Mammaledig 10 veckor

Förslår att du läser på lite om de, för barnets skull..

Absolut inga tips då jag tagit största delen av föräldraledigheten med mina men ni ska absolut göra som det passar er bäst, 10v är ju faktiskt inte så kort och barnet är ju hemma med den andra föräldern!

Varför? Jag menar..du är gravid och genomgår en förlossning, vill kanske i alla fall försöka få amningen att fungera mm.. Och sen stressar du tillbaka till jobbet? För vems skull då? Ditt barn är bara liten en gång.

Pluggade från det att min tredje var 3 månader. Åkte hem var 3:e h och ammade. Stressade totalt sönder vår första tid tillsammans. Helt värdelöst.

Fast nej man ska inte göra de som är bäst för de vuxna, har man valt att sätta ett barn till världen ska man göra det som är bäst för barnet. OTALET studier visar att en mamma inte bör avvika från barnets sida långa stunder (jobba 4 dagar bör väl räknas in där), eller resa iväg i tidig ålder. Sen får man tycka vad man vill, och önska vad man vill, men det förändrar inte vad som är empiriskt bevisat, bäst för barnet.. googla om du vill.. pappan är i början absolut inte lika som mamman, mamma och barn har ca 9 månaders försprång i relationen.. har absolut inget med jämställdhet att göra om du tänker så, de tar inte forskningen resultat heller med som en variabel i studier för den är inte relevant för barnet..

Helt ok.  Vi är många som bara har 6 vckors mammaledigt totalt, fast det är ovanligt och därmed lite tabu i Sverige. Sen om pappan kan vara hemma efter der är det ju toppen! Jag hade dagis.

Håller helt med!

Genuint intresserad av alla dessa studier. Kan du länka till iallafall några stycken?

Har ni bestämt er för att det är så ni vill göra så är det väl bara att ni testar?

Går det så går det, känns det inte bra så får ni kanske skjuta på bytet eller att ni jobbar 50% båda två eller nåt!

Jag började jobba deltid när min stora pojke var 12v. Gjorde så tills det att han fyllde ett år och sen blandade jag f-ledighet med studier tills det var dags för förskola vid 18 mån.

Jag hade tvingats lägga ner amningen redan efter 5v pga upprepade infektioner vilket underlättade såklart, för flaskmatningen kunde vi ju hjälpas åt med.

För mig var det underbart att komma hemifrån och tanka ny energi för ja, man är tröttare och mer slut efter en dag hemma med en bebis än efter en dag på jobbet. Kunna diskutera med kollegor, äta lunch, gå på toaletten ifred...

Så det var helt rätt då!

Men sen vill jag säga att det beror mycket på vilken sorts barn ni får och starten på föräldraskapet efter förlossningen. I våras föddes vårt andra barn och det var enormt tufft i början. Han kom med katastrofsnitt pga komplikationer och vi mådde verkligen jättedåligt. Sen på 3-veckors-dagen börjar han skrika = kolik! Varje eftermiddag skriker han otröstligt i 2-3h och ingenting hjälper. Så håller det på tills han är 2,5 månader gammal.

Att gå och jobba var i det läget uteslutet, även om jag hos min nuvarande arbetsgivare har möjligheten att komma in på deltid om jag skulle önska. Jag är väldigt glad att jag inte hade gett dem något sådant löfte för det hade varit otroligt stressande att gå runt hemma med det hängande över sig och veta att man inte kommer fixa det.

Så den här gången kommer jag att vara ledig längre på heltid, förmodligen så länge som ett år. Jag har vissa uppdrag som jag lovat ta på mig men de ligger längre fram i tiden och motsvarar inte på något sätt att återgå i arbete känns det som. Utan det kanske blir en månad där jag lägger 2 förmiddagar per vecka eller så på jobb och det funkar även med min mans schema.

Sen är det ju ens egna känslor, ett helt eget kapitel. Man kanske tror att man ska fixa att vara ifrån sin bebis, pappan är ju där. Det kan gå jättebra eller så får man panik! Själv hade jag inga problem med det just för att pappan var lika insatt i alla rutiner som jag.

Idag resonerar jag lite annorlunda. Ja, mitt barn får omvårdnad och kärlek av en fullt kompetent person. Den andra föräldern. Men om JAG ska kunna bygga en relation till mitt barn så krävs ju att JAG faktiskt är där. Särskilt när barnet är litet. Och vi ska inte ha fler barn så det här är sista chansen att njuta av bebis och föräldraledighet!

Förstår inte heller varför du har så bråttom tillbaka till jobbet?

Men om du inte tänker amma bebisen, och pappan har bra anknytning, så kör på. Hoppas det går bra.

Bara att lyssna på pampers barnvagnspromenader där leg barnmorska och leg psykoterapeut säger exakt samma. Hon utgår från barnets bästa och vad det egentligen är hämtar hon från den forskning och beprövade erfarenhet som finns just nu. Sedan stämmer det inte alltid överens med de tankar om jämställdhet som vi har nu.