Anonym (TS) skrev 2016-11-07 11:57:52 följande:
Tack för svar!
Angående snitt så överväger jag inte det. En av mina rädslor är att jag är så oerhört rädd för att vårdpersonalen ska göra fel eller strunta i mig, så snitt känns om möjligt ännu mer utlämnande än vf (vid snitt är jag ju helt och hållet utlämnad till att vårdpersonalen gör rätt, kan inte påverka något själv).
Som sagt så greppar jag efter halmstrån och hoppas att andra som upplevt samma kan dela med sig av positiva upplevelser för som det är nu så hjälper varken tankeexperiment eller psykologsamtal.
Okej! Jag var inte jätterädd i slutet, några veckor innan hade jag några dagar av småpanik som "shit, nu är magen jättestor och bebisen ska ut vare sig jag vill eller inte vad har jag gett mig in i?!" Paniken av att något så stort ska ut, som om jag inte tänkt på det innan. Det lugnade sig med veckorna som gick för jag blev mer less på graviditeten.
Min förlossning däremot var en jätte positiv upplevelse, och nu ser jag fram emot nästa!
Jag ska inte ljuga, det gjorde ont, men inte så länge som jag trodde.. I ca 3 timmar hade jag vad jag kallar förlossningsont. Innan det kunde jag stå och smsa och hålla på med telefonen, skratta och "dansa" (försökte få vattnet att gå).
Och när bebisen kom ut så var allt redan glömt! Sved när jag kissade en vecka efter förlossningen, sprack bara lite. Och allt som allt från första "värken" så tog det 12 timmar.
Majoriteten av mina vänner har haft bra förlossningar också, och brukar beskriva det som en riktigt häftig upplevelse :)
När väl förlossningen börjat så hade jag ingen tanke på hur det skulle gå, utan var väldigt inne i mig själv, vet inte om det är så det brukar vara men jag var iaf aldrig rädd under förlossningen :)
Så jag har bara bra upplevelser och barnmorskorna var så trevliga och duktiga.