Är det någon som förstår en ensamstående mamma?
Jag känner mig på riktigt som att ingen riktigt förstår. Ingen riktigt kan leva sig in hur det känns att ha allting på ens egna axlar.
Folk tror att det är det fysiska jobbet, disken och tvätten som är det som är jobbigt. Det är inte det. Det är alla tankar. All oro man som föräldrer har då och då och alla beslut som ska fattas kring barnen, deras bäste, tankar om framtiden, planerna för att det ska bli det bästa för barnen. Alla dessa tankar som man bollar runt i sitt huvud helt ensam eftesrom det inte finns någon annan som genuint bryr sig lika mycket som en älskande förälder gör. Och om det finns det, säg en morbror eller mormor så finns inte tiden för morbrorn har sina barn och sin familj som också tar dennes tid. Så kvar är man ensam med alla tankar. Alla problem som uppstår ska man lösa själv. Se till att barnen blir godkända i skolan. Vara kontakten med skolan och gå på möten. Allt ansvar, det riktiga ansvaret som handlar om att se till att barnen ska få en trygg och bra framtid och en bra grund att stå på.
Tankarna är de som periodvis gör mig helt slut. Kanske är det jag som tänker ovanligt mycket, inte vet jag.
Men jag känner att ingen riktigt förstår även om man förklarar. Det kanske har att göra med att man är inte har någon ny man eller sambo heller som finns där att lyssna och som bryr sig.
Känner någon mer så här? Är jag helt ensam i det här att känna mig som om jag är 20 personer i ett? Jag känner mig som mamma framförall men sen är jag kock, städare, psykolog, kurator, pappa, kompis, läxhjälp, sjuksköterska, taxichaufför, nattvakt, polis, dietist, simlärare, mattelärare, studie- och yrkesvägledare, frisör, sångpedagog, resebyrå, konditor, bibliotekarie, rörmokare, målare, möbelsnickare, sömmerska, bank, tvättmaskin, diskare......
Å det är väl alla men de som är två får stöttning av en partner och jag tror inte det är lika tufft då. Men jag kan ju ha fel också jag har inget att jämföra med.