• Äldre 15 Apr 21:33
    9091 visningar
    37 svar
    37
    9091

    Livet tyvärr

    Jag har ett problem. Och det är livet. 
    Jag har så länge jag kan minnas alltid levt i perioder med ångest och deppighet. Nu när jag växt upp och blivit äldre (31) så har jag fått mer och mer depressionstankar och det är inte mycket som känns kul nu. Jag har annars varit en glad kille, Jag jobbar heltid på bank och har en hel del vänner. 

    De senaste (5åren) åren har jag dock börjat få panikattacker som heter duga utan att veta varför där jag nästan bara skakar och inte kan äta på flera dagar. Dessa perioder kommer nu allt oftare.
    Jag har blivit väldigt introvert och börjar känna mig lite som en zombie. 
    Jag känner mig sjukt ensam och vännerna har slutat att höra av sig till mig. 
    Jobbet känns påfrestande, stressigt och jag känner hela tiden en klump i magen. En klump i magen av allt. Det som kallas livet och press från samhället slog mig Hårt. 

    Jag kan dock känna lycka någon dag här och där vilket fortfarande ändå känns skönt. 

    Jag har gått i terapi för mina besvär och testat en hel del olika mediciner mot depression och ångest. Jag vet att jag har GAD.

    Nu känns det dock som att det börjar närma sig slutet och att jag inte orkar längre. Jag har de senaste åren trott att det skulle bli bättre och jag har försökt att verkligen "rycka upp mig" som människor som inte upplevt detta säger att man ska göra. Jag tränar regelbundet, försöker träffa människor, vara ute i naturen, mindfulness, inte sjukskriva mig från jobbet. Men inget ger någon större effekt än över stunden. 

    Det känns sjukt hopplöst och jag kan säga att jag verkligen har försökt vända på skutan. Men efter år av lidande så känns det som att det skulle vara skönt att avsluta allt snart. Stod på en bro här för inte så längesedan och tänkte för mig själv: Snart, Snart behöver jag aldrig mer må dåligt och gå runt med en klump i magen och gråt om nätterna. Snart kommer allt vara över. 

    Har egentligen ingen anledning att må dåligt. Klarar väl inte livet och samhällets press. Kan man ha kemisk obalans i hjärnan? 

    Har ni något tips?

    Tusen tack

  • Svar på tråden Livet tyvärr
  • Äldre 22 Apr 20:24
    #11
    Mom2be262 skrev 2018-04-15 23:02:57 följande:

    Det finns lösningar! Kan Du inte prata med någon psykolog? Du kanske kan försöka ta upp kontakten med dina gamla kompisar? Prata med chefen, om bi har en sån relation. Kanske behöver du åka bort någon vecka, få lite miljöombyte? Jag har inte varit specifikt i din situation och känner sig inte så jag spekulerar mest och utgår från vad som brukar få mig på bättre humör


    Tusen tack för din text. 


    Jag är rädd för att få sparken av att berätta för chefen. Jag vet att jag inte kan få det men tror att jag blir utfryst. 


    Jag har försökt att kontakta gamla kompisar och det har faktiskt hjälpt en del. Tack för det tipset.


    Miljöombyte skulle vara super för mig. Drömmer ofta om att flytta till en annan stad eller ett annat land. Det som stoppar mig är tryggheten med familjen jag har här. Vågar knappt ha semester.


    Återigen tack för alla dina tips. sånt hjälper.


     

  • Äldre 22 Apr 20:26
    #12
    Anonym (h) skrev 2018-04-15 23:07:52 följande:

    För mig hjälper det att ha några timmars volontärarbete. Då får jag tänka på andras problem, och inte mina egna.
    Du skulle ju kunna testa om du vill.


    Jag älskar att hjälpa andra. Just nu är jag nog det sämsta stödet du kan tänka dig. 


    Men annars försöker jag hjälpa andra och småsaker som att bjuda på kaffe eller på lunch. 


    Det värmer att hjälpa andra.

  • Anonym (Meh)
    Äldre 23 Apr 07:53
    #13
    Bollkillen skrev 2018-04-22 20:20:37 följande:

    Tack. Jag har ätit SSRI och ångestlindrande benzo i 10år. Har faktiskt hjälpt mig många gånger. 

    Jag har flera gånger velat gå till botten med allt men inget har hjälpt. 

    Som du säger. Jag klarar inte det här själv. Vilket gör mig än mer rädd 


    Usch vad jobbigt. Personligen har jag berättat för min chef, det var väldigt befriande. Men i samma stund har jag troligen också satt stopp för fortsatt karriär inom företaget tror jag.

    Testa nån bra psykiatriker kanske, så du kan få annan/rätt medicinering? Här blev det SNRI sedan några månader, det gör att jag klarar livet för nu.

    Har du en bra husläkare, så ser denne till att du får den hjälp du behöver, annars kanske det är läge att byta.
  • Äldre 23 Apr 07:58
    #14

    Det är ju bättre att du blir uppsagd/byter jobb än att du dör... så viktig är inte karriären. Ta en funderare på vad du faktiskt skulle vilja jobba med som skulle ge dig energi istället för att ta energi och kom på en plan för att byta. Du är absolut inte för gammal om du skulle tro det

    Du är jätteung och ingen jag känner jobbar med samma vid 30 som de gör senare i livet. Vid 30 försöker man fortfarande hitta sin plats och det går jättebra att byta bana. Jag bytte själv vid 35 och är så glad att jag gjorde det.

  • Anonym (S)
    Äldre 23 Apr 19:50
    #15
    Bollkillen skrev 2018-04-22 20:24:12 följande:

    Miljöombyte skulle vara super för mig. Drömmer ofta om att flytta till en annan stad eller ett annat land. Det som stoppar mig är tryggheten med familjen jag har här. Vågar knappt ha semester.

     


    Hej Bollkillen,

    Där tror jag du har det. Strunta i allt annat och börja med det där du skrev.

    Vad du uttrycker i ditt inlägg är alltså en längtan bort(som du vet skulle vara bra för dig, som du säger!) men att du inte vågar lämna det som är tryggt.

    Om du skulle börja förbereda inför en flytt... vart skulle det kunna vara?
  • Äldre 23 Apr 21:50
    #16
    Bollkillen skrev 2018-04-22 20:24:12 följande:

    Tusen tack för din text. 

    Jag är rädd för att få sparken av att berätta för chefen. Jag vet att jag inte kan få det men tror att jag blir utfryst. 

    Jag har försökt att kontakta gamla kompisar och det har faktiskt hjälpt en del. Tack för det tipset.

    Miljöombyte skulle vara super för mig. Drömmer ofta om att flytta till en annan stad eller ett annat land. Det som stoppar mig är tryggheten med familjen jag har här. Vågar knappt ha semester.

    Återigen tack för alla dina tips. sånt hjälper.

     


    Har du försökt prata med sin familj? De känner dig på ett annat sätt och kanske har snappat upp saker Du själv inte tänkt på :) glad att jag kunde hjälpa lite iallafall, hoppas verkligen du mår bättre snart!
  • Äldre 23 Apr 22:07
    #17
    Anonym (Meh) skrev 2018-04-23 07:53:13 följande:
    Usch vad jobbigt. Personligen har jag berättat för min chef, det var väldigt befriande. Men i samma stund har jag troligen också satt stopp för fortsatt karriär inom företaget tror jag.

    Testa nån bra psykiatriker kanske, så du kan få annan/rätt medicinering? Här blev det SNRI sedan några månader, det gör att jag klarar livet för nu.

    Har du en bra husläkare, så ser denne till att du får den hjälp du behöver, annars kanske det är läge att byta.

    Starkt av dig att berätta för chefen. Det är tråkigt att det ska kunna sätta stopp för fortsatt karriär inom företaget. 


    jag har en ny läkare nu. Ska till honom på onsdag. Är lite rädd att vara slav under alla dessa mediciner också. Även fast de har hjälpt mig en hel del. 


     


    Tack för ditt inlägg.

  • Äldre 23 Apr 22:10
    #18
    Meriall skrev 2018-04-23 07:58:57 följande:

    Det är ju bättre att du blir uppsagd/byter jobb än att du dör... så viktig är inte karriären. Ta en funderare på vad du faktiskt skulle vilja jobba med som skulle ge dig energi istället för att ta energi och kom på en plan för att byta. Du är absolut inte för gammal om du skulle tro det

    Du är jätteung och ingen jag känner jobbar med samma vid 30 som de gör senare i livet. Vid 30 försöker man fortfarande hitta sin plats och det går jättebra att byta bana. Jag bytte själv vid 35 och är så glad att jag gjorde det.


    Känns sjukt jobbigt. Det som är mest jobbigt är att jag kan förlora min inkomst om jag inte har ett jobb. Det stressar mig lite. 


    I och med att jag är så sjukt vilse i mig själv och inte vet vad jag skulle vilja jobba med. Är lite av en perfektionist och ställer höga krav på mig själv. 


    Har svårt att acceptera att jag kanske inte klarar av det jobbet jag har idag. 

  • Äldre 23 Apr 22:14
    #19
    Mom2be262 skrev 2018-04-23 21:50:33 följande:
    Har du försökt prata med sin familj? De känner dig på ett annat sätt och kanske har snappat upp saker Du själv inte tänkt på :) glad att jag kunde hjälpa lite iallafall, hoppas verkligen du mår bättre snart!

    Tusen tack. 


    Min familj är verkligen den mest stöttande familjen som finns. Men samtidigt också rätt hård. De vill ju bara mitt bästa. 


    Men det är svårt att "bara ta tag i sig själv" och "skärpa till sig", "sluta tycka synd om sig själv" etc....

  • Äldre 23 Apr 22:18
    #20
    Anonym (S) skrev 2018-04-23 19:50:23 följande:
    Hej Bollkillen,

    Där tror jag du har det. Strunta i allt annat och börja med det där du skrev.

    Vad du uttrycker i ditt inlägg är alltså en längtan bort(som du vet skulle vara bra för dig, som du säger!) men att du inte vågar lämna det som är tryggt.

    Om du skulle börja förbereda inför en flytt... vart skulle det kunna vara?

     Faktiskt så drömmer jag mig bort i de tankarna ibland och mår lite bättre.

    Jag brukar tänka på Göteborg eller NEw York. Få starta om på nytt. Träffa nya människor. Uppleva en annan miljö. Drömmen.


    Men innerst inne så tror jag inte att jag kommer lyckas fly från min problematik utan att ta "tjuren vid hornen"

Svar på tråden Livet tyvärr