Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Förresten om någon vill ställa frågor så arbetar jag på Försäkringskassan (inom sjukpenning men har såklart även koll på SGI) :)
Hänger gärna på också. Har två IVF-barn och den yngsta är också 5. Gissar att vi är omföderskor?! Dock är jag över 40 nu så gissar att jag denna gång tillhör en annan risk kategori...
Mitt barn är 8 år. Kom till på naturlig väg. När jag frågade min bm om just detta sa hon såhär: "har plogen gått fram en gång så har den ju gått fram"
Haha, så rolig jämförelse, men de va så hon sa, så även jag som fött barn för mer än 8 år sen räknas som omföderska, så ni gör nog det ni med :)
hej! Tack :) känns häftigt och jag börjar känna mig mer positiv nu då jag mår lite bättre än tidigare och vågar tro på graviditeten :) jag bor i schweiz - så allt är privat här hehe, de kör tydligen nyaste grejerna hos min gyn så blir en lite sci-fi upplevelse ;)
ja jag gjorde också FET - ska maila min klinik o se när mitt bf är egentligen.. ja jag kommer nog fråga om könet när de de ringer om mina NIPTprover... kommer inte kunna hålla mig känner jag hihi :) idag ringde de o berättade att mina prover visat att jag har lågt vitamin D och inget skydd för röda hund (rubella) - så jag ska vara försiktig runt barn i alla fall...
kram!
Jag tjafsade med henne och ifrågasatte varför hon inte tog urinprovet också när jag hade alla andra symptom. Men det skulle vi göra nästa gång vi sågs. Jag orkade inte tjafsa både med henne och sambon, man är påverkad av graviditeten, ingen tror på en, man blir bara trött och tillslut tänker man att aja skitsamma då. På sätt och vis kände jag lite "haha vad var det jag sa" när det blev konstaterat att jag var förgiftad. Lite barnsligt kanske men ändå Jag hoppas som sagt att de blir kompisar och ha roligt ihop för det skulle underlätta alla semestrar och sånt
Är det bara jag som är sk omföderska här?Jag tror det är bra om du försöker hitta någon att prata med, det är en jobbig process detta och massor av tankar och rädslor.
Börjar du känna dig lite deprimerad så ska du verkligen ta tag i det och försöka ta dig upp så snabbt som möjligt för ju längre ner du sjunker i depressionen desto svårare och jobbigare blir det att ta sig upp.
Jag tänker som så att ju bättre jag mår fysiskt och psykiskt desto bättre är det för barnet. Så jag satsar lite extra på må-bra-saker just nu. Jag år bra av att träna så jag försöker klämma in det extra mycket ibland på bekostnad av sambons träningstider, men han har inte foglossning så det får han finna sig i. Jag har inte ens dåligt samvete för det heller.
Jag äter mat som är god, inte billig.
Mitt råd är att bita i hop och göra klart utbildningen för det blir så mycket lättare sen. Än att du ska avsluta den när du kommit ur studie vanorna och har småbarn att ta hand om.
Hitta någon att prata med.
Ta dig tid och lyxa till det med rimliga saker som får dig att må bra fysiskt och psykisk. Kan ju vara lite svårt och dyrt att åka på lyxkryssning för att må bra
Tänkte vara med här jag också, och hoppas på att vara kvar hela vägen nu! Jag har plussat efter fryst embryoåterföring och är förstås så glad, men också så orolig. Har flera missfall bakom mig så oron är svår att släppa, men försöker mitt bästa
Tänkte vara med här jag också, och hoppas på att vara kvar hela vägen nu! Jag har plussat efter fryst embryoåterföring och är förstås så glad, men också så orolig. Har flera missfall bakom mig så oron är svår att släppa, men försöker mitt bästa 