När livet inte blev som det skulle bli..
Idag gick jag till graven och tände ett ljus för min son som jag förlorade för över 9 år sedan. Min 8 åriga dotter var med mig, min exman och min bror och hans familj.
9 år har gått och jag har ett nytt barn men ändå lever jag inte.
Min man och jag skiljde oss när min dotter var 3 år för jag var helt enkelt inte samma person som jag var innan min son dog.
9 år har gått och det känns som igår för mig. Min exman som oxå är min allra bästa vän säger att det känns som det gått 9 år..
Mycket har hänt sen min son dog. Jag har fått ett nytt barn, jag har skiljt mig, jag har bytt jobb jag har flyttat jag har skaffat nya vänner, mina syskon har fått barn men det känns ändå som att jag står still. Ingenting ändras i mitt liv.
Utåt sätt visar jag att jag har kommit till ro men att min son gick bort och att jag är tacksam och lycklig för mitt liv men i min ensamhet gråter jag fortfarande. Jag lever fortfarande inte. Mitt hjärta gick sönder samma sekund som min son tog sitt sista andetag. Jag skrev en bok för att bearbeta, jag gick till en kurator jag blev gravid igen men allting är falskt. Jag är inte lyckligare fast att jag visar det.
Jag är inte samma person. Mina känslor är borta. För allt! Jag kan inte känna någonting. Men jag lever för min dotter och för min familj men jag är egentligen död inombords.
Ingenting hjälper. Jag klarar inte av att ha relationer för jag är inte ärlig. Alla jag varit tillsammans med har fallit så hårt för mig och älskat mig men jag kan inte känna samma för min kärlek är borta. Den ligger i graven med min son.
När jag pratade med min kurator fick jag honom att tro att allting var okej och vi avslutade våra samtal för jag satte på ett leende på läpparna och fick honom att tro att jag bearbetat min sorg färdigt.
Det är nästan pinsamt att jag fortfarande ältar detta när det snart gått 10 år. Jag har tänkt länge att jag vill gå och prata med en kurator eller psykolog igen men tror aldrig att jag har tid för jag ser till att jag varje vakna stund är upptagen med jobb eller mina fritidssysslor eller min familj för att slippa känna, slippa tänka, slippa stanna upp och inse att mitt hjärta inte slår mer för det slutade slå för 9 år sedan. Men det vet ingen om....
Jag har ångest för att jag inte kan ge min dotter hela mitt hjärta. Om min son aldrig hade dött hade hon aldrig funnits. Och jag är så glad för henne och älskar henne men det var inte så livet skulle vara. När min son dog försvann hela min framtid. Mitt första barn dog efter en vecka, det var inte så det skulle vara.. Men jag levde vidare och blev gravid ett halvår senare men så fort min dotter föddes kändes allt så konstigt. En flicka kom ur mig och inte min son som jag precis förlöste bara ett år innan. När han föddes fördes han ut ur rummet med en gång men det gjorde inte min dotter. Helst plötsligt fick hon vara kvar. Jag fick amma henne, jag fick ta hem henne. Det fick jag aldrig med min son. Allt kändes så overkligt. Jag bara väntade på att någonting skulle gå fel, men det gjorde det aldrig. Vi kom hem och hon växte och växte och idag är hon 8 år. Hon går i skolan och är precis som alla andra barn. Hon är perfekt och jag är så tacksam för henne men ändå känns det konstigt. Och min sons bortgång har påverkat allting i mitt liv. Min familj ser det, mina närmaste vänner ser det och jag vet det. Det känns som om jag är halv och jag kan inte känna som jag vet att jag borde känna. Innan detta var jag så lycklig och glad jämt och blev glad för minsta lilla. Och nu.... Jag glömmer av roliga resor, jag förtränger och stoppar undan känslor och låter det gå år innan jag försöker ta tag i det. Och helt plötsligt har det gått snart 10 år och jag har fortfarande inte bearbetat detta. Och jag vet inte om jag vill det heller. Är så rädd men kan inte sätt ord på vad jag är rädd för.. Jag känner mig så misslyckad. Misslyckad som en förälder och misslyckad som mig. Jag är inte jag längre, men det syns inte.
Tittar man på mitt liv har jag allt man kan önska sig.
Jag har en fantastiskt relation till min exman. Jag har en fantastisk dotter. Jag är chef på mitt jobb. Jag är en god vän och tar alltid hand om andra men jag inser att jag inte tar hand om mig själv och jag låter definitivt ingen komma nära inpå mitt liv för att försöka laga mig. Så fort någon kommer in för nära trycker jag bort dem. Jag är inte trasig och det finns ingenting någon annan kan göra ändå för att laga mig. För mitt hjärta är krossat och jag ligger nere i graven med min son och den kroppen som är på jorden idag går bara runt och "lever" tills den dagen jag får vara med honom igen på riktigt... Jag vill absolut inte avsluta mitt liv, har aldrig tankar om att skada mig själv eller något sånt det skulle jag aldrig utsätta min familj för men inombords finns ingenting...
Usch, förlåt för denna långa långa texten och om det nu finns någon som orkat läsa allting så tackar jag för det. Jag behövde bara skriva av mig. Tårarna rinner men så fort jag postar detta så går det över. Och jag lägger ner datorn och lever på, som jag gjort de senaste 9 åren..
Jag kan inte skriva så mycket mer tyvärr. Är ingen proffs i ämnet eller har förlorat ett barn.