• Äldre 2 Nov 14:25
    17117 visningar
    34 svar
    34
    17117

    Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

    Hej!

    Jag startar nu en tråd för alla oss som väntar syskon till änglabarn som vill stanna kvar på Familjeliv. Jag själv har inte Facebook och vill inte skaffa heller (vet att det finns en grupp där).

    Så till min historia:

    Förlorade i Juni mitt tredje barn, en liten flicka, i v 28. Jag har två pojkar sedan tidigare. Blev snabbt gravid igen och är nu gravid i v 10. Förväntat BF sent maj/tidigt juni.

    Jag behöver någon att bolla med... Oron är stor!

    /Lenen

  • Svar på tråden Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL
  • Anonym (E)
    Äldre 3 Nov 22:27
    #1

    Hej! Jag och min sambo förlorade vår dotter i maj i år, jag är nu gravid i vecka 20 med vårt andra barn.

    Jag förstår att du är orolig. Jag var i princip ett vrak de första 12 veckorna och trodde hela tiden att jag börjat blöda och fick springa på toaletten. Det var väldigt tuffa veckor. Nu när jag är i vecka 20 och börjat känna barnet är det lite lättare, men oron finns där ändå. På något sätt känns det som att det blir mer att förlora för varje vecka som går, och jag vill verkligen inte snubbla på målsnöret igen.

    Är ni inskriva hos specialistmödravården? Vi gjorde RUL igår och kommer börja gå på extra kontroller from v 24.

    Kram!

  • Äldre 6 Nov 10:28
    #2

    Hej!

    Vilken vecka var du i när hon dog? Sent eller?

    Ja jag väntar också bara på att börja blöda, kollar noga varje gång jag vart på toa. Även om jag mår dåligt så är det inte någon garanti... jag har mått illa o kräkts hela grav med alla barnen, även att hon hade dött så mådde jag illa tills hon kom ut. Så jag känner inte att jag kan lita på symtomen riktigt... går in i v 12 på fredag och det känns väl ändå lite skönt att ha klarat dessa första veckor. Risken att det händer igen är lika liten som sist och det händer ju säkert inte en gång till...

    Vet ni varför eran lilla dog? Skönt att ha varit på RUL, känns också som en trygghet att ha sett att allt ser bra ut.

    Ja vi är inskriva på SPEC.MVC på östra. Ni också?

    Jag har gått där alla grav pga en leversjukdom. Så har samma läkare o BM som tidigare. Går på tätare kontroller och kommer be om ultraljud vid nästa besök. Jag kommer göra tillväxtmätningar av bäbis från v 24 tror jag läkaren sa. Så det är väl ungefär samma plan som ni har.

    Vad hemskt att det var erat första barn som ni förlorade, det måste vara svårt att ha det som enda erfarenhet... jag var så glad för mina två killar när flickan dog, kändes skönt att ha dem att se på varje dag samtidigt som dry är hemskt att de har fått vara med om detta!

    Kram!!

  • Äldre 16 Nov 17:19
    #3

    Hej! 

    Beklagar era förluster!! 


    Vi förlorade vår dotter  i v.32, i  mars i år och är nu gravida v.22 med BF mars 2018.  

    Bollar gärna det vi går igenom. Är en tuff graviditet på många sätt och det är svårt att hänga med både fysiskt och mentalt i allt som händer. :( 

    /J

  • Äldre 20 Nov 09:35
    #4
    Jobj skrev 2017-11-16 17:19:19 följande:

    Hej! 

    Beklagar era förluster!! 

    Vi förlorade vår dotter  i v.32, i  mars i år och är nu gravida v.22 med BF mars 2018.  

    Bollar gärna det vi går igenom. Är en tuff graviditet på många sätt och det är svårt att hänga med både fysiskt och mentalt i allt som händer. :( 

    /J


    Hej!

    Beklagar din förlust också... vill du får du gärna berätta vad som hände med ert barn? Var det ert första eller har du fler sen innan?

    Jag är gravid med fjärde barnet nu, det är konstigt att både sörja henne samtidigt som jag försöker glädjas med det nya och hoppas på att det blir nåt den här gången!

    Men jag tror att erfarenheten av två levande barn gör att jag ändå har mer hopp än oro...

    Du är ju också lite i samma sits som jag, att vänta barn samma tid som du förlorade ditt förra, det är så konstigt hur kroppen fungerar. Tänker att det finns en mening med det :)
  • Äldre 20 Nov 19:53
    #5

    Tack! 

    Vi väntade vårt andra barn. Sökte för minskade fosterrörelser på morgonen och fick tid på förlossningen på fm. Var då i fulla 32 veckor. CTG gjordes och precis som jag anade hade bebisen det inte optimalt i magen. Ultraljud följdes vilket såg normalt ut även om jag påtalade att det fortfarande inte var samma fosterrörelser. De pratade om akut kejsarsnitt men i samråd med Halmstad  beslutade de att skicka mig med ambulans dit. Väl där så följde ultraljud och fler CTG och de sa att det såg bättre ut och att barnet nog hade vänt sig så att det sparkade inåt så det blev aldrig på tal om kejsarsnitt igen.  Upplevde fortfarande att fosterrörelserna var svagare och att mönstret ändrats vilket jag påtalade flera gånger. Näst sista CTG:t gjordes ca 17/18 och vid sista CTG:t inför natten kl 22.30 hittade de inga hjärtljud. Då var min man hemma med vår son för att vi fått besked om att jag skulle få åka hem dagen efter. 
    Ja, ni vet ju vad som sker efter beskedet och sorgen som följer därefter. 
    Nu är en utredning på gång vilket alltid följer efter ett dödsfall på sjukhus. Den är inte färdig förrän nästa år. 
    Är en tuff period nu... det känns som att sorgen kommer tillbaka ännu starkare och det blir en ny fas av bearbetning. Självklart är det många situationer hos mvc som påminner om graviditeten med Alma vilket också skapar förvirring... har så svårt att förstå att det är ett nytt liv därinne. Vill bara att tiden ska gå så att jag kan få upp detta barnet på bröstet levande. 

  • Äldre 20 Nov 19:58
    #6

    Lenen... vill du berätta hur er dotter dog eller vet man varför? Glömde säga att obduktionen inte visade något så det kommer alltid vara ett frågetecken. 

  • Äldre 23 Nov 17:01
    #7
    Jobj skrev 2017-11-20 19:58:03 följande:

    Lenen... vill du berätta hur er dotter dog eller vet man varför? Glömde säga att obduktionen inte visade något så det kommer alltid vara ett frågetecken. 


    Er historia är ju skräcken.. att ha ett levande barn som börjar bli svag och så blir det så här. Hade barnet varit äldre kanske de tagit andra beslut och fått ut henne. Men "om" kan man tänka flera ggr om... inget ger dem tillbaka!

    Våran lilla var tillväxthämmad, upplevde minskade fosterrörelser men var naiv o tänkte att med tredje barnet händer det inget. Jag trodde jag var garanterad ett barn, jag som aldrig ens haft tidigt missfall. Tyckte mej sen känna henne när jag la mig ner men förstår i efterhand att det var tyngden av henne o livmodern som jag kände. På en vanlig BM-kontroll hittade BM inga hjärtljud, då gjorde hon ultraljud och det var helt stilla. Vi fick göra två ultraljud till innan vi förstod. Tyvärr var inte mannen med på det första så jag behövde ringa det hemska samtalet..

    Men hon var som sagt tillväxthämmad, moderkakan var också liten, de hittade inget specifikt men förklarade att det oftast beror på att moderkakans funktion var dålig om barnen inte växer som förväntat.

    Är livrädd vissa dagar, idag har jag varit oerhört tung och bara sörjt mitt barn.. försöker tänka på de jag har och det nya lilla livet men jag saknar den dotter jag aldrig fick. Hon skulle snart vara tre månader om hon kommit som beräknat. Det är svårt. Känns som jag borde vara förbi sorgen på nåt sätt men den dyker väl bara upp ibland.

    Jag är också ivrig, så livrädd att nåt ska hända men jag kan inte skynda på detta ändå, det är väl bara att acceptera oron och de onda tankarna!
  • Äldre 23 Nov 19:56
    #8

    Ja vi känner väl att de ändå borde ha gjort något men fastar inte i det där "tänk om" även om sorgen fortfarande är smärtsam över dottern man aldrig fick lära känna mer än i magen. Jag vill bara inte att det ska drabba någon annan för att vården brister. Vi är ju ett klassiskt exempel där det fanns möjligheter att få ner antal dödfödda barn som föds varje år men tyvärr... 

    Tråkigt att höra om er lilla tjej. Jag trodde ju aldrig att ett barn kunde dö i magen även om jag kände en viss oro... Det är lätt att ta livet för givet. 
    Känner du en oro att detta barnet kan bli tillväxthämmat? Jag antar att ni får fler ultraljud inplanerade? Vilken vecka är du i nu? 

    Jag kan ju känna en viss oro över att vi inte vet varför Alma dog... men vi har vårt tredje ultraljud första veckan i januari.. då är jag nog i v. 30. Sen blir det väl några till. Just nu känner jag mig lugn eftersom barnet är aktivt och jag känner tydliga sparkar. Jag kände väldigt tydligt när Alma avvek från sitt mönster men oron går upp och ner också. 

    Jag började jobba 90 % i höstas och trodde nog att jag var hyfsat återställd och hade bearbetat sorgen men blev sjukskriven nu för att allt bara rasat. Behöver pausa och komma i kapp både fysiskt och mentalt... även om vi är sååå tacksamma för denna graviditet så måste jag hinna ta in det som har hänt och det som händer med det nya livet i magen. 
    För min del tror jag det handlar om att få följa med i sorgens arbete och låta tiden ha sin gång. Det är inget man stressar sig igenom.  Men jag känner att jag vill vara i fas så bra det går när det är dags för livet i magen att komma ut och då är inte det primära just nu att jobba på som tusan och inte hinna med bearbetningen. Så nu tar jag det lugnt och fokuserar på att göra små saker som får mig att må bra i den takt jag orkar. Jag känner att energin är på väg tillbaka och jag har vänner och nära och kära som jag pratar mkt med och får lov att ventilera allt jag tänker på gällande Alma och denna graviditet. 

    Är inte så hemma på familjeliv men vill du maila så går det också bra! 

    /J

  • Anonym (Ängla­mamma)
    Äldre 26 Nov 18:51
    #9

    Vi förlorade en liten pojke i v18 nu den 13 sep, blödde ca 3v. Fick tillbaka min mens den 17okt och nu lyser mensen med sin frånvaro. Testade troligen + idag och vet inte vad jag ska tro. Kan man fortfarande visa + efter förlossningen/ missfall? Eller kan jag vara gravid igen??

  • Äldre 27 Nov 09:58
    #10
    Jobj skrev 2017-11-23 19:56:44 följande:

    Ja vi känner väl att de ändå borde ha gjort något men fastar inte i det där "tänk om" även om sorgen fortfarande är smärtsam över dottern man aldrig fick lära känna mer än i magen. Jag vill bara inte att det ska drabba någon annan för att vården brister. Vi är ju ett klassiskt exempel där det fanns möjligheter att få ner antal dödfödda barn som föds varje år men tyvärr... 

    Tråkigt att höra om er lilla tjej. Jag trodde ju aldrig att ett barn kunde dö i magen även om jag kände en viss oro... Det är lätt att ta livet för givet. 

    Känner du en oro att detta barnet kan bli tillväxthämmat? Jag antar att ni får fler ultraljud inplanerade? Vilken vecka är du i nu? 

    Jag kan ju känna en viss oro över att vi inte vet varför Alma dog... men vi har vårt tredje ultraljud första veckan i januari.. då är jag nog i v. 30. Sen blir det väl några till. Just nu känner jag mig lugn eftersom barnet är aktivt och jag känner tydliga sparkar. Jag kände väldigt tydligt när Alma avvek från sitt mönster men oron går upp och ner också. 

    Jag började jobba 90 % i höstas och trodde nog att jag var hyfsat återställd och hade bearbetat sorgen men blev sjukskriven nu för att allt bara rasat. Behöver pausa och komma i kapp både fysiskt och mentalt... även om vi är sååå tacksamma för denna graviditet så måste jag hinna ta in det som har hänt och det som händer med det nya livet i magen. 

    För min del tror jag det handlar om att få följa med i sorgens arbete och låta tiden ha sin gång. Det är inget man stressar sig igenom.  Men jag känner att jag vill vara i fas så bra det går när det är dags för livet i magen att komma ut och då är inte det primära just nu att jobba på som tusan och inte hinna med bearbetningen. Så nu tar jag det lugnt och fokuserar på att göra små saker som får mig att må bra i den takt jag orkar. Jag känner att energin är på väg tillbaka och jag har vänner och nära och kära som jag pratar mkt med och får lov att ventilera allt jag tänker på gällande Alma och denna graviditet. 

    Är inte så hemma på familjeliv men vill du maila så går det också bra! 

    /J


    Precis som du beskriver så är det mycket känslor på en gång, både sorg o lycka, hopp och oro. Man pendlar emellan lite hur som helst, inget man kan styra alls.

    Vad bra att du tog steget att vara hemma när du behöver det.. jag känner mig också lite tudelad inför att börja jobba så småningom. Jag är sjukskriven nu för jag mår så illa, kräks och är så trött. Men även om det blir bättre så känns det svårt att fokusera på något annat, jobbar i vården och behöver ta hand om andra o bemöta deras besvär. Har ingen aning om jag pallar det.

    Jag har svårt att förstå hur läkarna i erat fall kunde missa att hon mådde sämre. Men man måste kanske sätta elektrod i huvudet på barnet för att mäta exakt syrehalt.. Det är väl inte lätt för dem heller men känns så onödigt!

    Nu är jag i v 15 (14+3). Har redan gjort tre ultraljud. Tycker om att se att den lever men oroar mig också för att ultraljud skadar barnet... man är ju helknäpp i det här! Oroar mig nog inte för att denna blir tillväxthämmad, men att den ska dö. Äter Trombyl för att öka på flödet och minska risken att det händer igen. Men de hittade ju ingen specifik orsak mer än att hon var liten. Jag tänker att det bara blev fel från början, nåt i någon utveckling som inte funkade. Jag har alltid gjort tillväxtmätningar med mina andra barn, skulle gjort min första mätning med flickan dagarna efter hon dog. Nu kommer vi göra tillväxtmätningar från v 24. Men jag kan inte styra över något eller kontrollera att detta blir bra ändå, hur många kontroller vi än gör.. mer än att kanske plocka ut barnet tidigare, men det finns ju risker med det också.

    Tänker nu på jul och att vi ska fira jul utan henne.. funderar på om man ändå ska köpa en julklapp till henne..? Hon räknas ju lika mycket! Kanske en liten ängel att hänga i granen :)

    Vad skönt att du har några att prata med! Jag har min man o min syster som jag pratar med allra mest! Min man är ju den som förstår och tröstar bäst..
Svar på tråden Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL