Hon känner sorg efter kärnfamiljen

Jag känner igen mig lite. MEN jag insåg så småningom, att min sorg över den förlorade kärnfamiljen inte handlade så mycket om att jag skulle ha velat leva med min exman igen (det skulle jag absolut inte vilja göra!), utan mera om tappad status i förhållande till andra kvinnor som lever i kärnfamilj. MEN detta är också något som ger sig med åren. En dag upptäcker man att det är få av ens jämnåriga som lever i kärnfamilj. Antingen har de aldrig gjort det, eller så är de skilda, eller lever i styvfamilj, eller har en särbo, eller lever ensamma... Det blir mindre och mindre konstigt ju äldre man blir, och man bryr sig också mindre och mindre om att jämföra sig med andra.  

Och hur eller hur så kommer barnen först.

Jag kan också känna sorg efter kärnfamiljen (sju år sedan vi skildes) men det är inte efter min förra man utan en sorg över drömmen som sprack.
Men det gör ju en ansenlig mängd kärnfamiljer nu för tiden och tack och lov för det! Vi är så inkörda på att kärnfamiljen alltid är det eftersträvansvärda.

Och det är inget konstigt eftersom det tills ganska nyligen var det enda sättet att leva. Enda sättet att överleva. Under bondesamhället var man beroende av att hålla ihop som ett lag. Kyrkan och samhället har under historiens gång sett till att kvinnor ska vara beroende av mannen och då gick det förstås inte att skilja sig.
Så sätt ur ett historiskt perspektiv är det ganska nytt att vi har den möjligheten och därför ifrågasätter vi fortfarande oss själva och tror att kärnfamiljen är det bästa.

Men du gjorde ju vad du kunde för ditt barn som skulle slippa växa upp i bråk och kärlekslöshet och med en olycklig mamma. Du kände ingen tillit till honom. Du var därmed tvungen att lämna och det är ett moget och ansvarsfullt beslut. Var stolt över det och var tacksam att du lever i en tid och i ett land där kvinnor kan välja sitt liv och klara att försörja sig själva och sitt barn och kunna leva ensamma och t o m  trivas med det och med sig själv.

Med tanke på skilsmässostatistiken tror jag att det snarare kommer bli ovanligt i framtiden att man lever med en och samma ett helt liv nu när vi blir mkt äldre .
För eftersom människor ändras med tiden ska det mycket till att man ska utvecklas på exakt samma sätt båda två eller ens ett sätt där man kompletterar varandra.  

Jag tänker så här. Acceptera att du känner sorg och bestäm dig för att du kan klara att leva med den sorgen och inse att den kommer att lätta med tiden.
Var tacksam för alla dina ljusa minnen och förstör inte dom genom att göra misstaget att gå tillbaka till något som inte funkade. (Stor varningssignal är det förstås på att han hotade att ta livet av sig!)
Du kommer träffa män som är jättebra fast kanske har en del egenskper som du tycker är helt ok men där pappan har vissa sidor som var bättre jämförelsevis. (Bättre humor, bättre på att städa eller vad det nu kan vara). Det är helt naturligt att det blir så men romantisera inte dom där sidorna. Och inse att det är lätt att överdriva dessa i efterhand för att förälskelsen med din nya  lagt sig och vardagen tagit över och utmanar känslorna. Acceptera dina ledsna tankar och känslor när dom kommer men se till att dom inte tar över utan låt dom segla vidare. För du gjorde rätt!

Det är vetenskapligt bevisat att kärnfamiljen ger bäst förutsättningar för att barnen ifråga ska lyckas i livet. Det ger flertalet skyddsfaktorer som senare i livet kommer väl till pass. Sen är det klart att man inte ska gråta över spilld mjölk.