• Pesu

    Mist partner i självmord

    Söker mig runt om tips/råd tankar och annat någon kanske kan dela med sig i detta hav av känslostormar av sorg.

    Har mist min partner i självmord för bara dagar sedan. Pendlar mellan förtvivlan och hård ångest. Tankar och minnen som brinner som eld i bröstet. Varje minut känns som timmar i ett tomrum.

    Finns såklart inga rätt och fel i en sorg.

    Men någon som kanske har erfarenhet om anhöriga som har gått bort i självmord som kan dela med sig av sin resa. Kommer man igenom det här? Hur orkar man? Känslorna gör en helt lamslagen o känns som hjärtat vill stanna i bröstet.

    Dela gärna med er ?

  • Svar på tråden Mist partner i självmord
  • Kalle83

    Jag kan inte förstå att du inte fått några svar på ditt uppriktiga och välskrivna inlägg. Hoppas allt är bra med dig!

    Jag har oerhört mycket att dela med mig av gällande en väldigt nära som tog det ödesdigra beslutet i april i år. Men dessförinnan vill jag nog kolla av så att du alltjämt är kvar här på forumet. Är du det?

  • Anonym (Anonym (saknad dotterj)

    (Inte min man)

    För ca 3 månader sen bestämde sig min ängel för att ge upp. Hon har gått igenom mobbning,panikångest,självskadebeteende & självmords tankar sen innan. Den 19 juli på hennes 11 års dag avled hon av överdos.... Jag saknar henne mer för varje dag. Jag ångrar att jag inte visste hur hon mådde innan de var försent!

    Kämpa på!

  • Annlouise

    Hej. Jag vill börja med att säga att jag lider med er. Jag har själv förlorat ett barn. Men det var i en olycka 2013 . Lever varje dag med en kamp. Men på något sett så har jag sakta kommit tillbaka till livet. Fast som en annan person kan man säga. Jag skriver mycket om det som är tungt. I årsskiftet 2018 kommer jag tillsammans med medarbetare släppa en pod som handlar om olika livsöden/berättelser ur verkligheten. Kontakta mig om ni /du vill berätta i ett avsnitt. lisaninne@hotmail

    Com

  • Pesu

    Jag finns kvar här om någon vill dela tankar o funderingar

    Tack till er som har gett svar

  • Anonym (Bästavän)

    Kämpa på ni som tänker så! Ge aldrig upp. Miste min bästavän för några månader sedan livet blir aldrig detsamma 20 år bara. Jag har inte orkat skrivit eller pratat med någon efter det. Livet blir aldrig detsamma. Någon har förlorat sin dotter, sin storasyster, sitt barnbarn sin vän och bästavän. Jag bryr mig om dig er håll ut alla som tänker så.

  • Anonym (Bästavän)

    Fyfan, 11 år? Bara 11 år. Ingen ska må så dåligt.


    Anonym (Anonym (saknad dotterj) skrev 2017-11-01 20:25:08 följande:

    (Inte min man)

    För ca 3 månader sen bestämde sig min ängel för att ge upp. Hon har gått igenom mobbning,panikångest,självskadebeteende & självmords tankar sen innan. Den 19 juli på hennes 11 års dag avled hon av överdos.... Jag saknar henne mer för varje dag. Jag ångrar att jag inte visste hur hon mådde innan de var försent!

    Kämpa på!


  • Sporthoj66

    Själv känner jag att mina möjligheter att leva vidare efter att min finaste

    godaste pojke gick bort den 16e Mars bara 18 år gammal. Oavsiktlig överdos av något nytt han testade.

    Det är ok. Jag försökte med psykolog, psykiater Voxra ...men smärtan bara tilltar.

    Jag har levt ett händelesrikt men kaotiskt liv. Det är dags att äntligen få ro och få vara med min fina son igen.

  • Anonym (Gör det inte)
    Sporthoj66 skrev 2018-07-10 02:34:24 följande:

    Själv känner jag att mina möjligheter att leva vidare efter att min finaste

    godaste pojke gick bort den 16e Mars bara 18 år gammal. Oavsiktlig överdos av något nytt han testade.

    Det är ok. Jag försökte med psykolog, psykiater Voxra ...men smärtan bara tilltar.

    Jag har levt ett händelesrikt men kaotiskt liv. Det är dags att äntligen få ro och få vara med min fina son igen.


    Sitter här och slöläser för att hålla mig vaken (nattarbete). Fick se denna tråd och reagerade på det du skrivit.. Jag var inte ens inloggad här och jag hade glömt mitt lösenord, men jag kände så starkt att jag måste logga in och skriva något till dig. Jag får känslan av att du vill/har bestämt dig för att avsluta ditt eget liv. Jag kan inte säga att jag förstår smärtan du går igenom efter förlusten av ditt barn, då jag inte gått igenom det själv. Jag tror inte man förstår det om man inte varit där själv. Men jag har också barn och jag kan bara föreställa mig smärtan.. Det river i mig bara att tänka på det.

    Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, mer än snälla gör det inte.. Jag tror inte att din son hade önskat att du går samma väg. Snälla ring något journummer och få prata med någon nu.. Eller om du har någon vän du kan ringa. <3
  • Sporthoj66

    Jag försökte med psykolog, mediciner, resa bort...arbeta, träffa folk. Inget hjälper. Min flickvän vill hjälpa men det kan hon ju inte. Mn andra son som är 14 har jag god relation med men han är uppvuxen och bor med sin mamma och jag komner inte att vara till någon nytta för honom, så som det är. Jag är 52, statistiskt sett har jag en 25 år av smärta och bottenlös sorg och skuld för att jag inte gjorde nog.

    Det känns nog så för en patient med dödlig sjukdom när han efter en tid accepterar sin död som kommer om någon månad. Det är ok, det är så det blir och äntligen får jag ro. Imorgon åker vi tbx till Sthlm efter 3 v i Mexico. Alla affärer ska göras i ordning nu.

    Alla hanterar vi tunga förluster på olika sätt. Jag antar att jag inte tillhör de somär starka nog. Det är ok. Allla kan inte vara starka.

  • Anonym (Kram)
    Sporthoj66 skrev 2018-07-10 03:45:11 följande:

    Jag försökte med psykolog, mediciner, resa bort...arbeta, träffa folk. Inget hjälper. Min flickvän vill hjälpa men det kan hon ju inte. Mn andra son som är 14 har jag god relation med men han är uppvuxen och bor med sin mamma och jag komner inte att vara till någon nytta för honom, så som det är. Jag är 52, statistiskt sett har jag en 25 år av smärta och bottenlös sorg och skuld för att jag inte gjorde nog.

    Det känns nog så för en patient med dödlig sjukdom när han efter en tid accepterar sin död som kommer om någon månad. Det är ok, det är så det blir och äntligen får jag ro. Imorgon åker vi tbx till Sthlm efter 3 v i Mexico. Alla affärer ska göras i ordning nu.

    Alla hanterar vi tunga förluster på olika sätt. Jag antar att jag inte tillhör de somär starka nog. Det är ok. Allla kan inte vara starka.


    Men tänk vilken bottenlös sorg du utsätter ditt barn för som mister både sin bror och sin far.
  • Anonym (Nattugglan)
    Sporthoj66 skrev 2018-07-10 03:45:11 följande:

    Jag försökte med psykolog, mediciner, resa bort...arbeta, träffa folk. Inget hjälper. Min flickvän vill hjälpa men det kan hon ju inte. Mn andra son som är 14 har jag god relation med men han är uppvuxen och bor med sin mamma och jag komner inte att vara till någon nytta för honom, så som det är. Jag är 52, statistiskt sett har jag en 25 år av smärta och bottenlös sorg och skuld för att jag inte gjorde nog.

    Det känns nog så för en patient med dödlig sjukdom när han efter en tid accepterar sin död som kommer om någon månad. Det är ok, det är så det blir och äntligen får jag ro. Imorgon åker vi tbx till Sthlm efter 3 v i Mexico. Alla affärer ska göras i ordning nu.

    Alla hanterar vi tunga förluster på olika sätt. Jag antar att jag inte tillhör de somär starka nog. Det är ok. Allla kan inte vara starka.


    Du kommer alltid vara till nytta för din andra son som fortfarande är i livet. Det kvittar om han bor hos sin mamma. Du är fortfarande hans far.

    Du behöver inte vara stark. För vad är egentligen stark? Att bita ihop och jobba på som vanligt och inte känna någon smärta?

    Acceptera din sorg. Se inte dig själv som svag. Du är bara en människa.

    Kontakta vården igen. Träffa en annan psykolog. Testa en annan medicin. Det är inte ovanligt att behöva prova sig fram i djungeln av mediciner.

    Att resa och arbeta kommer inte hjälpa dig. Det är tillflykter. Du behöver acceptera din sorg.

    Du skulle nog behöva träffa andra i din situation, föräldrar som mist ett (eller flera) barn. Se vilka stödgrupper som finns i närheten av där du bor. Dessa människor kommer förstå dig.

    Jag beklagar sorgen. Din sorg kommer du bära med dig för resten av ditt liv, men skulden du känner kan minska. Du dömer dig själv för hårt.

    Du älskar din son. Det märks tydligt. Din son visste hur mycket du älskade honom. Men överdosen var oavsiktlig. Det har inget med dig att göra.

    Skyll på langaren som kan ha blandat ut drogen med något direkt dödligt. Langaren kan ha bytt ut drogen mot fentyl, det är dödligt i små, små doser. Många ggr säljer langare fentanyl och säger att det är heroin för då kan de ta mer betalt. Skillnaden är att det behövs betydligt mindre mängd fentanyl för att det ska bli riktigt farligt.

    Du kan inte skydda dina barn från allt ont i världen, men jag är övertygad om att du försökte.
  • Anonym (Permanent sorg.)
    Sporthoj66 skrev 2018-07-10 02:34:24 följande:

    Själv känner jag att mina möjligheter att leva vidare efter att min finaste

    godaste pojke gick bort den 16e Mars bara 18 år gammal. Oavsiktlig överdos av något nytt han testade.

    Det är ok. Jag försökte med psykolog, psykiater Voxra ...men smärtan bara tilltar.

    Jag har levt ett händelesrikt men kaotiskt liv. Det är dags att äntligen få ro och få vara med min fina son igen.


    Hej Sporthoj.
    Först vill jag bara beklaga din förlust.
    Det du går igenom är det svåraste en människa kan gå igenom, vi ska inte behöva begrava våra barn.
    Jag vet hur det känns, jag har gått och går igenom det varje dag.
    Jag har också förlorat en son, men det var för över 2 år sen nu.
    För dig är det så nära fortfarande, bara några futtiga månader sen han var här.
    Jag kan tänka mig att du fortfarande är i ett chockstadium.
    Det tog lång tid innan jag ens förstod hur det var möjligt att gå vidare utan honom.
    Men det är det, det går, sakta en dag i taget. 
    Det blir aldrig detsamma, men det blir aldrig så svårt som det är nu igen, 
    Dom här stunderna som känns som hästsparkar i magen och som får en att gå ner på knä och bara be om nåd, dom där stunderna vi ligger i fosterställning och säger snälla, snälla, låt mig få se dig en sista gång.
    Dom stunderna som gör så ont att man inte vet hur man ska överleva. 
    Dom kommer nästan dygnet om i början, men dom glesar ut ju längre tiden går.
    Och en dag upptäcker man att solen skiner och att man kan höra barn som leker utan att gå i bitar av sorg. 
    En tid  senare kommer man på sig med att skratta och sakta återgår livet till det normala.
    Men det blir aldrig som innan och det är ett stympat liv, men det blir bättre och man upptäcker att man kan leva ett liv som är stympat och fortfarande har nån form av livskvalitet.
    För dig är det så nytt och så som ett öppet sår fortfarande, ge det tid, ge dig själv tid.
    Det är jag övertygad om att din son hade velat. 
    Och jag vet inte men för mig är det en tröst att fått så många tecken från min son.
    Jag är övertygad om att han finns kvar nånstans och en dag ska vi ses igen.
    Och  jag är lika övertygad om att din son också finns kvar, vi kan bara inte se dom. Men när vi behöver dom så behöver vi bara lägga oss i ett rum  och tänka på dom  så kan vi känna deras närhet.
    Din son lider inte längre och har jag rätt, så vill han bara se sin pappa må så bra som möjligt. 
    Då ler han i sin himmel och en dag ses ni igen, men den dagen är inte nu, du har ditt liv att leva först. 

    Och när det känns övermäktigt, bär det inte ensam, prata med någon som förstår. 
    Här har alla förlorat ett barn, dom vet vad du går igenom,

    www.vsfb.se/Kontaktinformation

    Ta hand om dig. 
Svar på tråden Mist partner i självmord