• Äldre 7 Mar 19:33
    12588 visningar
    17 svar
    17
    12588

    sent missfall

    Hej! Vi förlorade precis vår fina lilla tjej i v 20. Hade haft blödningar ett tag som läkaren sa berodde på lågt sittande moderkaka och att då nederkanten på moderkakan släppt lite i kanten. Läkaren gav rådet att jobba som vanligt men att försöka ta det lite lugnt, ingen träning eller sex. Efter några dagar från blödningens start fick jag mycket sammandragningar i livmodern och ännu mer blödning till följd av det. Eftersom jag ska på RUL två dagar senare så får jag rådet att vila avvakta tills dess. På RUL ser allt jättebra ut. Allt på rätt plats och inga fel på vår tjej, bra med fostervatten. De tre efterföljande kvällarna efter RUL får jag ännu mer sammandragningar ( kom konstigt nog enbart på kvällarna) som dessutom börjar göra ont. Ringer gyn för rådgivning och får rådet att försöka slappna av, bada, använda värmekudde och ta två alvedon samt åka in till akuten om det förvärras. Hom säger även att det inte finns så mycket att göra åt det i så tidig graviditet utan det är bara att avvakta. Detta rådet följer jag i två kvällar men den tredje blir allt så mkt värre. Åker in akut med värkar och när vi kommer in visar det sig att vattnet gått. Vår tjej lever fortfarande men chansen att klara henne till levnadsduglig vecka är i stort sett obefintlig. Blir inlagd med strikt sängläge. Efter ett par dagar så har hennes lilla hjärta slutat slå och jag får förlossningen igångsatt. Läkarna tror att allt beror på en infektion som jag verkar ha fått. Har inte fått svar från obduktion än. Fick penicillin intravenöst under tiden jag låg inlagd men detta var ju för sent! Nu i efterhand funderar jag så mycket på hur man vågar rådgiva någon med dessa symtom att avvakta? Vad jag förstår så är symptomen typiska tecken på infektion. Jag har alltid litat på vården och att de gör sitt jobb men just nu vet jag inte. Med facit i hand skulle jag ju sökt akut direkt när sammandragningarna började, inte väntat en minut. Men det gjorde jag ju inte eftersom jag litade på rådgivningen jag fick.

    Finns det någon som varit i en liknande situation? Har ni blivit gravida igen efter och hur har det i så fall gått för er? I nuläget känns det som om jag skulle vara väldigt nojig vid ny graviditet och vilja ha test för infektion en gång i veckan.

  • Svar på tråden sent missfall
  • Little­Sunshi­ne84
    Äldre 7 Mar 20:04
    #1

    Ingen erfarenhet alls. Vill bara skicka en varm kram. Beklagar er förlust!

  • Äldre 9 Mar 23:30
    #2

    Beklagar så er dotters bortgång <3 Jag och sambon förlorade vår son i november -2017.

    Från ungefär v.18+5 så började jag få sammandragningar. Tänkte inte mer på det då men för varje vecka ökade dom gradvis. När jag var i v.23+0 så var jag hos BM och berättade att jag upplevde att sammandragningarna blev värre och värre samt att det ofta var jätteblött i bindan. Var ungefär som jag gick och småskvätte men det luktade inte kiss.

    Hon sa att jag drack för mycket vatten och jade inkontinensproblem. Jag fick lämna kissprov men hon gjorde bara "sticktest". Två dagar senare fick jag störtblödning hemma och fick åka ambulans till Uppsala. Vår son levde. Min tapp var då 2.2cm. Jag blev inskriven. Detta var en lördag och jag var gravid i v.23+2. Fick höra att jag hade GBS i vaginan men ingen mer info om det. Fick inte penicillin. Blödningen hade slutat dagen efter och jag fick komma upp på BB. Tisdag (23+5) var tappen 1.9cm och kag började få ihärdiga sammandragningar. Fick bricanyl med jämna mellanrum för att lugna ner sammandragningarna. På torsdag (24+0) fick jag en blödning igen. Tappen var 0.9. Ner på förlossning med dropp. Jag fick Kåvepenin MIT GBS och Lutinus för att stärka tappen. Söndag 05.35 födde jag vår son via k.snitt då jag var öppen 3 cm. Tyvärr somnade han in 10 dagar senare pga infektion i tarmen.

    Jag har läst mycket om GBS och är helt övertygad om att det var det som startade min förlossning och gjorde så Dylan kom på tok för tidigt. Men eftersom inget är ristat i sten så tänker jag inte beskylla någon. Däremot tycker jag sjukvården borde ta en mer på allvar när man kommer in och har besvär, istället för att avfärda allt.

    Läkarna tror att jag kan ha försvagad livmoderhals. Men min magkänsla säger infektionen (GBS ).

    Jag blev gravid 2 månader efter jag födde vår son så är nu i v.9+1. Jag är ständigt orolig men försöker slappna av. Cerklage är bestämt (snöre sätts på livmodertapp om man har/misstänker försvagad livmoderhals). Jag ska få det inopererat runt v.16.

    Varje månad lämnar jag urin för odling. Det har visat sig igen att jag har GBS (har man en gång haft det har man det alltid men det är lite som herpes, det blommar upp och försvinner).

    Jag är ingen förespråkare av antibiotika, jag har ätit det en gång i mitt 29åriga liv och då hade jag blodförgiftning, men nu gör jag på en kur Kåvepenin för att få bort infektionen. Hoppas den håller sig borta och inte blommar upp igen.

    Jag går på extrakontroller och har redan vart på 3 vul, men det är även för att jag har blödit vid två tillfällen. Det har dock vart väldigt små blödningar som slutat tvärt efter dom kommit men oron är olidlig. Har även någon rosa flytning var tredje/fjärde dag men den kommer sen försvinner den.

    Jag kan inte låta bli att tro att blödningen beror på GBSen men jag ska inte säga att det är på grund av den. Läkaren sa att det kan vara livmodern som växer och trycker sönder små små blodkärl. Går även på blodförtunnande sprutor så läkaren sa att hade jag inte tagit dom varje kväll hade man nog inte märkt av blödningen på samma sätt. Jag försöker leva ett normalt liv, gör just nu praktik på tandläkarklinik så försöker att inte stressa men när jag kommer hem så ligger jag mest och tar det lugnt. Men min magkänsla är övertygad om att det var på grund av infektionen och jag och sjukvården är nu överens om täta kontroller och ett bra stöd. Går även hos en specialist psykolog som är medicinskt kunnig om detta område.

    Återigen så beklagar jag det som har hänt er, det är så fel på så många olika sätt.

    Du kommer bli ordentligt bevakad nästa gång när ni är redo för ny graviditet.

    Vår var inte planerad, trodde inte vinkande bli gravida så snabbt efter men tydligen så var kroppen redo.

    Mina tankar går till er och jag skickar många kramar <3

  • Äldre 10 Mar 12:56
    #3

    Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Beklagar verkligen att ni också har fått gå igenom detta <3 Det är så svårt att veta när man borde ha agerat och om det i så fall hade kunnat gå att förhindra på något sätt om insatser för att häva infektionen gjorts tidigare. Det är inget en ej fackkunnig borde behöva fundera över utan att kunna lita på vården borde vara en förutsättning. Oavsett så borde vården ransaka sig själva när sånt här händer. Att ha rådgivit till vila och alvedon eller som i ditt fall inte reda ut utan avfärda med snabba förklaringen inkontinensproblem, är ju ett fruktansvärt misslyckande. Menar att finns minsta lilla risk så borde en ordentlig kontroll alltid göras. Blir så upprörd när jag tänker på det. (kan ju undra om Prinsessan Madeleine fått detta bemötande vid rådgivning i samma situation) I mitt fall har de inte hittat någon infektion i vaginan, inte heller i urinet. Det som visade var något högt var sänkan från blodet. Dock har jag fått veta att denna kan vara hög i graviditeten utan att det behöver vara fel. Vi inväntar svar från obduktion nu. Hoppas verkligen på att få något svar då. Blir så svårt annars att veta vad man kan göra vid nästa graviditet för att förhindra att det händer igen. Livrädd för att de inte ska hitta något fel.

    Underbart att ni så snabbt blivit gravida igen. Förstår din oro! Dock kommer det säkert gå jättebra denna gång och bra att de tar din oro på allvar och att du får gå och göra regelbundna kontroller och även sätta in cerklage. Viktigt att känna att allt som är möjligt att göras för att förekomma problem också görs! Önskar er lycka till! Skriv gärna om du vill och berätta hur det går med allt. Varma kramar!

  • Äldre 11 Mar 21:17
    #4
    Selmas8 skrev 2018-03-10 12:56:08 följande:

    Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Beklagar verkligen att ni också har fått gå igenom detta <3 Det är så svårt att veta när man borde ha agerat och om det i så fall hade kunnat gå att förhindra på något sätt om insatser för att häva infektionen gjorts tidigare. Det är inget en ej fackkunnig borde behöva fundera över utan att kunna lita på vården borde vara en förutsättning. Oavsett så borde vården ransaka sig själva när sånt här händer. Att ha rådgivit till vila och alvedon eller som i ditt fall inte reda ut utan avfärda med snabba förklaringen inkontinensproblem, är ju ett fruktansvärt misslyckande. Menar att finns minsta lilla risk så borde en ordentlig kontroll alltid göras. Blir så upprörd när jag tänker på det. (kan ju undra om Prinsessan Madeleine fått detta bemötande vid rådgivning i samma situation) I mitt fall har de inte hittat någon infektion i vaginan, inte heller i urinet. Det som visade var något högt var sänkan från blodet. Dock har jag fått veta att denna kan vara hög i graviditeten utan att det behöver vara fel. Vi inväntar svar från obduktion nu. Hoppas verkligen på att få något svar då. Blir så svårt annars att veta vad man kan göra vid nästa graviditet för att förhindra att det händer igen. Livrädd för att de inte ska hitta något fel.

    Underbart att ni så snabbt blivit gravida igen. Förstår din oro! Dock kommer det säkert gå jättebra denna gång och bra att de tar din oro på allvar och att du får gå och göra regelbundna kontroller och även sätta in cerklage. Viktigt att känna att allt som är möjligt att göras för att förekomma problem också görs! Önskar er lycka till! Skriv gärna om du vill och berätta hur det går med allt. Varma kramar!


    Jag tycker det är skönt att få dela med sig, hade jättegärna velat att någon hade hjort damma för mig i november. Vänner är ett fantastiskt stöd men dom kommer aldrig kunna förstå vad man har gått igenom. Jag tror det är därför jag är så öppen här med vad som har hänt. Dels för att man är anonym men även för att vi alla kan förstå och relatera till varandra.

    En som förstår mig är tyvärr min pappa. -99 i november fick han och min styvmor vår lillasyster (vi är fyra syskon och vår ängel var det 5.e) Tycärr somnade hon in 2 timmar efter fullgången förlossning. En infektion gjorde så hennes lungor kollapsade. Så hemskt att han fick återuppleva det scenariot via mig återigen. Det var definitivt inte lätt för honom. Fyra månader senare blev min styvmamma gravid igen och 2001 i januari kom vår andra lillasyster Matilda till världen.

    Kan inte låta bli att tänka att om det fick vägen för pappa och styvmamma den gången så måste det ju gå för mig också. Så jag håller alla tummar och tår jag äger och har.

    Precis som du tycker jag att vården kan ta en på allvar när man kommer och tar upp ett problem. Vad hade vart så galet att bm hade skickat iväg urinet på odling istället för att bara ta stickprov bör jag berättade om det blöta i bindan liksom? Jag försår att dom inte slår på storlarmet men allt jag beskrev stämde in på symtom till infektion och en sådan lätt sak som att hon kollat min livmodertapp när jag var där hade kanske kunnat räddat vår son. Men det får vi ju aldrig veta.

    Min bm nu är jättebra! Det är på samma mödravårdscentral och när jag berättade om det scenariot så skämdes hon när hon läste vad den förra bm hade skrivit i min journal. Hon sa att så får det inte gå till utan att jag borde ha blivit rädd till att åkt upp till förlossningen.

    Kan uppdatera här om min lilla resa dessa månader. Hoppas på att det blir en positiv så jag kan dela med nig om en erfarenhet som har vart jobbig och påfrestande.

    Tack så mycket för dina fina ord <3
  • Äldre 12 Mar 04:25
    #5

    Blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Vi förlorade en liten i v12 (skulle gå in i v13) i höstas pga en infektion vilket även obduktionen bekräftade. Inte GBS utan tarmbakterier som man har i underlivet och som tagit sig in i livmodern. Har svårt att bli gravid så har inte blivit gravid igen. Är fortfarande ledsen och träffar kuratorn på kvinnokliniken med jämna mellanrum. Känner igen tankarna om vad man hade kunnat göra för att förhindra, men rent rationellt är det ju vården som borde ha agerat på era och mina symptom. Vår lilla är begravd i en minneslund vilket känns fint. Har ni funderar på begravning? Stor kram

  • Äldre 12 Mar 06:50
    #6

    Vi var med om ett sent missfall juni 2016.

    Jag hade en mindre blödning redan vecka 6, men vid ul vecka 9 såg allt bra ut. Vecka 12 kom nästa blödning och då större. Dock såg allt återigen bra ut på kub och man kunde ej lokalisera källan till varför det blödde.

    Vecka 16 händer det igen, i sådana mängder att jag ringer 1177 och får åka till sjukhuset. Där medicineras jag, fostret lever men de är inte nöjda med mängden fostervatten.

    Tre veckor av oro blod och sjukskrivning följer och när vi ska på RUL vecka 19+0 så tar det slut. Blöder igen byxor och allt på vägen dit, fostervatten finns knappt, bara en liten ficka typ. Under ambulansfärd till sjukhus börjar sammandragningar och efter några timmar på sjukhuset även värkar.

    Hon kontrollerades med ul några minuter innan hon kom ut och då levde hon. Obduktion gav inga svar. Och på mig gjordes inga tester alls.

    Mensen kom till augusti 2016. I december 2016 lyckades vi bli gravida igen och nu ligger min 6 månaders son brevid och snarkar.

    Hoppas det kan ge lite hopp när det känns tungt.

    Beklagar förlusten.

  • Äldre 12 Mar 16:56
    #7
    Ebo88 skrev 2018-03-11 21:17:49 följande:

    Jag tycker det är skönt att få dela med sig, hade jättegärna velat att någon hade hjort damma för mig i november. Vänner är ett fantastiskt stöd men dom kommer aldrig kunna förstå vad man har gått igenom. Jag tror det är därför jag är så öppen här med vad som har hänt. Dels för att man är anonym men även för att vi alla kan förstå och relatera till varandra.

    En som förstår mig är tyvärr min pappa. -99 i november fick han och min styvmor vår lillasyster (vi är fyra syskon och vår ängel var det 5.e) Tycärr somnade hon in 2 timmar efter fullgången förlossning. En infektion gjorde så hennes lungor kollapsade. Så hemskt att han fick återuppleva det scenariot via mig återigen. Det var definitivt inte lätt för honom. Fyra månader senare blev min styvmamma gravid igen och 2001 i januari kom vår andra lillasyster Matilda till världen.

    Kan inte låta bli att tänka att om det fick vägen för pappa och styvmamma den gången så måste det ju gå för mig också. Så jag håller alla tummar och tår jag äger och har.

    Precis som du tycker jag att vården kan ta en på allvar när man kommer och tar upp ett problem. Vad hade vart så galet att bm hade skickat iväg urinet på odling istället för att bara ta stickprov bör jag berättade om det blöta i bindan liksom? Jag försår att dom inte slår på storlarmet men allt jag beskrev stämde in på symtom till infektion och en sådan lätt sak som att hon kollat min livmodertapp när jag var där hade kanske kunnat räddat vår son. Men det får vi ju aldrig veta.

    Min bm nu är jättebra! Det är på samma mödravårdscentral och när jag berättade om det scenariot så skämdes hon när hon läste vad den förra bm hade skrivit i min journal. Hon sa att så får det inte gå till utan att jag borde ha blivit rädd till att åkt upp till förlossningen.

    Kan uppdatera här om min lilla resa dessa månader. Hoppas på att det blir en positiv så jag kan dela med nig om en erfarenhet som har vart jobbig och påfrestande.

    Tack så mycket för dina fina ord <3


    Bra att du har förtroende för din nya barnmorska! Är hemskt att det ska behövas att något sånt här händer innan Vården tar problemen på allvar. Jag läste hela min journal innan idag och såg att det sista min barnmorska skrivit var att hon lovat täta kontroller vid ev kommande graviditet. Känns bra att ha fått det nedskrivet. Har du fått inplanerade täta UL eller har du sökt akut när du gjort dina UL? Jag gjorde många besök på akuten och gjorde UL pga småblödningar innan de riktiga komplikationerna började. Det känns alltid som att man är en gnällig hypokondriker när man sitter på akuten i timmar och väntar. Skulle vara så skönt att slippa det.

    Då hemskt för din pappa och och er med lillasyster som gått bort fullgången. Måste varit ett fruktansvärt trauma. Skönt att en frisk flicka kom efter det. Tänker att det nog är lätt att bli kvar i sorgen annars. Känns lite så nu. Blir tokig om vi inte blir gravida igen.
  • Äldre 12 Mar 17:05
    #8
    vinterbebis12 skrev 2018-03-12 04:25:57 följande:

    Blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Vi förlorade en liten i v12 (skulle gå in i v13) i höstas pga en infektion vilket även obduktionen bekräftade. Inte GBS utan tarmbakterier som man har i underlivet och som tagit sig in i livmodern. Har svårt att bli gravid så har inte blivit gravid igen. Är fortfarande ledsen och träffar kuratorn på kvinnokliniken med jämna mellanrum. Känner igen tankarna om vad man hade kunnat göra för att förhindra, men rent rationellt är det ju vården som borde ha agerat på era och mina symptom. Vår lilla är begravd i en minneslund vilket känns fint. Har ni funderar på begravning? Stor kram


    Åh, beklagar verkligen :( Så tråkigt och extra jobbigt när man kämpat länge för graviditeten. Ja, de tankarna är jobbiga. Det enda som är bra är att man fått en medvetenhet och kunskap själv om vad som kan bli fel och varningstecken. Jag tog rätt lätt på det hela tidigare. Trodde inte graviditeten var så känslig som den visade sig vara. I fortsättningen kommer vi ju stå på oss för att få vård och extra kontroller! Hellre en för mycket än en för lite. Vår flicka kremeras och askan strös i en minneslund <3 Många kramar, håller tummarna för ny graviditet inom kort.
  • Äldre 12 Mar 17:13
    #9
    Llewellyn skrev 2018-03-12 06:50:19 följande:

    Vi var med om ett sent missfall juni 2016.

    Jag hade en mindre blödning redan vecka 6, men vid ul vecka 9 såg allt bra ut. Vecka 12 kom nästa blödning och då större. Dock såg allt återigen bra ut på kub och man kunde ej lokalisera källan till varför det blödde.

    Vecka 16 händer det igen, i sådana mängder att jag ringer 1177 och får åka till sjukhuset. Där medicineras jag, fostret lever men de är inte nöjda med mängden fostervatten.

    Tre veckor av oro blod och sjukskrivning följer och när vi ska på RUL vecka 19+0 så tar det slut. Blöder igen byxor och allt på vägen dit, fostervatten finns knappt, bara en liten ficka typ. Under ambulansfärd till sjukhus börjar sammandragningar och efter några timmar på sjukhuset även värkar.

    Hon kontrollerades med ul några minuter innan hon kom ut och då levde hon. Obduktion gav inga svar. Och på mig gjordes inga tester alls.

    Mensen kom till augusti 2016. I december 2016 lyckades vi bli gravida igen och nu ligger min 6 månaders son brevid och snarkar.

    Hoppas det kan ge lite hopp när det känns tungt.

    Beklagar förlusten.


    Beklagar att ni också mist en liten tjej :( Jobbigt att inte veta varför det hände men då Skönt med en frisk liten pojk efter allt. Ger hopp :) Var du mycket orolig under din graviditet? Gick den utan komplikationer? Blev du erbjuden täta kontroller? Mycket frågor :)
  • Äldre 12 Mar 18:46
    #10
    Selmas8 skrev 2018-03-12 17:13:34 följande:

    Beklagar att ni också mist en liten tjej :( Jobbigt att inte veta varför det hände men då Skönt med en frisk liten pojk efter allt. Ger hopp :) Var du mycket orolig under din graviditet? Gick den utan komplikationer? Blev du erbjuden täta kontroller? Mycket frågor :)


    Den information vi fick var att moderkakan antagligen släppt. Och eftersom jag inte märkt av vattenavgång så kom det väl samtidigt som blodet och därav att det även såg värre ut än det var. Fast mina järnvärden var inte bra. På sjukhuset fick jag tre påsar blod.

    Hur som helst..

    Jag var rätt nojig, ville helst inte prata om det på samma sätt eller berätta för folk innan det började synas för jag var hela tiden nervös att det skulle gå fel.

    Fast på ett sätt kändes det ändå bättre. Jag och fästmannen hade ju liksom överlevt trots det hemska som hände. Jag hade även psykologkontakt via mitt arbete om det kanske hjälpte till.

    Det var på tal med extra kontroller på specialistmödravården om behov fanns, men jag blödde inte alls så det blev aldrig aktuellt. Till slut gick jag dit i alla fall fall men pga högt blodtryck i slutet av graviditeten.

    Jag fick två eller tre extra läkarbesök via barnmorskan och ett TUL men det berodde mest på min övervikt. Dock skönt att se att allt fortfarande såg bra ut.
  • Äldre 17 Mar 21:18
    #11

    Vi förlorade vår lilla tjej i v21+5 pga infektion i moderkakan.

    Jag fick en större blödning som vi kollade upp men man misstänkte att det var blodkärl som spruckit. Likadant dagen efter, inga tecken på infektion eller att något var på gång. Jag skulle räkna med att blöda i ca 10 dagar.

    Dagen efter gick jag med lite mensvärk och blödde klumpar framåt kvällen. Från ingenstans fick jag värkar och åkte in till gyn direkt.

    Öppen 5 cm och med buktande hinnblåsa, domen- kan inget göra!

    Strax efter rullades jag in på förlossning och efter någon timme föddes en frisk liten tjej. Hon levde när hon kom men somnade in på mitt bröst kort efter förlossningen.

    Vi blev gravida fort, plussade 2 månader efter hennes bortgång men fick tidigt missfall. Plussade igen månaden efter och är nu i v33 med lillasyster. Vi är inskrivna på specialist mödravården där vi gått varje månad och lämnat urinprover samt kontrollerat tappen och sett till att fröken därinne mår bra.

    För mig är det psykiskt påfrestande att vara gravid och otroligt ångestladdat. Just nu vill jag bara att graviditeten når sitt slut så jag får ligga där med en skrikande och välmående bebis på mitt bröst.


    ° ★ Izabelle ° ★ Felicia ° ★ Gabriel ° ★ Alice ° ★ Emmy ° ★ Freja
  • Äldre 17 Mar 22:56
    #12
    Ninniisen skrev 2018-03-17 21:18:36 följande:

    Vi förlorade vår lilla tjej i v21+5 pga infektion i moderkakan.

    Jag fick en större blödning som vi kollade upp men man misstänkte att det var blodkärl som spruckit. Likadant dagen efter, inga tecken på infektion eller att något var på gång. Jag skulle räkna med att blöda i ca 10 dagar.

    Dagen efter gick jag med lite mensvärk och blödde klumpar framåt kvällen. Från ingenstans fick jag värkar och åkte in till gyn direkt.

    Öppen 5 cm och med buktande hinnblåsa, domen- kan inget göra!

    Strax efter rullades jag in på förlossning och efter någon timme föddes en frisk liten tjej. Hon levde när hon kom men somnade in på mitt bröst kort efter förlossningen.

    Vi blev gravida fort, plussade 2 månader efter hennes bortgång men fick tidigt missfall. Plussade igen månaden efter och är nu i v33 med lillasyster. Vi är inskrivna på specialist mödravården där vi gått varje månad och lämnat urinprover samt kontrollerat tappen och sett till att fröken därinne mår bra.

    För mig är det psykiskt påfrestande att vara gravid och otroligt ångestladdat. Just nu vill jag bara att graviditeten når sitt slut så jag får ligga där med en skrikande och välmående bebis på mitt bröst.


    Vad jag känner igen mig i vad du skriver angående nu graviditet.

    Jag blev gravid 2 månader efter jag förlöste vår son och känslorna är blandade.

    Självklart är man glad åt att ens änglbarn ska få ett syskon men samtidigt så är det en psykisk terror. Jag är bara i v.10+2 och vill att dagarna , veckorna, månader bara ska flyga iväg. Har haft två ytterst små blödningar och får ljusrosa flytningar nån gång då och då och mitt hjärta brister varje gång. Har gjort tre vul hitills och allt ser bra ut. Nästa mål är kuben.

    Har du mått bra i din graviditet om man bortser från att det tär på psyket?
  • Äldre 28 Mar 00:07
    #13

    Beklagar :( Vi förlorade våran son i slutet av vecka 20 i januari . hade då börjar blöda i vecka 14-15 och allt hjälp några gånger men allt såg bra ut. På rul vecka 19 så hade jag väldigt lite fostervatten men barnet hade rätt storlek och allt. Samma vecka fick jag världens sammandragningar och åkte in akut då jag hade så ont. 30 min senaste så föttes våran kille. Otrevlig upplevelse som är det sista jag vill ha i mitt minne av förlossningen av våran son. Idag försöker vi igen och jag ska på kontroll i april och jag hoppas få ett ev svar vad som kan ha orsakat detta och så ska vi få svar från obduktionen.

    Kram till dig

  • Äldre 5 Apr 09:11
    #14

    För två veckor sedan fick vi besked på RUL att vårt barn inte längre levde och hade slutat växa 3-4 veckor tidigare. Värsta dagen i mitt liv och jag är fortfarande mitt uppe i en tung och smärtsam process. Jag känner verkligen med er alla som har upplevt något liknande. Ingen ska behöva uppleva något sådant!

    Om någon är intresserad så har jag börjat blogga om det jag varit med om. Själv så har jag sökt stöd genom att läsa om andras situationer. Här är min blogg: graviditetstankar.blogg.se/

  • Äldre 29 Oct 15:51
    #15

    Så ledsen att läsa era hisorier. Alla dessa små barn som inte fick finnss till krossar mitt hjärta. Kramar till er alla!

    För snart 2 månader sen gick mitt vatten spontant i början av v 16. Vid ul syntes bara lite vatten kvar men att bebisen levde och verkade må bra. Blev inlagda två dygn men vattnet verkade inte fyllas på så jag blev hemskickad och skulle fortsätta ligga stilla. Några dagar senare får jag värkar och ul visar att fostret inte längre lever. Efter ett dygn föds våran lilla pojke. 5 sep. Vårat första barn <3

    Vaginalt prov visade att det fanns gardnerella vaginosa - en av bakterierna som orsakar bakteriell vaginos. Men enbart i små mängder och jag hade inte haft några symptom.

    Idag fick jag svaret från patologen, infekterad moderkaka. Men dom hade inte lyckats få fram av vilken bakterie.

    Vi har precis påbörjat försök till ny graviditet men jag vet inte om jag är räddast för att inte bli gravid eller att bli det med all oro det kommer innebära.

    Då jag inte vet viken bakterie som orsakade infektionen så vet jag inget om återfallsrisken. Dom säger att risken för infektion är extremt liten men också att har det hänt en gång så är risken förhöjd att det händer igen. Jag blir illamående av oro.

    Vad har era läkare sagt om hur mycket man kan upptäcka med blodprov/urinprov? Hjälper antibiotika om infektionen finns hos fostret eller i moderkakan?

  • Äldre 30 Oct 20:19
    #16
    Jojjans skrev 2018-10-29 15:51:00 följande:

    Så ledsen att läsa era hisorier. Alla dessa små barn som inte fick finnss till krossar mitt hjärta. Kramar till er alla!

    För snart 2 månader sen gick mitt vatten spontant i början av v 16. Vid ul syntes bara lite vatten kvar men att bebisen levde och verkade må bra. Blev inlagda två dygn men vattnet verkade inte fyllas på så jag blev hemskickad och skulle fortsätta ligga stilla. Några dagar senare får jag värkar och ul visar att fostret inte längre lever. Efter ett dygn föds våran lilla pojke. 5 sep. Vårat första barn <3

    Vaginalt prov visade att det fanns gardnerella vaginosa - en av bakterierna som orsakar bakteriell vaginos. Men enbart i små mängder och jag hade inte haft några symptom.

    Idag fick jag svaret från patologen, infekterad moderkaka. Men dom hade inte lyckats få fram av vilken bakterie.

    Vi har precis påbörjat försök till ny graviditet men jag vet inte om jag är räddast för att inte bli gravid eller att bli det med all oro det kommer innebära.

    Då jag inte vet viken bakterie som orsakade infektionen så vet jag inget om återfallsrisken. Dom säger att risken för infektion är extremt liten men också att har det hänt en gång så är risken förhöjd att det händer igen. Jag blir illamående av oro.

    Vad har era läkare sagt om hur mycket man kan upptäcka med blodprov/urinprov? Hjälper antibiotika om infektionen finns hos fostret eller i moderkakan?


    Kram även till dig <3

    Jag är gravid igen efter en sk septisk abort i v 12 förra året. Infektionen i urinvägarna, bäcken och livmoder blev en livshotande blodförgiftning så de genomförde aborten trots att fostret levde. Anledningen är att antibiotika inte biter på en infektion i fosterhinnorna utan det enda sättet att bli av med den är att ta bort fostret. Jag är nu i V8 och kommer att lämna in urinprov som de odlar för bakterier, det görs normalt inte utan är en specialåtgärd för att jag ska känna mig lugn. Läkarna säger att jag inte har förhöjd risk för infektioner men jag vill gärna vidta extra åtgärder för att känna mig lugn.

    Skulle du kunna be dem testa om du har GBS redan innan du blir gravid? Det tror jag man testar alla gravida för i vissa andra länder.
  • Äldre 30 Oct 21:44
    #17
    vinterbebis12 skrev 2018-10-30 20:19:47 följande:

    Kram även till dig <3

    Jag är gravid igen efter en sk septisk abort i v 12 förra året. Infektionen i urinvägarna, bäcken och livmoder blev en livshotande blodförgiftning så de genomförde aborten trots att fostret levde. Anledningen är att antibiotika inte biter på en infektion i fosterhinnorna utan det enda sättet att bli av med den är att ta bort fostret. Jag är nu i V8 och kommer att lämna in urinprov som de odlar för bakterier, det görs normalt inte utan är en specialåtgärd för att jag ska känna mig lugn. Läkarna säger att jag inte har förhöjd risk för infektioner men jag vill gärna vidta extra åtgärder för att känna mig lugn.

    Skulle du kunna be dem testa om du har GBS redan innan du blir gravid? Det tror jag man testar alla gravida för i vissa andra länder.


    Beklagar att göra vad du varit med om..

    Just nu har vi börjar försöka igen, hade äl för 4 dagar sen. Jag ska be dom testa allt som går att testa tidigt i graviditeten, men dom misstänker att det var någon form av bakteriell vaginos som tog sig upp. Jag hade också en uvi med e-coli-bakterier i början av grav som jag åt antibiotika mot.

    De tester dom odlar på urin för fig, vad skulle dom göra om dom hittar något, om antibiotikan inte tar på en infektion i fosterhinnorna?
Svar på tråden sent missfall