• Anonym (FJTY)
    Äldre 30 Apr 14:26
    15406 visningar
    49 svar
    49
    15406

    Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?

    Jag är medveten om att detta kan framstå som kränkande osv. för vissa men det är, tro det eller ej, inte så att jag är ute efter att såra någon med det här inlägget. Känner ni att ni inte kan läsa utan att ta illa upp eller svara utan att bli aggressiva etc. så är det nog bäst att ni inte läser/svarar.

    Har under ett långt tag nu försökt bli med barn utan resultat. Än så länge har det inte gått onormalt lång tid så det är inte aktuellt med utredningar eller sådant ännu. Trots det har tankar och farhågor om att det kanske inte kan bli några barn här dykt upp och jag har funderat en del på både adoption och äggdonation, om det nu skulle var nåt problem med mina ägg. Det jag känner är dock att nej, det är inget för mig. Jag vill ha genetiska barn. Det känns jätteviktigt för mig och jag kan inte se hur jag skulle kunna älska ett barn som inte var mitt genom DNA.

    Kan heller inte släppa känslan av att det skulle vara meningslöst och att uppfostra "andras" barn. Alltså man lägger ner så mycket tid, kraft, energi och pengar under så många år på att uppfostra ett barn och i slutändan är det inte ens sitt eget släktträd/blodslinje man hjälper till att föra vidare utan någon främlings. Det känns som jag skulle vara höjden av förlorare när det gäller naturligt urval eller vad man ska kalla det. Lägga ner hela mitt liv på att uppfostra och ta hand om barn, och eventuellt barnbarn och barnbarnsbarn, som inte ens är genetiskt linkade till mig. De skulle ärva pengar och familjeklenoder men tillhör inte familjen egentligen, alltså genom blod.

    Det är uppenbart att adoption inte är för mig. Jag har dock inget emot adopterade/adoption som sådant och är uppvuxen nära flera adopterade barn så har sett på nära håll hur deras familjer är som vilka som helst och jag förstår ju att långt ifrån alla känner som jag. Att folk älskar sina adoptivbarn och det var rätt beslut för dem att adoptera (eller använda donator istället för egna ägg/spermier). Samtidigt undrar jag om de tankar jag beskrivit någonsin slår adoptiv/donatorföräldrar? Har ni någon gång tänkt på det? Finns det någon som kanske inte adopterat (än) som känt/tänkt så här, eller är jag helt knäpp och udda? Undrar ju varför jag tänker sånna saker om ingen annan gör det, och varför jag känner att jag inte skulle kunna älska ett adoptivbarn/äggdonatorbarn, om alla andra skulle kunna det... Det kanske är något fel på mig.

  • Svar på tråden Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?
  • Anonym (Tjejk­ompise­n)
    Äldre 30 Apr 14:32
    #1

    Det är absolut inget fel på dig, många känner så. Fast med tex äggdonation om du bär barnet i din kropp så kommer dess dna påverkas av dig till stor grad ändå med epigenetik. Dvs barnet blir annorlunda än om någon annan skulle burit det. Man vet inte till vilken grad än men tex hos blomflugor så bestäms deras storlek av epigenetik.

  • Äldre 30 Apr 14:32
    #2

    När man får ett barn så blir man fäst vid det redan i magen. Jag tror att du skulle kunna känna så för ett adopterat barn fast det kanske tar lite längre tid.

  • Äldre 30 Apr 14:47
    #3

    Fundera på det här. Du är gravid, föder barn vårdar och älskar ditt barn år efter år. På barnets fjärde födelseår uppdagas det att ditt barn råkat bli förväxlat på BB och du fått nån annans barn hem. Tror du då att du skulle sluta älska barnet, att er relation skulle kännas meningslös? Antagligen inte. På samma sätt växer kärleken sig stark även för ett icke biologiskt barn.

    Om du tillhör den minoriteten som i ovan scenario skulle välja att vilja byta bort 4 åringen och istället få hem det biologiska barnet, så tillhör du även med automatik den kategorin människor som aldrig borde ha barn överhuvudtaget... Eller husdjur..

  • Anonym (FJTY) Trådstartaren
    Äldre 30 Apr 15:12
    #4
    Queennr1 skrev 2017-04-30 14:47:14 följande:

    Fundera på det här. Du är gravid, föder barn vårdar och älskar ditt barn år efter år. På barnets fjärde födelseår uppdagas det att ditt barn råkat bli förväxlat på BB och du fått nån annans barn hem. Tror du då att du skulle sluta älska barnet, att er relation skulle kännas meningslös? Antagligen inte. På samma sätt växer kärleken sig stark även för ett icke biologiskt barn.

    Om du tillhör den minoriteten som i ovan scenario skulle välja att vilja byta bort 4 åringen och istället få hem det biologiska barnet, så tillhör du även med automatik den kategorin människor som aldrig borde ha barn överhuvudtaget... Eller husdjur..


    Det är ju inte alls samma sak. I det fallet du beskriver skulle man ju tro att det vara ens egna biologiska barn och vara helt ovetandes om att det inte är så. Allt är ju sen baserat på en lögn då. Känslorna för barnet hade inte varit sånna om sanningen var känd från början, i alla fall inte för mig. Om sanningen sen skulle uppenbara sig skulle jag självklart vilja ha tillbaka mitt riktiga barn? Det betyder dock inte att jag inte skulle vilja ha kvar det andra barnet, för då hade känslor och historia redan varit utvecklade. Det hade dock absolut inte varit självklart för mig att jag inte skulle vilja byta barnen. Jag vet inte hur jag skulle känna eller göra i det fallet men jag vet att det inte skulle kännas oförändrat, eller som vanligt, efter det i alla fall.

    Hur kan du påstå att det faktum att jag känner att jag inte skulle älska ett barn om jag visste att det inte var mitt genetiska gör att jag inte borde ha barn eller djur överhuvudtaget? Det är en rätt stor sak att säga och vad/vem är det ens som avgör det? Du? Knappast va. Jag respekterar och förstår att inte alla känner som jag, men det förändrar inte hur jag känner och jag kan inte se att det gör mig till en så dålig människa att jag inte bör ha barn (eller djur) alls...
  • Anonym (r)
    Äldre 30 Apr 15:53
    #5

    För mig hade det känts som att jag ville ha ett perfekt barn om jag kände så, som om barnet inte får avvika sedan när det gäller identitet etc. Man väljer helt klart själv vad som känns bra för en själv. Jag tror inte direkt att min släkt inte fått inslag av okända eller adoptioner innan så blodslinje är inte heller viktigt för mig. Eller ja... jag vet att det är så och det görs ingen skillnad på biologiska barn/adopterade, inget som jag hade märkt om det inte nämnts.

  • Anonym (Jogge­r)
    Äldre 30 Apr 16:13
    #6

    Tror att det du beskriver är tankar man kan ha innan adoption/donation. När det är verklighet och ett levande barn du har framför dig, en egen liten människa som är beroende av dig, då är det något helt annat. Det är då moders/faderskänslorna kommer. Liksom när man får egna barn. Själv skulle jag kunna adoptera, har sett vad det innebär eftersom jag har ett adoptivsyskon. Kärleken är lika stor, det avgörs inte av gener.

  • Äldre 30 Apr 16:45
    #7
    Anonym (FJTY) skrev 2017-04-30 15:12:53 följande:

    Det är ju inte alls samma sak. I det fallet du beskriver skulle man ju tro att det vara ens egna biologiska barn och vara helt ovetandes om att det inte är så. Allt är ju sen baserat på en lögn då. Känslorna för barnet hade inte varit sånna om sanningen var känd från början, i alla fall inte för mig. Om sanningen sen skulle uppenbara sig skulle jag självklart vilja ha tillbaka mitt riktiga barn? Det betyder dock inte att jag inte skulle vilja ha kvar det andra barnet, för då hade känslor och historia redan varit utvecklade. Det hade dock absolut inte varit självklart för mig att jag inte skulle vilja byta barnen. Jag vet inte hur jag skulle känna eller göra i det fallet men jag vet att det inte skulle kännas oförändrat, eller som vanligt, efter det i alla fall.

    Hur kan du påstå att det faktum att jag känner att jag inte skulle älska ett barn om jag visste att det inte var mitt genetiska gör att jag inte borde ha barn eller djur överhuvudtaget? Det är en rätt stor sak att säga och vad/vem är det ens som avgör det? Du? Knappast va. Jag respekterar och förstår att inte alla känner som jag, men det förändrar inte hur jag känner och jag kan inte se att det gör mig till en så dålig människa att jag inte bör ha barn (eller djur) alls...


    Fast det ÄR självklart att man inte ska ta hand om nån annan levande varelse om man tror att man skulle kunna lämna tillbaks sitt barn efter 4 år om det visade sig ha fel uppsättning gener...vem som säger det? Jag.
  • Anonym (FJTY) Trådstartaren
    Äldre 30 Apr 16:55
    #8
    Queennr1 skrev 2017-04-30 16:45:07 följande:

    Fast det ÄR självklart att man inte ska ta hand om nån annan levande varelse om man tror att man skulle kunna lämna tillbaks sitt barn efter 4 år om det visade sig ha fel uppsättning gener...vem som säger det? Jag.


    Varför är det självklart? Varför borde jag inte ha genetiska barn bara för att jag inte skulle kunna älska barn som inte är det?
  • Äldre 30 Apr 18:54
    #9
    Anonym (FJTY) skrev 2017-04-30 16:55:34 följande:

    Varför är det självklart? Varför borde jag inte ha genetiska barn bara för att jag inte skulle kunna älska barn som inte är det?


    Därför att du genom ditt sätt att resonera visat att du inte kan ha en normal anknytning till genetiska barn heller om du skulle kunna tänka dig att lämna ifrån dig ett barn som du TROTT varit ditt genetiska om det efter 4 år visade sig ej vara fallet. För någon med normal anknytning skulle detta aldrig vara en tänkbar möjlighet efter 4 år utan snarare ren och skär fasa och det värsta en förälder kan uppleva.
  • Anonym (Panda­)
    Äldre 30 Apr 19:01
    #10

    Du säger en sak men sedan visar det sig att du visst kan älska någon annans barn, alltså betyder det genetiska ingen roll för dig, så länge du tror att det är ditt barn. 

Svar på tråden Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?