• Äldre 13 May 12:01
    14604 visningar
    15 svar
    15
    14604

    Att förlora en föräldrar tidigt

    Hej. Jag vet inte vart jag ska börja. Min pappa gick hastigt bort för 3 dagar sedan. Det kom så plötsligt. Jag är fortfarande i chock. Han mådde bra innan jag åkte till jobbet, allt var som vanligt. Jag fick ett samtal på jobbet där min bror sa att min pappa ligger på intensiven och har fått en hjärnblödning. Hela min värld rasade samman. Jag kunde inte förstå de hemska orden.

    Det blev 3 tuffa dagar på intensiven. Även om läkarna konstaterade att han inte skulle klara sig redan från början, så var vi vid hans sida hela tiden. Vi bad om ett mirakel. Jag vet att min pappa kämpade emot alla odds. Jag vet att han inte var redo att lämna oss. Han var världens bästa pappa. Varje dag sa han hur mycket han älskade oss, hur stolt han var över oss. Han kramade alltid oss. Han var så fin och kärleksfull mot alla. Han tog vara på varje tillfälle med oss, sin familj. Jag skulle kunna skriva så mycket fint om honom i timmar.

    Han blev alldeles för ung, 55 år. Jag är bara 22 och min bror 19. Mitt i allt kaos så måste man också tänka på det praktiska. Det är förjävligt. Hur planerar man en begravning? Hur ska vardagen gå ihop? Hur hanterar man sorgen? Det känns som att jag har dött inombords. Finns det andra aktuella forum man kan vända sig till? Jag vill jättegärna höra era tankar om era upplevelser och erfarenheter. Vill att vi ska finnas för varandra. Jag försöker vara stark inför min mamma och min bror även om varje andetag känns som tungt som bly. Hur hanterar man en sån här tragedi?

  • Svar på tråden Att förlora en föräldrar tidigt
  • Äldre 13 May 13:48
    #1

    Beklagar sorgen! Jag var 14 år när jag miste min mamma i en hjärtinfarkt(fyller 40 i år). På din fråga finns inga enkla svar.

    Det bästa är att tillåta sig sörja. Hjälpa din mamma med praktiska saker och framför allt prata om det med någon.

    Även om du inte är kyrklig av dig så prata med en präst är ett tips och få ut dina frågor o få perspektiv. Jag ventilerade mycket till min konfirmationspräst då jag ett halvår efter började läsa till konfan. Det hjälpte mig i alla fall.

  • Anonym (Lisa)
    Äldre 13 May 15:02
    #2

    Beklagar verkligen att du förlorat din pappa. Livet är orättvist. Min pappa dog också ung, 54 år gammal. Mitt råd är: sörj, sörj och sörj! Gråt tills tårarna tar slut av sig själv. Tillåt dig att bryta ihop, tappa fotfästet. Stanna i din sorg, hur outhärdlig den än är så känn smärtan tills den släpper taget av sig själv. Om du inte tillåter dig att känna djupet av din sorg kan du heller inte bearbeta förlusten på ett läkande sätt. Omge dig med din familj, dela sorgen tillsammans. Ni behöver inte vara starka nu, ni behöver närheten till varandra. Var leden, rädd, arg, förbannad. Det är normalt. För mig hjälpte det också med några krissamtal hos psykolog, vänd er till vårdcentralen där får ni hjälp med detta. Begravningsbyrån ordnar det mesta med begravningen, ni väljer hur delaktiga ni orkar vara. Den begravningsbyrå vi valde var oerhört hjälpsamma och gav all information vi behövde vid första mötet. De är vana att möta människor i kris. Sist vill jag säga att livet kommer kännas lättare med tiden. Du kommer skratta igen, bli lycklig och må bra igen. Saknaden finns där förstås alltid men man lär sig leva med den. Kramar

  • Äldre 13 May 15:11
    #3

    Hej.

    Jag beklagar sorgen!

    När jag var 20 år så dog min pappa. Han blev 44 år gammal.

    Tiden efter var mycket tung. Jag pratade mycket om det med min mamma, pojkvän och vänner. Såhär i efterhand så borde jag pratat med någon expert också.

    Men det blir lättare med tiden, även om det nog inte känns så. (Det har gått 16 år sen han dog).

  • Äldre 13 May 17:22
    #4

    Beklagar! Min pappa var 55 när han dog och jag 22. Han var fullt frisk och dog av hjärtinfarkt på studs. Det blev en fruktansvärd chock för mig. Mamma var och är en usel förälder så han var liksom den jag hade. Jag bodde långt bort så allt runt begravning och sånt skötte mamma i samråd med begravningsbyrån. Jag åkte hem några dagar innan på bisittningen. Hur man sen klarar att gå vidare...? Ja, en dag i taget helt enkelt. Detta är 26 år sen och jag kan fortfarande bli överväldigad av sorg ibland vid vissa tillfällen som t.e.x hans födelsedag och när min son föddes. Men de ljusa minnena finns kvar och det är dom man tänker mest på efter ett tag. Jag har många konkreta minnen i form av saker också, bl.a tavlor han målat. De betyder mycket.

  • Anonym (Loppa­n)
    Äldre 13 May 19:21
    #5

    Jag beklagar sorgen.

    Jag skulle fylla 27 då min pappa dog.

    Han bodde i Thailand och jag åkte ned på en planerad semester 25 jan, två timmar innan planet går ringer ett thailändskt nr och jag tror att det är pappa som bytt nr, det är hans chef som ringer för att fråga när det var jag skulle komma och om jag vet att pappa ligger på sjukhus i Bangkok.

    Då jag kommer fram till Bangkok och sjukhuset så ligger han nedsövd på specialintensiven och man tror att han har tbc.

    Jag talar om att han är vaccinerad mot det och då fortsätter man med utredningar och tror han har hjärnhinneinflammation, dock vet man inte varför han har det.

    I och med att jag som anhörig är på plats så kan fler undersökningar göras och den 1/2 samma dag han fyller 58 görs en biopsi som ett par dagar senare visar att han har lungcancer (aldrig rökt och avskydde cigaretter, fick just den typ som rökare är överrepresenterade ), dagen efter beskedet så åkte jag till Bangkok för att träffa en specialist och diskutera behandling.

    Tyvärr fick jag veta att cancern spridit sig från lungorna genom ryggmärgen och till hjärnan så det fanns ingenting att göra.

    Jag kommer ihåg att jag bara reste mig upp, mitt i läkarens utläggning, och gick. Gick in på toaletten och ringde min mamma hemma i Sverige och sa att hon och min syster måste komma omedelbart för att pappa skulle dö.

    Sedan gick jag tillbaka och bestämde att vi inte skulle dra ut på det utan han skulle få smärtlindring men inte återupplivande om han skulle avlida.

    Jag ville också att han skulle få komma hem med hemsjukvård så vi alla kunde bo ihop sista tiden.

    Tyvärr gick det inte att han flyttade hem, men han flyttades 14 feb till sjukhuset i sin hemstad och där behövde anhöriga vara med dygnet runt, så jag, min sambo, mamma, syster och pappas bästa kompis sedan jag föddes turades om att sitta vak.

    28 feb kl 06:06 lokal tid somnade pappa in, och just då var det mamma och hans bästa kompis som satt vak. Men kommer aldrig glömma telefonsamtalet som kom och då vi kom till sjukhuset så kände jag knappt igen honom, det var så tydligt att det bara var ett skal där, min pappa fanns inte kvar.

    Begravningen inleddes 1/3 och varade i 3 dagar (som det ofta är i Thailand) och på något sätt bara skedde allt fast man var i en dimma.

    Då jag kom hem till Sverige så började jag jobba på en begravningsbyrå och jag tror att det var mitt sätt att bearbeta, att hjälpa andra i samma situation och underlätta för dom i den utsatta situation som det är.

    Jag gick även på samtal en period, då jag hade så dåligt samvete för att jag inte kunde göra det bättre och lösa det, irrationellt men hjärnan är ju som den är.

    Jag tror att bästa rådet är att tillåta sig vara ledsen och försöka ha förståelse att de andra i familjen sörjer på olika sätt och det kan skapa slitningar. När det gäller begravningensplanering så försök att planera den så det känns rätt för er, man har otroligt stora möjligheter att styra en begravningsceremoni men byråerna brukar vara återhållsamma på den informationen.

    Men begravningen är ert avsked och det är ni som ska minnas den så det ska kännas rätt för er.

    Alla tankar är hos dig just nu, det är en tuff situation men plötsligt har det gått det år, två år och sedan 9 år och det gör inte ont hela tiden, även om saknaden finns där.

  • Little­Sunshi­ne84
    Äldre 13 May 20:12
    #6

    Beklagar sorgen. Min sambo förlorade sin pappa som 8 åring, pappan dog i lungcancer. Livet blir inte detsamma men försök att minnas allt positivt.

  • Anonym (Nejli­ka)
    Äldre 13 May 21:49
    #7

    Beklagar verkligen sorgen:(

    En sån här händelse är ohanterbar, och det får man försöka låta den vara.

    Prata mycket om det som har hänt hemma med dina nära(om det är ett behov du känner att du har) och tillåt dig själv att få vara ledsen, och ligga kvar under täcket men också att vara glad utan dåligt samvete om du känner dig glad korta stunder.

    När min pappa gick bort för 2 år sedan skakades min värld om rejält, det hände medan han var på semester utomlands och då jag är enda barnet och han frånskild var det också jag som fick hantera allt från hemresan, begravning och en massa pappersarbete. Förvisso var jag 26 år, men hade ändå tillräckligt med att försöka hantera sorgen.

    Tog tyvärr allt för lång tid innan jag fick tiden att sörja på riktigt. Men det är så viktigt att få göra det.

    Om du orkar i din sorg så är det säkert guld värt att ni kan hjälpas åt, sen önskar jag iaf själv att jag hade kunnat accepterat att allting inte blev helt som jag hade hoppats. Sparkade tex onödigt länge på mig själv att jag inte kunde komma på namnet på hans favoritlåt till begravningen, men den blev fin ändå.

    Att planera själva begravningen fick jag jättebra stöttning av prästen, dom har ju mött väldigt många i liknande situation så dom vet ju hur man kan göra och vilka frågor dom ska ställa för att få den personlig. Det finns människor som arbetar med att hjälpa en i dessa situationer, allt från präster och begravningsbyråer men även stödnummer osv så var inte rädd att ta emot den.

    Hoppas du hittar din väg att gå i sorgen<3

  • Äldre 14 May 16:28
    #8

    Tack snälla allihopa. Beklagar sorgen för er alla med. <3

    Vi tar en dag i taget, ibland en timme i taget. Jag försöker prata om honom så mycket som det går och ibland så vill jag bara stänga av. Bara glömma och tänka på annat för stunden. Kolla på lättsmälta serier i flera timmar. Sova.

    Har ni blivit deprimerade efter förlusten? Går det att ta sig igenom en förlust utan att bli deprimerad?

    Hoppas att sörjandet blir mer hanterbart när allt praktiskt är avklarat. Begravning, räkningar, papper, uppsägningar av diverse abonnemang osv. Hjälper begravningsbyrån till med att klargöra papper, försäkringar, lån/skulder? Jag vet varken in eller ut, jag kan ingenting om sånt.

    Tusen tack igen för alla svar. <3

  • Anonym (Nejli­ka)
    Äldre 14 May 20:04
    #9

    För min del hjälpte begravningsbyrån till med sådant som rörde själva begravningen och återresan, dom hjälper en även med intyg som man sedan kan visa på förslagsvis banken för att se över lån och avsluta konton också vidare.

    Juristen hade hand om bouppteckning, arv osv, vilken kan dra ut på tiden om man har otur. Begravningsbyrån kan föreslå en som dom samarbetar med om man inte har ngn egen.

    Säga upp abonnemang fick iaf jag göra själv(tror det är vanligast) det kan vara lite lurigt för att man vet kanske inte vilka premunationer/medlemsskap osv som finns.

    Räkningar som finns kvar att betala betalas utifrån dödsboet dvs du kan betala med de pengar som lämnats efter.

    Jag klarade mig hyfsat undan depression, trots att jag verkligen var helt förstörd under första månaden och trodde att jag aldrig skulle vilja gå ut bland folk igen. Men man är så otroligt olika och jag tror man mår bäst av försöka låta bli att tänka i de banorna. Blir det så, så är det ju inte konstigt på något vis, utan tillåt dig att sörja på ditt sätt.. det tror jag man mår bäst av i slutändan.

  • Äldre 14 May 21:40
    #10

    Det beror ju på hur man hanterar sin sorg ifall man riskerar hamna i depression.

    Man brukar säga att det tar ca 1 år att sörja och så länge man har ljusglimtar i tillvaron och inte ser allt som svart finns det ingen större risk för depression. Det viktiga är att våga prata om sin sorg och prata om personen som dött. Sen kan man alltid hamna i en lättare depression/svacka för tiden för dödsfallet de första följande åren. Med åren så bleknar sorgen/ förändras och man hanterar det på ett annat sätt.

  • Äldre 15 May 19:15
    #11

    Jag blev inte deprimerad, men gick igenom sorgens alla vanliga stadier. Det tar tid, det får ta tid. Begravningsbyrån kan hjälpa till med nästan allt praktiskt, annars banken. De gjorde pappas bouppteckning vet jag. Idag blev jag f.ö påmind om pappa igen när jag fick brev ang. sonen som heter som pappa i andranamn. Det kom några tårar fast det gått 26 år.

  • Anonym (Loppa­n)
    Äldre 1 Jun 09:29
    #12

    Jag blev deprimerad.

    Han dog 28 feb och det var skottår och den 1-3 Mats var hans begravning (han begravdes i Thailand där han bodde eftersom vi visste att han älskade landet och ville vara kvar där. Jag kom hem till Sverige i mitten av mars och i april var det som om all energi försvann ur kroppen. Låg i sängen typ dygnet runt, i den ställning jag hamnade i då jag lade mig så låg jag i timmar och stirrade rakt ut, låg så i veckor. Min sambo ringde min mamma som bor 40 mil bort som kom ned och till sist ställde han ett ultimatum, antingen gick jag till husläkaren eller så körde han mig till psyk.

    Valde husläkaren, fick remiss till psykolog, gick dit och grät (enda gångerna jag grät), fick remiss till en psykiatriker och fick dör veta att jag inte var tokig (vilket jag upplevde det som att jag började bli. Kändes som om jag var pausad och alla andra snabbspolades runt omkring mig. Jag fick något att sova på samt atarax för ångesten. Utvecklade massa fobier, typ kunde inte åka bil utan dödsångest, lokaltrafik eller folksamlingar funkade inte, men fick veta att det var en reaktion på allt som hänt och att jag kört på för hårt. Allt gav med sig eftersom med vila, psykolog och med hjälp av sömn. Men vissa saker höll i sig länge, exåka bil (är fortfarande åkrädd tyvärr).

  • Ed210
    Äldre 9 Jul 13:32
    #13

    Jag är så ledsen för dig, din brors och din mammas skull. 

    Ett praktiskt råd är att ta en stor anteckningsbok, så antecknar ni allting i den som ni har att göra - alla bankkontonummer, alla kontaktpersoner på banker, alla prenumerationer som ska sägas upp. Det är ett stort jobb att ringa och ringa till olika ställen och säga upp eller anmäla dödsfallet. När pappa dog (jag var vuxen då) var det en stor hjälp att anteckna alla kontakter. Begravningsbyrån hjälper till med begravningen, och kan även hjälpa till med bouppteckningen, men det kostar. Det de inte kan hjälpa till med är att bestämma om ni måste flytta till något mindre, när ni nu inte har två inkomster i familjen. Min mamma dog när jag var 16 men då tog min pappa hand om allt. Det tar flera år att komma över, men man kommer aldrig riktigt, riktigt över det som hänt. Jag är nu äldre än min mamma var, när hon dog, det känns konstigt. Ta kontakt med din husläkare som kan ge dig en remiss till psykolog om du behöver det. Annat som kan hjälpa är att måla eller skriva dagbok, även om det kanske bara blir en svart tavla, eller en sida där det bara står om hur dåligt man mår. Men det är OK att känna så. Att försöka vara stark, däremot, är inte så bra, det tär.

  • Äldre 28 Sep 16:15
    #14

    Hej beklagar sorgen !
    Min Pappa gick bort för 2 mån sedan då han hade cancer på högra sidan av hjärnan han blev 74 år gammal så man gott i en dvala en längre tid nu som först börjar det bli bättre fast det kommer upp tankar då då i hövet då jag gråter ofta blir det under kvällen då jag ska sova

  • Anonym (bekla­gar)
    Äldre 7 Oct 19:21
    #15

    Jag beklagar verkligen! Är fruktansvärt :(

    Var själv med om det förra året.. Träffade han dagen innan. Han hade lungcancer och hade precis kommit hem ifrån sjukhuset men var ganska dålig men trodde han skulle klara sig lite längre än 8 timmar. Han dog dock oväntat i hjärtattack morgonen några timma senare. Vi visste inte ens att han hade dåligt hjärta. Känner än idag att en bit av en själv har försvunnit sen han gick bort.. Man är inte sig själv.

Svar på tråden Att förlora en föräldrar tidigt