• Anonym (Förtv­ivlad mamma)
    Äldre 9 Sep 12:50
    2664 visningar
    11 svar
    11
    2664

    Erfarenheter av abort

    Hej.


    Nästa vecka kommer jag högst troligt genomgå en medicinsk abort. Trots att jag är säker på mitt val mår jag så fruktansvärt dåligt av det och skulle behöva skriva av mig och bolla tankar med någon som varit i samma situation. Jag känner att jag inte vill prata med någon i min närhet om det. Inte än i alla fall. 

    Till att börja med är jag ensamstående med ett litet barn. Jag har träffat en ny kille och vi började använda oss av kondom men sen ville vi prova natural cycles för att slippa kondom ibland. Det resulterade i för lite användning av kondom... Ingen av gångerna har killen kommit i och jag var naiv att tro att jag inte skulle bli gravid då eftersom jag har flertalet kompisar som enbart gjort så i flera år med sina pojkvänner och inte blivit gravida. Så oansvarigt, så dumt (av mig alltså, dömer verkligen inte nån annan till sina val).

    Det finns många anledningar till att jag inte vill behålla. Jag och den nya killen har inte varit ihop länge och jag vet inte hur det kommer se ut i framtiden. Vi bor inte ihop och jag och mitt barn bor väldigt litet. Fastän jag och mitt barns pappa var ihop väldigt många år så tog det slut i graviditeten (ej mitt beslut). Så graviditeten var tuff och jag känner mig inte redo för en till än. Jag behöver börja jobba snart för mitt och mitt barns skull. Har levt på mammapengsminimum hela barnets första år. Känner att jag gör mitt bästa för att ta hand om barnet jag har och ibland är "bara det" svårt. Jag känner mig helt enkelt inte redo för ett till barn. 

    Nog för att jag alltid trott att jag skulle tycka det var jobbigt att stå inför ett sådant här val men hade inte trott att det skulle kännas såhär extremt tungt. De dagarna jag vetat om det här har jag sett gravida överallt. Bebisar. Såklart var det väl lika många innan men tror inte jag uppmärksammande det på samma sätt. Jag känner sån oerhörd skam och skuld. Det skär i mig. Att jag/vi hade kunnat förhindra det här. Sorg. Känner mig otacksam. Skrockfull (karma?). Förvirrad. Orolig. Ängslig. Ledsen. Kommer på mig själv att be om förlåt hela tiden. Känner att det här går påverkar mitt barn också som är mycket mer skrikig och gnällig än vanligt. 

    Skulle vilja komma i kontakt med andra som gjort abort. Skulle så gärna (främst) vilja läsa om erfarenheter av er som "klarat er" bättre fysiskt och psykiskt än ni hade trott. Hur känner ni efter er abort? Hur tänker ni när det känns tufft? Andra tankar ni vill dela med er av? När jag bokade tid för det här sa barnmorskan att alla upplever det så olika. När jag sökt hittar jag så mycket smärta, sorg, ånger och förtvivlan men nästan ingen som tyckt det varit lite enklare. 


    Och snälla ni! Jag mår så dåligt i det här som det är så elaka och dömande kommentarer undanbedes. 


    /Förtvivlad mamma

  • Svar på tråden Erfarenheter av abort
  • Äldre 9 Sep 13:06
    #1

    Hej!

    Först och främst - en STOR KRAM till dig.

    Jag genomgick en medicinsk abort i v.5-6 för några år sedan. Relationen mellan mig och pappan var då inte alls bra och vi var påväg isär. Jag var enligt mig inte riktigt redo för barn och absolut inte tillsammans med honom, ännu mindre själv.

    Jag grubblade i ett par dagar på beslutet men när jag bestämde mig så stålsatte jag mig och läkarna var väldigt bra med mig och sa som det var att ?barnet? bara är en blodklump. Jag tog tabletterna och fick sedan grov mensvärk och därefter riklig mens. Såg eller kände aldrig ?klumpen? komma ut. Grät lite utan anledning och fick förklarat att det var hormonerna. Allt var över på 2-3 dagar, smärtan och så vidare. Förhållandet tog slut (inte pga aborten) och jag har aldrig ångrat mitt beslut efteråt utan snarare tackat mig själv för att ja inte satte ett liv till världen som jag inte skulle kunna erbjuda en ?kärnfamilj? ens från början och dessutom värdelöst ekonomiskt utgångsläge. Det var helt enkelt inte alls rätt läge då och jag är tacksam över att jag trots gravidhormoner kunde inse det.

    Vet din kille om graviditeten?

  • Anonym (Förtv­ivlad mamma) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 13:22
    #2
    Teresee skrev 2018-09-09 13:06:30 följande:

    Hej!

    Först och främst - en STOR KRAM till dig.

    Jag genomgick en medicinsk abort i v.5-6 för några år sedan. Relationen mellan mig och pappan var då inte alls bra och vi var påväg isär. Jag var enligt mig inte riktigt redo för barn och absolut inte tillsammans med honom, ännu mindre själv.

    Jag grubblade i ett par dagar på beslutet men när jag bestämde mig så stålsatte jag mig och läkarna var väldigt bra med mig och sa som det var att ?barnet? bara är en blodklump. Jag tog tabletterna och fick sedan grov mensvärk och därefter riklig mens. Såg eller kände aldrig ?klumpen? komma ut. Grät lite utan anledning och fick förklarat att det var hormonerna. Allt var över på 2-3 dagar, smärtan och så vidare. Förhållandet tog slut (inte pga aborten) och jag har aldrig ångrat mitt beslut efteråt utan snarare tackat mig själv för att ja inte satte ett liv till världen som jag inte skulle kunna erbjuda en ?kärnfamilj? ens från början och dessutom värdelöst ekonomiskt utgångsläge. Det var helt enkelt inte alls rätt läge då och jag är tacksam över att jag trots gravidhormoner kunde inse det.

    Vet din kille om graviditeten?


    Tack snälla du för din kommentar! Vad skönt att läsa om dina tankar kring det. Jag kommer också vara i sex (5+nånting) troligtvis. Har inte fått fastslaget hur långt gånget men med tanke på min senaste mens borde det vara så. Nog är det mycket hormoner också och det gör nog inte allt lättare.

    Killen vet och han tycker också det känns för tidigt och att det inte är rätt omständigheter. Dock var han tydlig med (efter chocken) att det är mitt val. Han tycker nog också det är jobbigt fast på ett annat vis.

    Tänker du på det mycket idag? Hur fort kom mensen tillbaka? Du fick inga komplikationer eller så?

    KRAM!
  • Äldre 9 Sep 14:11
    #3
    Anonym (Förtvivlad mamma) skrev 2018-09-09 13:22:01 följande:

    Tack snälla du för din kommentar! Vad skönt att läsa om dina tankar kring det. Jag kommer också vara i sex (5+nånting) troligtvis. Har inte fått fastslaget hur långt gånget men med tanke på min senaste mens borde det vara så. Nog är det mycket hormoner också och det gör nog inte allt lättare.

    Killen vet och han tycker också det känns för tidigt och att det inte är rätt omständigheter. Dock var han tydlig med (efter chocken) att det är mitt val. Han tycker nog också det är jobbigt fast på ett annat vis.

    Tänker du på det mycket idag? Hur fort kom mensen tillbaka? Du fick inga komplikationer eller så?

    KRAM!


    Jag tänker faktiskt inte alls på det idag och det faktiskt trots att jag idag försöker bli gravid med första barnet med nuvarande sambo som båda längtar, är dödskära i varandra och har mycket bra förutsättningar ekonomisk, med boende osv. DET ÄR SÅHÄR DET SKA KÄNNAS! :D (fått som en uppenbarelse liksom vilket gör att mitt val till aborten känns ännu mer rätt) Jag vill längta och glädjas över ett barn, inte känna ångest och behöva vrida och vända ut och in på sig själv.

    Nej, jag fick heller inga komplikationer. Som sagt så hade jag lite kraftigare mens än vanligt och lite bölig, men blev normal på 2-3 dagar. Min mens varade lite längre än vanligtvis (kanske 7 dagar ist för 5) och när det var slut hoppade min cykel raka vägen tillbaka till det normala med ÄL två veckor senare och mens precis som vanligt. Jag tror att gör man en medicinsk abort så blir det nog enklare än när man måste skrapa då fostret är större osv. Om du har tankar som ?jag dödar ett barn? - släpp det för det är inte det minsta sant.
  • Anonym (?)
    Äldre 9 Sep 14:18
    #4

    Vilken vecka är du i? Vill inte skrämma dig men Jag har själv gjort abort i vecka 17 och det hade jag inte ens önskat min värsta fiende. Det tog år av sömnlösa nätter, saknad efter mitt i princip fullt utvecklade barn med tankar om hur hon sett ut som äldre , hur hon varit m.m. åt även antidepressiva för att orka fortsätta leva. Levde i en stor skam av skuldkänslor om att jag mördat mitt barn. Så jag säger ju tidigare du gör abortern desto mindre risk för psykisk ohälsa

  • Anonym (Förtv­ivlad mamma) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 18:59
    #5
    Teresee skrev 2018-09-09 14:11:35 följande:

    Jag tänker faktiskt inte alls på det idag och det faktiskt trots att jag idag försöker bli gravid med första barnet med nuvarande sambo som båda längtar, är dödskära i varandra och har mycket bra förutsättningar ekonomisk, med boende osv. DET ÄR SÅHÄR DET SKA KÄNNAS! :D (fått som en uppenbarelse liksom vilket gör att mitt val till aborten känns ännu mer rätt) Jag vill längta och glädjas över ett barn, inte känna ångest och behöva vrida och vända ut och in på sig själv.

    Nej, jag fick heller inga komplikationer. Som sagt så hade jag lite kraftigare mens än vanligt och lite bölig, men blev normal på 2-3 dagar. Min mens varade lite längre än vanligtvis (kanske 7 dagar ist för 5) och när det var slut hoppade min cykel raka vägen tillbaka till det normala med ÄL två veckor senare och mens precis som vanligt. Jag tror att gör man en medicinsk abort så blir det nog enklare än när man måste skrapa då fostret är större osv. Om du har tankar som ?jag dödar ett barn? - släpp det för det är inte det minsta sant.


    Vad skönt att höra! Hoppas det blir så komplikationsfritt för mig också. Är så nervös för proceduren även om det är den känslomässiga delen jag tycker är jobbigast.

    Åhh, vad kul att läsa!! Ja, det är så jag sett framför mig det i framtiden också. När jag jobbat flera år och har bättre ekonomi, bor större och är sambos och känner mig helt säker på relationen. Och framförallt har en längtan som jag delar med en annan.

    Stort lycka till med den önskade graviditeten!! Skriv gärna här om du vill och kommer ihåg hur det gått. :D

    Tack igen för att du delade med dig! Det var väldigt skönt att läsa och känns iaf lite bättre just nu.
  • Anonym (Förtv­ivlad mamma) Trådstartaren
    Äldre 9 Sep 19:08
    #6
    Anonym (?) skrev 2018-09-09 14:18:00 följande:

    Vilken vecka är du i? Vill inte skrämma dig men Jag har själv gjort abort i vecka 17 och det hade jag inte ens önskat min värsta fiende. Det tog år av sömnlösa nätter, saknad efter mitt i princip fullt utvecklade barn med tankar om hur hon sett ut som äldre , hur hon varit m.m. åt även antidepressiva för att orka fortsätta leva. Levde i en stor skam av skuldkänslor om att jag mördat mitt barn. Så jag säger ju tidigare du gör abortern desto mindre risk för psykisk ohälsa


    Åh vad du haft det tufft! Känner verkligen med dig och hoppas du mår bättre nu? Vill tillägga att vad gäller skam och skuld känner jag bara för mig själv och dömer verkligen ingen annan i frågan. Vare sig det är vecka sex eller arton. Och kan verkligen tänka mig att det ofta blir jobbigare för en själv med en senare. :/

    Jag borde vara i vecka fem nu. Och ska påbörja den (om allt går som det ska) på ons och sen avsluta på fre. Är då i vecka sex, v5+1 och V5+ 3 tror jag.
  • Äldre 9 Sep 19:23
    #7

    Mig rörde det inte i ryggen rent känslomässigt. Var bara vansinnigt lättad över att få det gjort. Däremot är jag rätt smärtkänslig och nålrädd, så hela proceduren med nedsövning och skit var ju inte så himla Najs.

  • Anonym (H)
    Äldre 9 Sep 19:33
    #8

    Jag har gjort en abort i vecka 7 och avslutat ett missfall i vecka 8 med cytotec.

    Vad gäller aborten så när jag väl bestämt mig då var det inga problem rent psykiskt. Jag ville inte ha ett barn till och har aldrig mått dåligt eller haft dåligt samvete.

    Ur ett medicinskt perspektiv så gick båda gånger ganska lugnt tillväga. Hade ont som en kraftig mensvärk men det var hanterbart med den smärtstillande medicin jag fick med mig hem. Blödde kraftigt ett par timmar, satt princip på toa hela tiden, men sen avtog det och jag blödde som vid en större mens i ca 1vecka. Efter det avtog blödningarna under ytterligare 1 vecka och sen fick jag ägglossning och mens som vanligt. Efter missfallet fick jag dock lite komplikationer då jag fick en mindre infektion 6 veckor senare, troligtvis rester som låg kvar.

  • Anonym (Förtv­ivlad mamma) Trådstartaren
    Äldre 10 Sep 09:41
    #9
    Drottningen1970 skrev 2018-09-09 19:23:27 följande:

    Mig rörde det inte i ryggen rent känslomässigt. Var bara vansinnigt lättad över att få det gjort. Däremot är jag rätt smärtkänslig och nålrädd, så hela proceduren med nedsövning och skit var ju inte så himla Najs.


    Okej! Jätteskönt att läsa sånt att det värsta var nedsövning osv! Jag är uppvuxen med ganska dömande attityder till abort. Så även om JAG inte känner så inför andras val så känner jag ändå att det på något vis präglat mig ändå när jag står inför valet själv.

    Tack för ditt svar!
  • Anonym (Förtv­ivlad mamma) Trådstartaren
    Äldre 10 Sep 09:44
    #10
    Anonym (H) skrev 2018-09-09 19:33:02 följande:

    Jag har gjort en abort i vecka 7 och avslutat ett missfall i vecka 8 med cytotec.

    Vad gäller aborten så när jag väl bestämt mig då var det inga problem rent psykiskt. Jag ville inte ha ett barn till och har aldrig mått dåligt eller haft dåligt samvete.

    Ur ett medicinskt perspektiv så gick båda gånger ganska lugnt tillväga. Hade ont som en kraftig mensvärk men det var hanterbart med den smärtstillande medicin jag fick med mig hem. Blödde kraftigt ett par timmar, satt princip på toa hela tiden, men sen avtog det och jag blödde som vid en större mens i ca 1vecka. Efter det avtog blödningarna under ytterligare 1 vecka och sen fick jag ägglossning och mens som vanligt. Efter missfallet fick jag dock lite komplikationer då jag fick en mindre infektion 6 veckor senare, troligtvis rester som låg kvar.


    Tack snälla för ditt svar! Okej. Ja, missfall och abort blir ju helt olika situationer trots att båda kan vara jobbiga. Hur gick det med infektionen sen? Har du blivit gravid efter det om jag får fråga?
  • Anonym (H)
    Äldre 10 Sep 16:16
    #11
    Anonym (Förtvivlad mamma) skrev 2018-09-10 09:44:05 följande:

    Tack snälla för ditt svar! Okej. Ja, missfall och abort blir ju helt olika situationer trots att båda kan vara jobbiga. Hur gick det med infektionen sen? Har du blivit gravid efter det om jag får fråga?


    Ja, jag är gravid nu i vecka 8. Aborten var för flera år sen när jag hade två väldigt små barn och det var inte läge för en till. Nu är barnen större och vi hoppas på en liten sladdis!
Svar på tråden Erfarenheter av abort