• Äldre 7 Oct 15:25
    12981 visningar
    21 svar
    21
    12981

    Vi måste säga farväl till vårt barn för tidigt..

    Hej.

    Jag vet inte vad jag vill med detta meddelandet men jag är så hjälplös och frågande nu.

    Är i vecka 21 om några dagar och vi fick häromdagen veta att vårt älskade barn i magen aldrig kommer överleva utanför magen.

    Inga njurar och nästan tomt med vatten trots att jag aldrig läckt fostervatten.

    Vi har längtat och väntat så på detta älskade barn och självklart känns det som man förlorar ett av sina barn som finns i livet redan.

    Vi har bestämt att vi vill ha en sten att gå till osv men vem kontaktar man?

    Kommer man få säga farväl till bebisen när den väl kommit eller hur fungerar allt?

    Jag är så ledsen, vi är så ledsna.

    Man tror aldrig det ska hända en själv.

    Om ni har något tips så snälla kom med det, är så tom och snurrig just nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen

  • Svar på tråden Vi måste säga farväl till vårt barn för tidigt..
  • Äldre 26 Jan 10:24
    #11

    Åh vad ledsen jag blir för er allas skull.
    Var tvungen att avbryta min graviditet i v.20 i december. Det är det mest sorgliga jag varit med om. Förmådde mig inte att hålla henne efter, jag var alldeles för ledsen. Nu i efterhand kan jag avundas de som hållt sina barn för första och sista gången... de rekommenderade att vi skulle se henne efter men jag klarade det inte. Om man inte vill se barnet efteråt kan de skicka bilder till en... längtar men bävar samtidigt för dagen då bilderna kommer. 
    Sorgen blir lättare och lättare ju längre tiden går. Är arg på alla som plötsligt blir gravida nu. Men det är en tröst att vi alla har varandra, att vi vet hur det är. Att vi vet att det inte "fanns någon mening" med det.
    Kram på er allihopa. Ni är så starka!

  • Äldre 26 Jan 10:43
    #12
    PLEE skrev 2017-01-26 10:24:56 följande:

    Åh vad ledsen jag blir för er allas skull.

    Var tvungen att avbryta min graviditet i v.20 i december. Det är det mest sorgliga jag varit med om. Förmådde mig inte att hålla henne efter, jag var alldeles för ledsen. Nu i efterhand kan jag avundas de som hållt sina barn för första och sista gången... de rekommenderade att vi skulle se henne efter men jag klarade det inte. Om man inte vill se barnet efteråt kan de skicka bilder till en... längtar men bävar samtidigt för dagen då bilderna kommer. 

    Sorgen blir lättare och lättare ju längre tiden går. Är arg på alla som plötsligt blir gravida nu. Men det är en tröst att vi alla har varandra, att vi vet hur det är. Att vi vet att det inte "fanns någon mening" med det.

    Kram på er allihopa. Ni är så starka!


    Hej! Nu har det gått 3 månader sen vi såg våran Mio för första och sista gången.

    Tårarna är nära varje gång han dyker upp i tankarna och varje gång man är ute och ser dessa barnvagnar... Fy det gör så ont.

    Är glad för deras skull, men ledsen för vår skull som inte fick behålla vårt barn.

    Om en månad skulle han komma till oss.

    Ångesten är fruktansvärd varje gång jag tänker på det.

    Vi tog många bilder på våran Mio, bäddade ner honom i kistan och hade även urnan hemma några dagar. Han begravdes på annan ort och krematoriet hade inte öppet på morgonen han skulle urnsättas.

    Det var skrämmande men nu i efterhand fick vi ändå ha med vårt barn hem en liten stund :(

    Jag beklagar eran förlust och hoppas ni snart får en liten till <3

    Går själv och väntar till vi plussar nästa gång. Med rädsla och förväntan...
  • Äldre 26 Jan 12:30
    #13

    Ja det är fruktansvärt. Hur lång tid tog det för er att få svar från obduktion? Eller erat barn kanske inte obducerades? Vet inte om de gör det på alla?


    Vi vågar inte försöka igen förrän vi fått svar... även om jag bara vill vara gravid nu nu nu. 

    Har någon något tips på hur man kan tänka efteråt? Jag har såna skuldkänslor. 

    Jag önskar verkligen alla här inne lycka till! Hoppas vi alla kommer få fina och friska barn snart! <3

  • Äldre 26 Jan 12:57
    #14
    PLEE skrev 2017-01-26 12:30:22 följande:

    Ja det är fruktansvärt. Hur lång tid tog det för er att få svar från obduktion? Eller erat barn kanske inte obducerades? Vet inte om de gör det på alla?

    Vi vågar inte försöka igen förrän vi fått svar... även om jag bara vill vara gravid nu nu nu. 

    Har någon något tips på hur man kan tänka efteråt? Jag har såna skuldkänslor. 

    Jag önskar verkligen alla här inne lycka till! Hoppas vi alla kommer få fina och friska barn snart! <3


    Tog ca 1 månad, svaret var att han visst hade njurar men att tidig vattenavgång som sen gjort att han inte kunde producera nytt vatten.

    Så vi fick "fritt fram" att försöka igen.

    Dock så vet jag att det Ian dröja väldigt lång tid för att få svar på obduktion...

    Hoppas ni mår så bra ni kan

    <3
  • Äldre 29 Jan 16:04
    #15

    För mig är det 14 år sedan. Jag har idag två friska barn och ett antal (har tappat räkningen, men minst 10) missfall i bagaget.
    Det är tungt, men det går.
    Nu är jag gravid igen och hoppas på en sladdis.
    Sluta aldrig hoppas. Förr eller senare så kommer guldklimparna! ?

  • Äldre 7 Feb 09:35
    #16

    Hej!

    Vi är i samma situation nu, är i vecka 21 nu och måste avbryta graviditeten eftersom barnet saknar njurar. Precis innan denna graviditet fick vi ett tidigt missfall och nu undrar jag om man kommer att våga försöka igen. Har en dotter på två år som förstås förgyller tillvaron och underlättar sorgearbetet. Vi vill så gärna ha ett till barn. Vi får väl se vad som visar sig sedan men undrar också om det skulle vara så att det kan ske igen, med avsaknaden av njurar.
    Flera av mina kompisar är gravida och ska få barn ungefär samtidigt.. Hur ska man kunna gå tillbaka till verkligheten sen, till jobbet och inte vara gravid längre?

  • Äldre 7 Feb 18:12
    #17
    EllenRipley skrev 2017-02-07 09:35:57 följande:

    Hej!

    Vi är i samma situation nu, är i vecka 21 nu och måste avbryta graviditeten eftersom barnet saknar njurar. Precis innan denna graviditet fick vi ett tidigt missfall och nu undrar jag om man kommer att våga försöka igen. Har en dotter på två år som förstås förgyller tillvaron och underlättar sorgearbetet. Vi vill så gärna ha ett till barn. Vi får väl se vad som visar sig sedan men undrar också om det skulle vara så att det kan ske igen, med avsaknaden av njurar.

    Flera av mina kompisar är gravida och ska få barn ungefär samtidigt.. Hur ska man kunna gå tillbaka till verkligheten sen, till jobbet och inte vara gravid längre?


    Beklagar verkligen , usch bli alldeles kall och bli påmind om allt vi varit med om med våran dotter och hennes hjärta :"(

    vet inte om du såg min bild längre upp om att göra 3d gjutning. de har hjälp oss med sorgen att ha ett minne av våran dotter och inte bara bilder. Ett tips om man vill göra de.

    har även snart en 2årig son som hjälper oss super mkt, ger en positiv energi och massor av kärlek.

    Vi är i full gång på att försöka igen och ihop om ett nytt syskon 2017.

    Massor av kramar till er!! :)
  • Äldre 7 Feb 20:50
    #18

    Hej!

    Tack för tipset! Det känns helt overkligt just nu, jag kan inte förstå att det är vårt barn som ska komma. Kan inte ens föreställa mig det och tänkte först att jag inte vill se, inte vill ta kort eller hålla men nu känner jag att jag vill det. Att jag kommer att ångra mig.

    Lycka till och hoppas verkligen att vi alla får våra efterlängtade barn.
    Kram

  • Äldre 7 Feb 21:24
    #19
    EllenRipley skrev 2017-02-07 20:50:26 följande:

    Hej!

    Tack för tipset! Det känns helt overkligt just nu, jag kan inte förstå att det är vårt barn som ska komma. Kan inte ens föreställa mig det och tänkte först att jag inte vill se, inte vill ta kort eller hålla men nu känner jag att jag vill det. Att jag kommer att ångra mig.

    Lycka till och hoppas verkligen att vi alla får våra efterlängtade barn.

    Kram


    Ja de är helt overkligt, något man aldrig trodde man skulle få uppleva.

    Ni ska verkligen bevara den stunden att se och håll och ta kort , Vi fick ha våran dotter inne hos oss tills vi kände att vi kunde säga hejdå. dock ibland så känner ja att ja ångrar att vi inte hade henne nån timme till men vi vet att vi ändå har hon i våra hjärtan vart hon än är . Tittar varje dag på våran lilla dotter och de känns bra att se.

    Kram!
  • Äldre 10 Feb 20:43
    #20

    Jag lider med alla som behövt genomgå eller ska genomgå detta.. 

    Vår story kort är att vi har inga barn, försökt bli gravida i 7 år och genomgått 7 IVF-försök.. För att sedan behöva avbryta den första graviditeten halvvägs...  

    Jag och min man har precis genomgått ett avbrytande, i v. 20+4. Vår dotter kom 6/2. 
    Vår dom; inget fostervatten och missbildning i njurar. 

    Jag råder alla som genomgår detta att titta på sitt barn, hålla sitt barn och ta massa kort. Vi stannade en natt (fast vi inte behövde) för att få mer tid med henne. Och ändå känns det inte tillräckligt..
    Svårast för mig var att lämna henne på sjukhuset..

    Nu vet jag inte hur man ska gå vidare.. Det gör så ont i hjärtat, det är svårt att andas och tomheten känns överväldigande.. Jag saknar henne så! Vill bara hålla henne en gång till, men jag kommer aldrig mer få se henne. Det gör så ont. 

    Ni som genomgått detta, hur gör man? Hur ska man tänka? Hur ska man ta sig vidare? 
    Alla säger att jag ska låta det ta tid, att det kommer kännas lättare med tiden.. men nu då? Ångest, sömnlöshet, sorg och smärta.. 

    Jag vill kunna titta på fotona utan att känns smärta, bara känns kärlek.. men det är svårt. Hon var såå vacker och så lik sin pappa. Jag vill minnas det fina, att jag och min man genomgick det här tillsammans, han var och är ett fantastiskt stöd, att äntligen få se vår älskade vackra dotter, att få ha hållt i henne och pussat på henne. Men de mörka och smärtsamma tar över... 

  • Äldre 6 Mar 15:21
    #21

    Jag lider med er alla. Och som föregående tipsar om är att hålla ert barn.
    Jag kunde inte hålla, kunde inte se, det gick bara inte. Och det ångrar jag idag.
    Vi fick dock hem ett jättefint foto på henne i förra veckan, så för er som inte förmår er att se, så kan de skicka bilder.
    Skäms inte för att inte orka titta eller hålla. Jag var så förstörd att jag bara inte kunde, så ni är inte ensamma.

    Kram på er alla <3

Svar på tråden Vi måste säga farväl till vårt barn för tidigt..