• Anonym (SSRI/känslor)

    Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?

  • Svar på tråden Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?
  • Anonym (Mimmi)

    Nej, det är inte så de ska vara och som jag tolkar det var det inte så för henne i början. Hon behöver diskutera medicinen med sin läkare, kanske behöver hon sänka dosen, sluta helt eller byta sort. Jag blev som din sambo av både SSRI och SNRI, idag tar jag Voxra och det fungerar jättebra.

  • Anonym (.)
    Anonym (SSRI/känslor) skrev 2018-03-15 23:01:33 följande:

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?


    SSRI tar bort både topparna och dalarna och vissa blir som zombies. Så är det.
    Och kåtheten försvinner helt. Onanerar inte ens längre.
  • Anonym (Puff)
    Anonym (SSRI/känslor) skrev 2018-03-15 23:01:33 följande:

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?


    Det är ju en drog, som ska stänga av din kropps naturliga funktion att hjärnan signalerar (ångest) faror, och du ska bli mer eller mindre apatisk.

    Jag slutade med SSRI på eget beslut ingen nedtrappning inget jag bara la av att äta pillrena för det var misshandel mot mina känslor min hjärna och min kropp.

    Sen hade jag kvar något ångestdämpande och sa till killen jag hade "men jag provar bara äta ett sånt piller hur farligt kan det vara det kommer inte synas på mig jag blir bara vanlig, För jag känner mig lite orolig"

    Dagen efter sa min kille: "Fy fan vad obehaglig du var, lova mig att du aldrig mer äter sånt där igen!!" Han tyckte jag blev helt olik mig själv. Ett piller. SSRI.

    Är väldigt kritisk mot den här "hjälpen" jag fick bara mer ångest av att äta sånt för min kropps naturliga alarm blev på mute, och hur kunde jag lära mig förstå mina känslor och tankar och mönster om de alla skymdes för?
  • Anonym (Puff)
    Anonym (.) skrev 2018-03-16 00:01:20 följande:

    SSRI tar bort både topparna och dalarna och vissa blir som zombies. Så är det.

    Och kåtheten försvinner helt. Onanerar inte ens längre.


    Och var exakt är hjälpen i att "ta bort" det som är DU? Som du ska lära dig om? Som du ska lära dig hantera och förstå? Och att göra din kropp till en robot när du är individ med ett helt känslospektra som finns där För din skull?

    Tycker det är att sopa smutsen under mattan. Förvara din hjärna i en låda för de har inte ork att bry sig om inte du skriker tillräckligt att du vägrar. De som vägrar som mig och andra de får riktig hjälp. De som manipuleras att de har hjälp när de bara är på procrastination-droger av psykiatrin de hjälper ingen.
  • Anonym (Mimmi)
    Anonym (Puff) skrev 2018-03-16 08:49:37 följande:

    Det är ju en drog, som ska stänga av din kropps naturliga funktion att hjärnan signalerar (ångest) faror, och du ska bli mer eller mindre apatisk.

    Jag slutade med SSRI på eget beslut ingen nedtrappning inget jag bara la av att äta pillrena för det var misshandel mot mina känslor min hjärna och min kropp.

    Sen hade jag kvar något ångestdämpande och sa till killen jag hade "men jag provar bara äta ett sånt piller hur farligt kan det vara det kommer inte synas på mig jag blir bara vanlig, För jag känner mig lite orolig"

    Dagen efter sa min kille: "Fy fan vad obehaglig du var, lova mig att du aldrig mer äter sånt där igen!!" Han tyckte jag blev helt olik mig själv. Ett piller. SSRI.

    Är väldigt kritisk mot den här "hjälpen" jag fick bara mer ångest av att äta sånt för min kropps naturliga alarm blev på mute, och hur kunde jag lära mig förstå mina känslor och tankar och mönster om de alla skymdes för?


    Du kan omöjligt ha blivit påverkad av en SSRI tablett, det tar ca två veckor innan det märks att du tagit dem. SSRI är inte drogklassat och det är inte meningen att man ska bli som en zombie av dem. SSRI höjer serotoninet i hjärnan och återställer en naturlig balans. Att ha svår ångest är inte naturligt, vid lättare ångest och depression ska man helst inte ta SSRI, det skrivs tyvärr ut för lätt men det är läkarnas fel inte tabletternas. I ditt fall låter det som att du inte skulle ha fått det utskrivet från början, hjälper samtalsstöd/egenterapi/motion är det bättre.
  • Anonym (Puff)
    Anonym (SSRI/känslor) skrev 2018-03-15 23:01:33 följande:

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?


    Det borde vara olagligt att äta preparat när du är förälder

    Stackars barn vad obehagligt det ska vara med en förälder som är som en vägg.
  • NELJ

    Mitt ex åt SSRI under hela vår relation. Han hade ett väldigt jämnt humör, han kunde prata om att saker var jobbiga men det märktes inte på honom, inte heller hade han några större utslag av lycka. Då jag är en känslomänniska gick det där inte riktigt ihop.

    Jag åt själv SSRI vid en depression för många år sedan och det hjälpte mig att komma ur den. Men det var också skönt att sluta ta medicinen för den strular till hjärnan så mycket.

    Vissa kanske måste men jag är skeptisk till att äta det år ut och år in.

  • sextiotalist
    Anonym (SSRI/känslor) skrev 2018-03-15 23:01:33 följande:

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?


    Jag åt SSRI under två år pga depression och tog mig ur denna med hjälp av medicinen och terapi.
    Visst påverkades man, mina toppar och dalar (som verkligen var toppar och dalar) blev mindre, men jag både skrattade, grät och jag skulle nog säga att vårt sexliv var väldigt bra under den tiden (förutom att jag inte fick orgasm).

    Det behöver inte vara medicinen (det kan vara annat också) det kan tom vara depressionen som talar.

    Ska väl tillägga att jag var väldigt skeptisk och sambon var väl inte heller sådär jätteglad men vi gav det en chans och jag fick tillbaka mitt liv.
  • sextiotalist
    Anonym (Puff) skrev 2018-03-16 08:49:37 följande:
    Det är ju en drog, som ska stänga av din kropps naturliga funktion att hjärnan signalerar (ångest) faror, och du ska bli mer eller mindre apatisk.

    Jag slutade med SSRI på eget beslut ingen nedtrappning inget jag bara la av att äta pillrena för det var misshandel mot mina känslor min hjärna och min kropp.

    Sen hade jag kvar något ångestdämpande och sa till killen jag hade "men jag provar bara äta ett sånt piller hur farligt kan det vara det kommer inte synas på mig jag blir bara vanlig, För jag känner mig lite orolig"

    Dagen efter sa min kille: "Fy fan vad obehaglig du var, lova mig att du aldrig mer äter sånt där igen!!" Han tyckte jag blev helt olik mig själv. Ett piller. SSRI.

    Är väldigt kritisk mot den här "hjälpen" jag fick bara mer ångest av att äta sånt för min kropps naturliga alarm blev på mute, och hur kunde jag lära mig förstå mina känslor och tankar och mönster om de alla skymdes för?
    Inget jag upplevde, jag blev inte apatisk, dessutom så reagerar man inte på ett piller, det brukar ta upp till två-tre veckor innan det verkar.
    Nu hade jag ingen ångest utan en depression och jag mådde mycket bättre, mina lynnesutbrott försvann och jag fick tillbaka min glädje igen
  • riboflavin

    Så reagerade jag också, sorg och glädje försvann helt. Det sägs att man kan hitta bättre balans med ett preparat som passar en bättre men jag vågade aldrig testa. Det värsta var att jag nästan inte har några minnen kvar av de åren, viktiga födelsedagar, vänner, min student, att min farfar dog mm. är som raderat. Bilder och berättelser är som om folk pratar om någon annan helt och hållet. På foton tycker kag det syns att det inte är jag där inne. Vet inte riktigt varför det blev så.

    Jag har försökt återskapa mycket med hjälp av vänner och familj men för mig känns det som om jag förlorade nästan 4 år av mitt liv.


    Vid god typografi ska horungar inte förekomma.
Svar på tråden Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?