Adoptera bort 2-åring?

Undrar också om det finns någon som man kan ringa och prata om såna här tankar anonymt? Skulle verkligen behöva prata med någon om hur jag känner men vet inte vart jag ska vända mig.

Undrar också om det finns någon som man kan ringa och prata om såna här tankar anonymt? Skulle verkligen behöva prata med någon om hur jag känner men vet inte vart jag ska vända mig.

Men Gud, adoptera inte bort ditt barn! Du vet inte alls hur livet ser ut om ett år eller två. Det finns massor med människor som växt upp utan pappa och även haft det fattigt som blivit fantastiska människor och aldrig önskat de blivit bortadopterade. Det tror jag inte någon önskat om det inte skett grova övergrepp eller liknande.

Jag tror du skulle må bra av att prata med någon professionell om dina tankar. Det låter som att du mår väldigt dåligt.

Sen är ditt barn väldigt fäst vid dig redan och det skulle kunna bli en traumatisk upplevelse att förlora sin trygghet i dig. Tycker inte dina grunder är nog. Min 18-månaders gick tex runt med koftan jag brukar ha på mig och letade efter mig för nån dag sen när jag inte var hemma för han ville ge den till mig. De är så medvetna fast de är så små.

Men kära vän, jag tror du behöver någon att prata med och annan avlastning än din mamma. Kan du inte söka natt/helgdagis åt flickan istället för att hon ska vara hos mormor om du jobbar? Då är du mycket mer oberoende. Sen kanske du/ni skulle må bra av en kontaktfamilj där flickan kan vara tex varannan helg. Man blir trött och slut och orkar inte tänka rationellt ibland. Kram

Jourhavande präst eller jourhavande medmänniska kanske?

Exakt och adopterade lider av psykisk ohälsa i betydligt större utsträckning än dom barn som fått växa upp med sin biologiska familj..

Om man nu älskar så mycket sitt barn,då kan man inte tänka som adoption som enkel lösning.Du förlorar din rätt som mamma om du adopterar.Eller tror du att du kan få barnet tillbaka efter några år?

Nej du kan inte adoptera bort ditt barn, i sverige är det nästintill omöjligt.

Har du en livssituation som känns övermäktig måste du som förälder ta ansvar och göra det du kan för att förbättra situationen. Du har en hel del alternativ.

Ansök om avlastning hos soc, du kan få en kontaktfamilj där din dotter kan vistas under vissa tider.

Det finns ekonomisk rådgivning att få hos kommunen, de kan hjälpa dig att reda ut vad du kan göra åt dina skulder, kanske ansöka om skuldsanering tex.

Prata med BVC om att få stöd och hjälp i din roll som förälder, det finns tex kuratorer som är kopplad till BVC och som inriktar sig på föräldrar . Kanske det också vore bra att få medicinsk hjälp för dig så du orkar ta tag i den hjälp som ändå finns.

Fundera också på jobbsituationen , finns det möjlighet att ändra tider eller liknande så du inte måste vara så beroende av din mamma? Kan syster och kompisar vara en hjälp där kanske på något sätt?

Tack för alla svar! Ska svara mer sen men ska vila lite nu för dottern sover fortfarande.

Jag har ju ett jobb men det är inte på kontorstid så är svårt att jobba så mycket som jag behöver. Har fått försörjningsstöd tidigare men de hjälper ju inte till med skulder alls, inte ens elskulder.

Jag hamnade efter med allt när jag var gravid och det tog slut med dotterns pappa och det är omöjligt att komma ikapp när man har precis så man klarar sig.

Ibland känns det som att det går ändå och att jag måste klara det på något sätt för min dotters skull men ibland känns det bara helt omöjligt.

Bråkade med mamma igår så därför känns det extra hopplöst nu. Skulle verkligen behöva någon att prata med , ska kolla med jourhavande präst och jourhavande medmänniska som någon skrev .

Det handlar inte bara om ekonomi utan också att det är så mycket bråk i min familj och att jag samtidigt är beroende av hjälp från familjen eftersom jag är helt ensam.

Känns orättvist att min dotter inte ska få ha så bra förutsättningar som möjligt..

Ja jag håller med. Hur tänkte du egentligen???

Klarade inte av abort, nu klarar du inte av ditt barn, ringa soc är jättejobbigt. Och nu vill du adoptera bort barnet, ungefär som det vore att trycka på en knapp så är det klart och kostar dig ingenting i mående.

Tror du på fullaste allvar att en adoption skulle vara enklare psykiskt (om det ens vore möjligt) än att ringa soc och förklara läget? Vilken värld lever du i?

Visst, lätt att vara efterklok, men du verkar ju leva i en drömvärld, oförmögen till konsekvenstänk. Vad tänkte du dig att ditt barn skulle få för uppväxt när du valde att behålla? Det blev jobbigare än du tänkt dig, ok.

Du behöver lägga alla korten på bordet och ringa soc och psykolog, jourhavande och allt som finns tillgängligt, för din dotters skull.

Inget barn ska behöva växa upp i misär pga inkompetenta föräldrar.