Om ja säger min tjej är borta ofta och sen säga din man är borta ofta verkar du enbart svara ja min man är borta mycket men att skriva jaha okej ä din tjej åxå borta mycket verkar du ej göra utan kommenterar bara det som rör dig.

Du tackar dock för svar du får det är artigt det gillas .

Lyssna gärna lite mer på andra åxå .

Skriv inte lägg ner. Du är vuxen och kan bättre. Menar inte illa vettu

Men herregud, barnrumpa. Se dig i spegeln lite.

Jag skrev exakt en sån där lista med allt störigt som mitt ex gjorde och tänkte att det måste vara nåt fel på henne. Det största felet var att jag inte längre älskade henne så jag samlade alla bevis jag kunde på att hon var ett arsle (läs din lista i trådstarten igen är du snäll - du slaktar honom efter noter) och tyckte att hon borde bli den charmiga tjej jag en gång träffade. Jag gjorde varken henne eller mig lyckligare på det viset.