Förlorade min dotter halvvägs genom graviditeten. Livrädd att bli gravid igen med en pojk

Har ingen erfarenhet men blev berörd och ville skriva ngt. Jag tycker absolut att du har rätt till dina känslor. Jag ser det mer som ett sätt att försöka bearbeta ngt hemsk. Vem skulle inte vilja känna sig hel igen? Du hade planer kring det barn ni väntade. Så klart alla drömmar och förhoppningar finns kvar.

Önskar er lycka till.

Först vill jag börja med att beklaga sorgen efter din dotter. Sen vill jag säga, oavsrtt hur många föttrsr du får är det ju aldrig Henne du får tillbaka.

Jag tror du behöver gå och prata med en kurator för att bearbeta vad du varit med om för att kunna gå vidare och åter bli gravid med ett syskon till din dotter.

Lycka till! (du får gärna skrivs privat till mig om du vill "prata" med någon som inge kånner dig !)

För mig var det tvärt om efter jag förlorade en pojk var jag lite rädd om att få en pojk till. Blev gravid efter 2 månader med just en pojk och en till pojk nu. Känner fortfarande saknaden av pojken jag aldrig fick se växa upp men är otroligt glad över Dom jag har nu som faktiskt inte hade funnits om det som hände aldrig hänt. Saknaden finns där jämt men jag försöker se det som han förde mig och sambon ännu närmare och gjorde oss ännu bättre föräldrar till nästa.

Bearbeta sorgen av din dotter först, innan du blir gravid igen. Om du blir gravid, blir det ett helt nytt barn, och inte din dotter, oavsett vilket kön det blir.

Om du finns kvar här TS. Jag ville bara skicka en kram.

Detta hände mig och min man för 2 år sedan. Vattnet gick i vecka 20. I vecka 22 födde jag vår son, som somnade in samma morgon.

Sorgen var och är oändlig.

Ta hand om er.

Av nån anledning kom inte hela mitt inlägg med.

Det jag ville säga, utöver ovanstående var

Att vi blev gravida kort därefter, ca 6 månader. Och vi har nu en son till.

Under hela graviditeten visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till pojken i min mage. Var det samma son? Var han en ersättning för vår pojke vi förlorade? Var han en egen person? Man kan inte tänka och känna klart helt enkelt.

När vår son sedan föddes så var han sin egen person. Vi får aldrig tillbaka de vi förlorat, men jag finner tröst i detta nya liv, hans lillebror.

Det hade nog varit lättare att få en dotter men att det blev just en pojke till känns rätt nu. Men innan han föddes var jag livrädd för att inte kunna separera dom i mitt hjärta. Men det kan jag. Dom är bröder, och olika personer och en av dom är en ängel.

Ta hand om dig.

Hej!

Först vill jag beklaga sorgen!

Jag vet exakt hur det känns, vår son föddes 27/4 i vecka 22+4 och överlevde inte. Jag längtar redan efter att bli gravid igen och alla förväntningar och kärlek man hade för vår lilla son vill jag lägga på en lillebror <3 Självklart skulle vi bli överlyckliga för en frisk liten tjej men längtan efter en pojke är större nu när vi fick träffa vår son!

Massa styrkekramar

Har gått igenom precis samma så förstår hur du känner! Förlorade vår flicka för 1 månad sedan.

Det som hjälpt mig lite är att försöka fokusera på att det jag allra helst vill är att nästa graviditet ska gå bra och att jag ska få ett friskt barn. Att det är det absolut viktigaste oavsett kön. Så fort jag blir orolig över att inte få en flicka till försöker jag tänka på det. Att förlora ett barn till eller få ett väldigt sjukt barn skulle vara det värsta. När jag fokuserar på det blir det andra problemet inte så viktigt..vilket det ju logiskt inte när vara heller. Det är bara känslorna som ska "förstå" det också.

Min värsta fas av oro och längtan eftrt en flicka är bakom mig. Jag hoppas och längtar fortfarande, men längtan är nu ännu större efter ett barn (oavsett kön).

Hoppas du också kommer vidare lite!

Tack alla ni som svarat <3

Håller med.

Beklagar sorgen.

Jag vet att denna tråd är 1 år gammal, men jag sitter i samma situation, och jag skäms för mina känslor :( jag vet dock att känslorna är 100% ok, men önskar ändå att inte känna dessa känslor. Jag önskar att jag aldrig hade hamnat i denna situationen. Jag förlorade mina tvillingar för ett halvår sedan i magen, jag sörjer dem varje dag och önskar nästan att vi skulle dött alla 3.

Jag önskar bara att få dem tillbaka, och den enda tröstande tanken jag har är att få tvillingar igen, två flickor :( det är en önskan och ett hopp som jag desperat klamrar mig fast vid. Men jag vet att oddsen är minimala och det gör att jag tappar hoppet gång på gång, samtidigt så vill jag inte släppa hoppet om tvillingar igen, eftersom jag då upplever att det inte finns något att leva för.

Usch, jag vet att jag står i en återvändsgränd som jag desperat försöker att gå igenom för att komma till min enda önskan och den enda lyckan. Men jag vet att jag en dag måste ta en annan väg, för jag kommer aldrig att komma igenom återvändsgränden och jag kommer aldrig få tillbaka mina barn. Så jävla hemskt :'(

Jag är så rädd att om jag får bara 1 barn i framtiden att jag kommer känna förrakt till det barnet. Bilden och känslan jag har av tvillingarna är att de var den högsta absoluta oslagbara lyckan som inget/ingen någonsin kan komma upp till.

När jag tänker efter så känner jag att även oavsätt om jag skulle få tvillingar igen så kommer ingen att nå upp till de tvillingar jag förlorade :( usch jag vet inte hur jag ska ta mig vidare????

Tråkigt att läsa, jag beklagar sorgen 

Jag tycker du ska söka hjälp att bearbeta dina känslor, så att du en dag kan bli gravid med ett (eller fler) barn, och inte koppla samman detta barn med dina förlorade tvillingar. Önskar dig all lycka!

Jag vill skicka en stor varm kram till dig

I februari förlorade jag min son i vecka 19.

Jag har alltid önskat mig en flicka, det var först när min son föddes för tidigt i vecka 19 som vi fick veta kön. Innan visste vi bara att det var ett friskt foster. Det enda jag kan tänka på är att bli gravid med en son igen.

Samtidigt vill jag inte lägga min sorg på min förlorade son på ett kommande barn.

Hur har det gått för dig?

Först vill jag säga, det får lov att kännas rörigt och dessa tankar du brottas med är helt normala och alldeles okej. Jag förlorade mina tvillingar, två små flickor, inom loppet av ett dygn. Jag var ett vrak, hela min värld rasade samman och mina tankar var så svåra att hantera. Ännu värre var det med känslorna ... Att begrava mina barn är utan tvekan det värsta jag har genomgått i livet. Jag beslutade att vi inte skulle ha fler barn, jag skulle under inga omständigheter bli gravid igen, någonsin! Inte med vetskapen om att behöva gå igenom samma helvete en gång till. Men så plötsligt, från ingenstans, med skydd så blev jag gravid mot alla odds! Flickorna dog i mars, och blev gravid i juni/juli samma år. Jag var inte klar med min sorg och jag kunde inte hantera situationen så jag förnekade barnet i magen. Inte så att jag förnekade det för mig själv utan jag stötte helt enkelt bort det. Vägrade knytan an ... Jag var säker på att om jag älskade det lilla livet så skulle det tas ifrån mig och jag skulle behöva begrava ytterligare ett barn. På ultraljudet såg vi att det var en pojke och på något vis tändes ett hopp inom mig, ett hopp om att han kanske skulle få födas och följa med oss hem. Men inte förrän han föddes och jag fick hålla honom i min famn kunde jag förlika mig med att det var mitt barn som jag burit inom mig i flera månader och efterhand som dagarna gick kom känslorna smygande och jag lovade honom då att jag skulle våga älska honom till evigheten och tillbaka, hur rädd jag än var för att han när som helst kunde tas ifrån mig ... Den rädslan för att han skulle dö, den satt i länge och var stark och än idag är jag så rädd för att förlora honom. Men han lärde mig en viktigt sak och det var att ta vara på stunderna, minuterna, sekunderna. När jag håller honom i min famn, nära nära så är kärleken så stark att det ibland känns som att jag ska kvävas och det finns ingenting i mina tankar och känslor om honom som gör att jag saknar hans systrar mindre eller mer. Han finns för att de inte gör det och sorgen efter mina döttrar går hand i hand med kärleken för min son och hans syskon. Det är okej, det får lov att vara så. Dubbla känslor! Sorg och lycka får lov att gå hand i hand ...

Vad jag vill säga är bearbeta din sorg, den kommer för alltid att finnas med dig, oavsett om du får en son eller dotter sen så kommer sorgen alltid vara den samma. Du kommer alltid att leva med din sorg även om den blir lättare att hantera med tiden och inget barn, oavsett kön, som du får i framtiden kommer någonsin att göra den sorgen lättare ... Sörj din dotter, bli gravid när du är redo och våga älska och glädjas över en fantastisk individ, ett barn, ditt barn!

Hur blev det? Blev det någon bebis? :) :)