Partner vill flytta med mig till Sverige - barnen kvar i UK

Men du hör själv hur fel det blir. Om du bara vill ha bekräftelse så kan jag bara hålla med dig om att det är tokfel att smita ifrån barnen på det sättet. Visst är ni hyfsat rika så är det bara någon timme med flyg, men inte ens då är han nära nog. Han är villig att lämna sina barn i otrygg miljö med en mamma som är bipolär och alkoholist... Jag skulle tro att det är ganska liten sannolikhet att barnen inte kommer att känna sig övergivna av sin pappa med. 
De "utlandspappor" jag känner som inte bor i samma land som sina barn kämpar oerhört hårt på att upprätthålla kontakten med sina barn. De gör stora uppoffringar för att vara närvarande och de känner sig ofta otillräckliga. Det är inget man fixar till så där på en höft.

Ja, det känns ju väldigt känslokallt av din kille. Samtidigt kanske han inte varit någon stöttning ändå fram tills nu? Han träffar dem bara på helgerna trots allt, det är ju inte så mycket stöttning i vardagen. Barnens mamma är bipolär och alkoholist, och han har dem bara på helgerna och tänker lämna landet? Han tycker nog bara att det är skönt att flytta till Sverige så att han kan smita undan ännu mer. Kanske han har varit rädd att mamman inte ska bli bättre och att barnen då riskerar att hamna i hans vård?

Jag skulle inte avla barn på den mannen. Fy så avtändande med en man som inte prioriterar sina barn!

Nej han verkar inte mycket att hänga i julgranen. Även om ni två har det bra ihop så säger det väl en hel del om en persons karaktär. Jag tycker väl redan i att barnen bor på heltid hos en mamma som uppenbart haft haft mycket problem - och så har han barnen bara på helgerna? Han borde väl stöttat upp och framför allt velat ha sina barn mer. Visst, saker kan funka annorlunda i England än i Sverige, men en mamma som haft såna problem, där är jag säker på att en UK-pappa skulle kunna haft barnen mer om han hade stridit om det. 

Sen undrar jag hur länge ni varit ett par? Hur mycket känner du honom på djupet?  Att han säger att han kan tänka sig flytta till Sverige vet du inte förrän det faktiskt är en realitet. Det finns många som säger att det kunde vara kul att bo i ett annat land osv, men när det är dags att ta tag i alltsammans, vad gör han då? 
Det kanske får bli så att du flyttar när du ska det, och då märker du om han förbereder sig för en egen flytt eller om han backar. 

Min pappa flyttade till England när jag var ca 10. Jag bodde innan dess varannan helg hos honom men kunde springa dit även annars då han bodde nära mamma. Jag kände mig inte övergiven av pappa, vi pratade i telefon och skrev brev (jag skrev, pappa är usel på att skriva). Detta var långt innan internets tid (86) så dagens tekniska möjligheter att hålla kontakt fanns inte.

När jag skulle fylla 13 flyttade han hem igen med en kvinna som han skulle gifta sig med och jag fick en lillebror (halvbror). När lillebror skulle fylla 4 flyttade de till hennes hemland (Canada) och det var en större känsla av att ha blivit övergiven av pappa. Men, tack vare den tekniska utvecklingen så blir det ju enklare och enklare att hålla kontakten.

I Storbritannien är det ju även som standard att mamman tar allt ansvar för barnen om det blir en separation. Att han ändå har dem varannan helg känns som något bra.

Det enda övriga är väl att mamman har vissa problem som gör att det inte känns helt schysst att lämna henne helt ensam med barnen.

Tusen tack för era svar. Det är verkligen inte lätt för mig då jag ju älskar honom men samtidigt har en mysko känsla av att han just nu bara är blint förälskad och inte tänker klart. Jag har givetvis tagit upp detta med honom flera gånger, så rakt och diplomatiskt som jag kan, men jag tycker inte att jag får några tillfredställande svar. Han säger att barnen har det bättre med mamman då hon har huset och bor nära barnens skola. Den lille (12 år) är dessutom "mammas pojke" och skulle enligt min partner definitivt vilja stanna hos mamman. Den stora (15) lever mest "sitt eget liv" med intressen och läger och kompisar och "bryr sig inte". Barnens farmor hjälper till och skjutsar och tar med barnen på utflykter flera gånger per vecka. Hon "håller även ett öga på exet" och dennas mående. Han säger även att exet mår så pass bra nu att hon garanterat skulle få vårdnaden om de tog det till domstol då brittiska domstolar traditionellt tar mammans parti. Han säger även att hon i teorin kan ta barnen och flytta till hennes hemland i Europa närsom och han kan inte göra något åt det - låter ju olagligt i mina svenska öron men vet inte hur det funkar här. Iaf.

 

Jag ska gå in lite mer på hans och exets situation (hans historia, har inte träffat henne ännu). De var gifta i 15 år och separerade januari. Han och jag började träffas i maj. Hon har mått dåligt och druckit till och från sen den äldsta föddes. Han har hjälpt henne och pushat henne med läkarbesök och mediciner osv samt skött hushåll helt och hållet i perioder. Hon har inte jobbat alls så han har även betalat allt från mat till barnens kläder till hennes kläder. När hon mått dåligt så har hon i periodvis varit destruktiv mot honom (slagits, mobbat honom osv) men aldrig mot barnen. För ca 2 år sedan fick hon ny läkare och har gradvis börjat må bättre, gått färdigt sin utbildning och har nu ett jobb som hon gillar och som betalar bra. Han sa att han väntade in i det längsta och försökte lappa ihop äktenskapet och stötta henne. Han säger att de inte älskat varandra sen år tillbaka, grälat mycket osv.Han lämnade henne i januari då han då tyckte att hon blivit såpass frisk att hon kunde klara en separation. Det minsta barnet tog separationen hårt men båda barnen verkar nu ha vant sig och mår bra.

 

Jag har en fastighet i Sverige och jag har varit tydlig mot honom att barnen alltid kommer att ha ett rum där om de behöver, samt att jag vill att han flyttar tillbaka till UK bums om det skulle behövas - Att han alltid ska välja barnen över mig. Han säger "givetvis, men det kommer inte att behövas". Vad som oroar mig men inte verkar oroa honom är ifall han och jag har egna barn i framtiden och vi plötsligt för ett samtal från UK om att de stora barnens mor trillat dit igen. För min personliga del så får barnen gärna komma och bo hos oss i Sverige, men jag förstår ju också att det inte går att flytta dem från sitt land hur som helst. Han säger att han helst velat ha barnen hos sig också, men att det som sagt inte är schysst mot dem att dra upp dem från skola och kompisar och flytta dem till Sverige. Jag kan och vill inte kompromissa med min sverigeflytt. Jag har gamla föräldrar i Sverige och som sagt en fastighet som behöver rustas upp. Han vet detta och säger att han helt enkelt försöker att göra det bästa för alla, att han vill att barnen ska ha det bra men också inte vill förlora mig. Att han "väntat så länge på kärlek och lycka och nu har han det" bla bla bla.

 

Jag vet att han varit olycklig länge och visst förtjänar han ju lycka...men till vilket pris liksom?

 

Alltså jag vet ju egentligen svaret själv - "med tid kommer råd". Jag får vänta och se hur det blir när jag väl flyttar. VÄnta och se om detta bara är en dum förälskelse hos honom och om han kanske "vaknar upp" snart och ändrar sig.

 

Vore dock spännande med mer input från familjer som har erfarenhet av en av föräldrarna i annat land.

Finns det någon annan som har feedback?

Känner mig ganska oroad och ledsen över situationen.

Jag skulle aldrig vara ihop med en man som inte tar hand om, bryr sig om och spenderar ordentligt med tid med sina barn. Det visar på dåligt och opålitlig karaktär och moral. Och en sådan människa tycker jag redan din man är och att han tänker överge sina barn för en ny kärlek i ett nytt land gör det bara värre. 

Men det finns ju kvinnor som accepterar allt möjligt av män, t.o.m gott om kvinnor som funderar på att skaffa egna barn med dessa män som redan visat vilka sorts pappor dom är. 

Vad är viktigast för dig. Mannen eller flytten till Sverige? Om du var tvungen att välja en?

 

Skulle du säga att ni hade en bra kontakt och har det ännu? Hur ofta träffades ni när han bodde i England och var det stelt när ni väl träffades?

Jag håller med om att han inte tänker helt klart, men döm honom inte för hårt.
I anglikanska länder är det långt ifrån självklart att pappan har någon mer regelbunden kontakt med barnen efter en skilsmässa, det är i stort sett alltid mamman som tar vardagen och pappan kan möjligen träffa barnen någon helg då och då. Av rent kulturella anledningar är det lättare för honom att tänka sig att flytta än det skulle vara för de flesta svenska män.
Därmed inte sagt att det är rätt.
Tänk dig noga för. OM det blir ni och ni bildar familj, så är det troligt att han flyttar tillbaks till UK om ni skulle gå skilda vägar, och det är då du som måste förklara för era svenska barn varför pappa bara flyttade.

Vi har alltid haft en bra kontakt och det är aldrig stelt när vi träffas. Inte när han bodde i England och inte heller när han sen flyttade till Canada efter att ha bott i Sverige i några år.

När han bodde i England träffades vi på sommarlovet (oftast två gånger, jag åkte dit och han kom hem) och sen på jullovet (pappa kom hem över julen). Det blev mer sällan sen när han flyttade till Canada men sen dess har ju tekniken utvecklats och vi pratar på video med jämna mellanrum. Senast vi träffades var för 5 år sedan och nu i jul är det dags igen.

Nu när du berättar mer blir det ännu tydligare att han absolut inte borde flytta. De är nyseparerade och det är inte länge sedan han fick sköta allt i familjen när mamman var riktigt sjuk. Hennes hälsa är inte nödvändigtvis stabil bara för att det har gått hyfsat i något halvår. Hon kan få återfall eller ett bipolärt skov och då pajar ofta vardagen och det är övermäktigt att ha ansvar och omsorg om andra. Farmoderns överinseende hjälper antagligen föga om det händer.

Jag har inte den egna erfarenhet som du efterfrågar. Men det låter riktigt osexigt att han ser så lättvindigt på sitt föräldraansvar.

Hej 5 år senare

TS här

Jag har glömt lösenordet och tagit bort mejlen som troligen var kopplat till kontot. Jag ville ändå svara hur allt gått. Kanske hjälpa någon annan i samma kval.

De första två åren med honom var fina. Men de åren som följde har varit de värsta i mitt liv. Jag kan ändå inte säga att jag ångrar mig, för det skulle betyda att jag ångrar våra två gemensamma barn. Det kan jag ju inte, barnen är hela min värld.

Jag flyttade till Sverige. Han skulle komma efter ca 9 mån när han ordnat med umgänge osv för barnen. Dock så blev han av med sitt jobb och av en händelse så kunde jag ordna ett i Sverige snabbt, så han kom redan efter en månad. Allt gick så snabbt och jag hann aldrig stanna upp och tänka efter vad jag höll på med. Inom några månader var jag gravid.

Han är en underbar pappa till våra barn...men jag tror problemet är att han 1. Inte känner sig själv och 2. Inte känner sina barn. Han målade upp en bild av hur allt skulle vara och av hur hans barn, livssituation osv var, inget visade sig stämma.

Hans äldsta barn kunde ej bo kvar hos mamman och fick väldigt hastigt flytta hit. Mamman hade börjat misshandla båda barnen. Barnet var inte det barn jag sporadiskt träffat i England, ej heller de barn som sambon beskrivit. Barnet som kom hit var allvarligt psykiskt sjuk och de första månaderna i vårt gemensamma barns liv fick jag spendera med att försöka övertyga.min sambo om att mitt bonusbarn var sjukt. Barnet har nu de senaste åren åkt in och ut från slutenvården, vid upprepade tillfällen försökt ta sitt liv, och fungerar inte i samhället alls. "Barnet" är nu 20 år. Det har varit en mardröm. Min sambo är omöjlig att ha att göra med när det gäller problem. Han stoppar huvudet i sanden och kallar mig pessimist. Jag är livrädd för mitt bonusbarn, lider av skuldkänslor eftersom jag slet en pappa från barnen (som absolut behövde honom). Jag mår skit.

Ju äldre mina egna barn går desto mer obegripligt och otänkbart skulle det vara att lämna dem. Det spelar ingen roll hur gamla de blir, vill de att jag ska finnas i närheten så stannar jag. Jag är hellre olyckligt kär i någon på andra sidan jorden än lämnar dem.

Om ni någon gång befinner er i den situation som jag var i England, snälla - ta ett steg tillbaka och fundera igenom det. Se till att ni känner partnern utan och innan innan ni bestämmer er för att bli bonusförälder. 

Jag skulle kunna berätta så mycket mer om de senaste fem åren, det skulle kunna bli en hel bok. Detta var dock kontentan.

Tack för uppdatering och jag är uppriktigt ledsen för att det blev så illa. 

Så sorgligt att läsa! 
Hur ser du på framtiden? Hur ser din framtid ut? Vilka drömmar har du nu? Vilket liv vill du leva? Vilket liv vill du att dina barn ska ha?

Det var några saker som du skrev som låter oroande: att du är livrädd, att din man kallar dig för pessimistisk, att åren som har följt har varit de värsta i ditt liv. Jag får uppfattningen att du är ensam, som småbarnsmamma och som stöttande vuxen till två unga vuxna med stora behov.

Det låter som att du inte är på en bra plats idag. Stämmer det? Är det något som du skulle vilja ändra? Och hur kan den förändringen se ut?