• Äldre 19 Mar 15:02
    2330 visningar
    10 svar
    10
    2330

    Hur tänker han egentligen?

    Kanske kan någon hjälpa mig förstå. Min son har ganska extrem övervikt och han är vuxen, så det finns inte mycket jag kan göra åt. Men jag förstår bara inte att han inte tänker på dels hälsan och även så många andra nackdelar som han ju får genom övervikten (får ingen tjej, svårt att köpa kläder, dyra kläder, allting är jobbigare).

    Grejen är att han äter stora mängder. Det började efter en kris/depression när han var 17 (nu är han 30). Innan dess var det inte några problem. Min man råkade en gång säga till honom att det ju inte är så konstigt att han väger mer om han äter så mycket mer än vi andra. Han äter fyra skivor bröd till frukost när vi andra bara äter två. Och motsvarande vid andra måltider också. Jag har försökt prata med honom i flera år, har sagt att det nog inte är så svårt att ställa om sig till mindre mängder, man vänjer sig ju ganska snart.

    Han bor ju inte längre hemma, men var på besök nu. Jag undrar om det finns någon forskning på hur man ska tänka i såna här fall - där det är uppenbart att personen själv orsakar detta. Är det ett matberoende eller varför gör man så? Jag skulle bara vilja hitta något sätt att nå honom.  Och brorsan som är 23 år och bor hemma har också börjat äta för mycket och har gått upp mycket dem senaste månaderna. Är förtvivlad snart! :( 

  • Svar på tråden Hur tänker han egentligen?
  • Äldre 19 Mar 15:12
    #1

    Laga mindre mat, allt nyttigt. Skippa all bröd och kolhydrater, kasta all skräpmat.

    Googla recept, prata med din yngsta, kanske ut och promenera/jogga tillsammans?

  • Äldre 19 Mar 15:26
    #2

    Tror garanterat att han är medveten om nackdelarna och riskerna. Det gäller att bryta mönstret för nu är det en vana, och sånt är inte så lätt att fixa. Steg 1 är att han måste vilja det själv. Först då kan det vara bra med stöttning från er. Det svåra är bara att få honom att vilja för det varierar ju mellan personer vad som funkar bäst för att påverka dem.

  • Äldre 19 Mar 15:27
    #3

    Istället för att bara säga åt honom eller infomera honom om saker kan du ju försöka ha ett mer förtroligt samtal. Fråga hur han känner inför det, ifall han är intresserad av att ändra sig och om han isf. vill ha hjälp. Ibland behöver folk bara någon som hör deras sida och hur de känner för att det ska ändra attityd till något.

  • Äldre 19 Mar 20:24
    #4

    Men ge dig. Det är en vuxen man. Såvida han inte har någon mental försvåring så vet han mycket väl om hur kalorier in-kalorier ut fungerar, och vilka risker övervikt har. Dessutom låter det mer som han behöver prata med någon som specialiserar sig på ätstörningar än någon som pratar recept och långa promenader.

  • Äldre 19 Mar 20:24
    #5
    Myloveolivia skrev 2018-03-19 15:12:29 följande:

    Laga mindre mat, allt nyttigt. Skippa all bröd och kolhydrater, kasta all skräpmat.

    Googla recept, prata med din yngsta, kanske ut och promenera/jogga tillsammans?


    Äldste sonen bor ju i en annan stad. Den yngre - jag har inga problem med att laga nyttig mat. Det har jag gjort i alla år. Det är inte av maten hemma de blir tjocka. De var inte överviktiga som barn, jag är inte överviktig heller. Utan de går ju och köper pan-pizza, chips och annat skräp. Som inte jag äter heller.

    Och tyvärr tror jag inte att jag skulle få med mig yngste sonen på promenad eller jogging. Jag minns när vi tvingade honom ut en gång när han var 16 eller 17. Han följde ju med, men var sur och skulle inte gjort om det frivilligt. Då var det inte fråga om övervikt utan det gällde endast komma ut eftersom han bara satt vid datorn. Numera gör han inte så - dvs. bara sitter vid datorn - han pluggar och jobbar. Tränar inte, men har gjort det i perioder och tänker också börja igen nu. Han är ganska egen och gör då hellre på sitt sätt. 
  • Äldre 19 Mar 20:31
    #6
    Bjoer skrev 2018-03-19 15:27:56 följande:

    Istället för att bara säga åt honom eller infomera honom om saker kan du ju försöka ha ett mer förtroligt samtal. Fråga hur han känner inför det, ifall han är intresserad av att ändra sig och om han isf. vill ha hjälp. Ibland behöver folk bara någon som hör deras sida och hur de känner för att det ska ändra attityd till något.


    Grejen är ju att vi har haft såna samtal så många gånger. Vi kan egentligen prata mycket bra, men ämnet är förstås känsligt. Han har nog tänkt gå ner i vikt ungefär 30 gånger under dessa 13 år. När han var 17, 18 gick jag och motionerade med honom. Jag satte t.o.m. lås på kylskåpet någon gång under den perioden. Och så har han också sagt flera gånger att han måste äta utan kolhydrater, att han har något slags socker-beroende eller åtminstone kolhydratsberoende.

    Och varje gång som han har försökt gå ner i vikt har han gått ner så där 5 - 10 kilo. Och sedan har han avbrytit det igen och gått upp minst lika mycket igen.
  • Äldre 19 Mar 20:35
    #7
    EmberEyes skrev 2018-03-19 20:24:33 följande:

    Men ge dig. Det är en vuxen man. Såvida han inte har någon mental försvåring så vet han mycket väl om hur kalorier in-kalorier ut fungerar, och vilka risker övervikt har. Dessutom låter det mer som han behöver prata med någon som specialiserar sig på ätstörningar än någon som pratar recept och långa promenader.


    Det är ju det jag är inne på! Det här beror inte på att han inte veta hur man ska äta. Det är rent matmissbruk. FINNS det specialister för såna slags störningar? Jag menar såna som är specialiserade på de som äter för mycket?

    Han har ett funktionshinder, han har svår ADHD. Och det är ganska typiskt för honom att inte vara uthållig, att inte tänka långfristig. Och det finns också ett sammanhang mellan ADHD och ätstörningar. Men kunskapen på det området är liten  än så länge.
  • Anonym­ous31
    Äldre 20 Mar 12:19
    #8
    AndreaBD skrev 2018-03-19 20:35:36 följande:
    Det är ju det jag är inne på! Det här beror inte på att han inte veta hur man ska äta. Det är rent matmissbruk. FINNS det specialister för såna slags störningar? Jag menar såna som är specialiserade på de som äter för mycket?

    Han har ett funktionshinder, han har svår ADHD. Och det är ganska typiskt för honom att inte vara uthållig, att inte tänka långfristig. Och det finns också ett sammanhang mellan ADHD och ätstörningar. Men kunskapen på det området är liten  än så länge.
    Ett samband* menar du, inte sammanhang. Ja, det kan jag tänka mig att det finns.

    Du vill det bästa för din son, men han är vuxen och han kommer inte må bättre av att du kommer med 'goda råd' om hur han borde leva. Ingen vill ha 'goda råd' om sin livsstil från föräldrarna i vuxen ålder. 

    Däremot förstår jag att han kan behöva extra uppmuntran och du kan ju försöka uppmuntra honom i all välvilja genom att föra träning och hälsosam mat på tal sådär i förbifarten utan att peka ut att du anser att han inte är hälsosam. Nappar han och själv pratar om att han vill ändra sina vanor så kan du erbjuda honom hjälp och stöttning i den mån han vill ta hjälp, annars räcker det nog bara att inspirera. Alltså, var inte påflugen, känn in om han vill ha råd och stöd.  
  • Äldre 20 Mar 12:24
    #9
    AndreaBD skrev 2018-03-19 20:35:36 följande:
    Det är ju det jag är inne på! Det här beror inte på att han inte veta hur man ska äta. Det är rent matmissbruk. FINNS det specialister för såna slags störningar? Jag menar såna som är specialiserade på de som äter för mycket?

    Han har ett funktionshinder, han har svår ADHD. Och det är ganska typiskt för honom att inte vara uthållig, att inte tänka långfristig. Och det finns också ett sammanhang mellan ADHD och ätstörningar. Men kunskapen på det området är liten  än så länge.
    Ätstörningar finns i hundra olika varianter. Både överdrivet hög kalorikonsumtion och överdrivet låg kalorikonsumtion, både med överdrivet hög kaloriförbränning och överdrivet låg kaloriförbränning, osv.
  • Äldre 20 Mar 13:10
    #10
    Anonymous31 skrev 2018-03-20 12:19:08 följande:
    Ett samband* menar du, inte sammanhang. Ja, det kan jag tänka mig att det finns.

    Du vill det bästa för din son, men han är vuxen och han kommer inte må bättre av att du kommer med 'goda råd' om hur han borde leva. Ingen vill ha 'goda råd' om sin livsstil från föräldrarna i vuxen ålder. 

    Däremot förstår jag att han kan behöva extra uppmuntran och du kan ju försöka uppmuntra honom i all välvilja genom att föra träning och hälsosam mat på tal sådär i förbifarten utan att peka ut att du anser att han inte är hälsosam. Nappar han och själv pratar om att han vill ändra sina vanor så kan du erbjuda honom hjälp och stöttning i den mån han vill ta hjälp, annars räcker det nog bara att inspirera. Alltså, var inte påflugen, känn in om han vill ha råd och stöd.  
    Okej, samband - tack för det, jag är invandrare och nån gång förekommer såna små fel.

    Jo, jag förstår att det är jobbigt, samtidigt tänker jag ibland att det nog inte kan bli värre av det heller (att jag tjatar alltså).  Och jag känner ju honom så pass väl att jag oftast inte vågar säga nåt heller. Men jag tror inte han vet själv vad han ska göra åt det. Dvs. praktiskt vet han, men han orkar inte. Och om man kunde hitta en lösning, ett sätt som fungerar så tror jag nog att han skulle vilja det.
Svar på tråden Hur tänker han egentligen?