Har mitt barn tagit skada?
Hej!
Nu skriver jag här med hopp om lite goda råd och ärliga men vänliga svar.
Jag plågas av oerhört mycket skuldkänslor.
Min son blev storebror när han var 16 månader gammal. Lillebror var inte planerad och vi mådde dåligt redan under graviditeten pga oro för vad det skulle komma att innebära.
Vår första pojke var en utmaning. Ett aktivt, missnöjt barn med tidig utveckling verbalt och fysiskt. Han sov mycket dåligt och när vi fick barn nummer två började vi på minus kan man säga.
Nu till min ångest. Lillebror började på förskolan när han var knappt 17 mån och lillebror var tre veckor gammal. Jag tyckte att det var lite tätt inpå men hade vi tackat nej så hade vi inte fått den platsen. Vilket inte hade varit hela världen såhär i efterhand..
Inskolningen gick bra men sedan kom bakslaget. I två månader var han jätteledsen vid lämning. Han snyftade till redan när vi svängde upp mot förskolan. Personalen sa att det var normalt och uppgav att det gick över snabbt. Han åt och sov bra där. Gick knappt 30h i veckan (mycket, jag vet!). På dagarna lekte han en del men satt oxå mycket i sin vagn och tittade på de andra barnen.
När han var hemma försökte jag prioritera honom men lyckades inte alltid. Vi var två föräldrar som mådde rött dåligt under den här tiden. Jag har minnesluckor av utmattningen.
Efter två månader gick lämningarna bra och han verkade vara harmonisk på förskolan. Han är pigg och glad och sover gott numera. Mammig är han och jag försöker bejaka det.
Nu har jag läst på om anknytning och förskolestart. Det var som ett knytnävsslag. Fattar inte att jag inte förstod att mitt barn kunde ta skada av att bli lämnad så. Jag klandrar mig själv.
Nu undrar jag om någon annan har erfarenhet av liknande situation? Går ett sådant föräldrasvek att reparera?