Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Får jag fråga en lite personlig/känsligt sak.. hur många kilo har ni gått upp sedan ni plussade och/eller sedan inskrivning?
Kan ni inte skriva vilken vecka ni är i och hur många kilo plus hittills. Tack.
Jag har kommit in i en period där jag är så nojig. Gick ner 35 kilo (!!) innan jag blev gravid denna gång och var smal och smäcker innan graviditeten. Skit nöjd med mig själv faktiskt! Så stolt över hur jag lyckats med detta osv... Tror att detta har en stor påverkan på hur jag känner just nu när jag äntligen lyckats och var nöjd, så går man upp så fort igen.. skulle inte byta graviditeten för nått i världen, och jag är överlycklig över den hur många kilo jag än går upp, och det hoppas och tror jag att ni förstår oxå trotts mitt inlägg.
Kilona har nu ökat och ökat, och det känns! Vet att detta är fullt normalt, och det är så det ska vara osv... men jag kaaan bara inte sluta få ångest över detta. Vet att många kommer tycka jag är skit larvig nu, för det tycker även jag själv att jag är, men nu har jag kommit dit att jag kommer på mig själv räkna kalorier, vilket man INTE ska göra om gravid, går dock stadigt uppåt så jag lär ju äta det jag och bebisen ska ha lixom... men ändå, ni förstår mitt dilemma... känns som att det är ännu mer tabu när man gjort ivf och man inte "borde" klaga över saker eftersom det är ju faktiskt detta man kämpar för i flera flera år.. så det är knappt nånting jag pratar om med mannen ens en gång.... är jag helt ensam om detta kanske? :/
175cm lång.
Vikt innan graviditet 64 kilo.
Vikt idag vecka 21, 74 kilo.......
Får jag fråga en lite personlig/känsligt sak.. hur många kilo har ni gått upp sedan ni plussade och/eller sedan inskrivning?
Kan ni inte skriva vilken vecka ni är i och hur många kilo plus hittills. Tack.
Jag har kommit in i en period där jag är så nojig. Gick ner 35 kilo (!!) innan jag blev gravid denna gång och var smal och smäcker innan graviditeten. Skit nöjd med mig själv faktiskt! Så stolt över hur jag lyckats med detta osv... Tror att detta har en stor påverkan på hur jag känner just nu när jag äntligen lyckats och var nöjd, så går man upp så fort igen.. skulle inte byta graviditeten för nått i världen, och jag är överlycklig över den hur många kilo jag än går upp, och det hoppas och tror jag att ni förstår oxå trotts mitt inlägg.
Kilona har nu ökat och ökat, och det känns! Vet att detta är fullt normalt, och det är så det ska vara osv... men jag kaaan bara inte sluta få ångest över detta. Vet att många kommer tycka jag är skit larvig nu, för det tycker även jag själv att jag är, men nu har jag kommit dit att jag kommer på mig själv räkna kalorier, vilket man INTE ska göra om gravid, går dock stadigt uppåt så jag lär ju äta det jag och bebisen ska ha lixom... men ändå, ni förstår mitt dilemma... känns som att det är ännu mer tabu när man gjort ivf och man inte "borde" klaga över saker eftersom det är ju faktiskt detta man kämpar för i flera flera år.. så det är knappt nånting jag pratar om med mannen ens en gång.... är jag helt ensam om detta kanske? :/
175cm lång.
Vikt innan graviditet 64 kilo.
Vikt idag vecka 21, 74 kilo.......
[quote=79359032][quote-nick]Mjbo skrev 2019-01-13 15:34:10 följande:[/quote-nick]Får jag fråga en lite personlig/känsligt sak.. hur många kilo har ni gått upp sedan ni plussade och/eller sedan inskrivning?
Kan ni inte skriva vilken vecka ni är i och hur många kilo plus hittills. Tack.
Jag har kommit in i en period där jag är så nojig. Gick ner 35 kilo (!!) innan jag blev gravid denna gång och var smal och smäcker innan graviditeten. Skit nöjd med mig själv faktiskt! Så stolt över hur jag lyckats med detta osv... Tror att detta har en stor påverkan på hur jag känner just nu när jag äntligen lyckats och var nöjd, så går man upp så fort igen.. skulle inte byta graviditeten för nått i världen, och jag är överlycklig över den hur många kilo jag än går upp, och det hoppas och tror jag att ni förstår oxå trotts mitt inlägg.
Kilona har nu ökat och ökat, och det känns! Vet att detta är fullt normalt, och det är så det ska vara osv... men jag kaaan bara inte sluta få ångest över detta. Vet att många kommer tycka jag är skit larvig nu, för det tycker även jag själv att jag är, men nu har jag kommit dit att jag kommer på mig själv räkna kalorier, vilket man INTE ska göra om gravid, går dock stadigt uppåt så jag lär ju äta det jag och bebisen ska ha lixom... men ändå, ni förstår mitt dilemma... känns som att det är ännu mer tabu när man gjort ivf och man inte "borde" klaga över saker eftersom det är ju faktiskt detta man kämpar för i flera flera år.. så det är knappt nånting jag pratar om med mannen ens en gång.... är jag helt ensam om detta kanske? :/
175cm lång.
Vikt innan graviditet 64 kilo.
Vikt idag vecka 21, 74 kilo.......[/
En tröst jag givk upp allt första 25 v sedan inget mer!
Får jag fråga en lite personlig/känsligt sak.. hur många kilo har ni gått upp sedan ni plussade och/eller sedan inskrivning?
Kan ni inte skriva vilken vecka ni är i och hur många kilo plus hittills. Tack.
Jag har kommit in i en period där jag är så nojig. Gick ner 35 kilo (!!) innan jag blev gravid denna gång och var smal och smäcker innan graviditeten. Skit nöjd med mig själv faktiskt! Så stolt över hur jag lyckats med detta osv... Tror att detta har en stor påverkan på hur jag känner just nu när jag äntligen lyckats och var nöjd, så går man upp så fort igen.. skulle inte byta graviditeten för nått i världen, och jag är överlycklig över den hur många kilo jag än går upp, och det hoppas och tror jag att ni förstår oxå trotts mitt inlägg.
Kilona har nu ökat och ökat, och det känns! Vet att detta är fullt normalt, och det är så det ska vara osv... men jag kaaan bara inte sluta få ångest över detta. Vet att många kommer tycka jag är skit larvig nu, för det tycker även jag själv att jag är, men nu har jag kommit dit att jag kommer på mig själv räkna kalorier, vilket man INTE ska göra om gravid, går dock stadigt uppåt så jag lär ju äta det jag och bebisen ska ha lixom... men ändå, ni förstår mitt dilemma... känns som att det är ännu mer tabu när man gjort ivf och man inte "borde" klaga över saker eftersom det är ju faktiskt detta man kämpar för i flera flera år.. så det är knappt nånting jag pratar om med mannen ens en gång.... är jag helt ensam om detta kanske? :/
175cm lång.
Vikt innan graviditet 64 kilo.
Vikt idag vecka 21, 74 kilo.......
Idag på eftermiddagen fick jag en blödning och paniken slog till något så fruktansvärt. Ringde 1177 som det står att man ska göra på Gynakuten hemsidan och fick till svar att det var inget att oroa sig över såhär i vecka 10 bara. Är det ett missfall går det inte att göra något åt det, och det vet jag ju men det var ju inte vad jag ville höra. Jag frågade om jag kunde gå upp till Gynakuten och få göra ett VUL för att se om det ens fanns ett foster kvar men icke då.
Struntade i hennes ord och gick dit ändå och dom var såå gulliga och självklart så skulle jag få träffa en läkare då hon förstod min oro efter sju IVF försök.
Efter 2 timmars väntetid så grävde läkaren runt i vad som kändes som 10 minuter och ändrade riktning på skärmen och tittade på den som om han vore närsynt flera gånger. Fällde en tår där för det tog sådan tid och för då förstod jag att det inte var som det skulle. Till slut tittar han på mig och säger "Det är inte två längre men det är en". Sååå himla fantastiskt det var, det var första gången vi fick se den lille och lyckan var total :) Den mätte så fint som 9+3 och min app säger att jag ska vara 9+4 så det är perfekt. Den vinkade och sprattlade för fullt i sin lilla hinnsäck. Den andra hinnsäcken var nu tom och förmodligen var det den som hade orsakat blödningen.
Så glad över att jag gick till Gynakuten och satte mig, hade inte mått bra av att "vänta och se". Nu jäklar är jag med i karusellen på riktigt :)
Trogen läsare som nästan aldrig skriver här dock. Jag har också nojat över min vikt en del,men bm är inte orolig så jag försöker att inte vara det. Är i v. 38 och har gått upp nästan 25 kg (från 65 till 89!) har dock sedan v 14 följt min egen kurva vilket ska vara bra. För mig hjälpte det att prata med och höra att jag var "normal" :)
Tycker inte alls du är larvig. Det är ju så mycket som förändras i kroppen nu och förstår dina känslor. Speciellt om du kämpat med vikten innan. Men det kanske inte är så bra att du börjar räkna kalorier å får sån ångest över vikten. Kan du kanske prata med din barnmorska? Så du kan få lite råd och stöd. Det här är ju väldigt vanliga tankar. Sen är det bra att du skriver här för det är ju det vi är till för :) du är inte ensam. Och det är okej att klaga trots att vi har gjort ivf. Vi om några borde få klaga :P
Det jag får ångest över är hur sötsugen jag är och kan inte alls kontrollera det utan det blir choklad å lakrits varje dag typ. Inte bra.. men tänker så länge jag äter nyttigt resterande så är det lugnt :P
Tycker din viktuppgång låter normal.
Jag har gått upp 6-7 kg och går in i vecka 21 imorgon.
Tänkte uppdatera er lite. Ingen bebis ännu. Imorgon är en vecka över. Inga direkta tecken på att det är på gång heller. Haft lite småvärkar/sammandragningar vissa mornar, men gått över direkt...
Börjar bli otålig. Inte så farligt att vänta som jag trodde. Mest jobbigt är sömnbristen (som ju inte lär bli bättre sen). Kan inte ligga bekvämt. Har kommit fram till att soffan funkar bättre än sängen för tillfället. Dock tråkigt att inte få sova bredvid mannen. Och han får svårt att somna när jag inte är där, men däremot sover han nog bättre när han väl somnat och jag inte väcker honom för nattens femtioelfte toalettbesök.
Mest jobbigt är att vi så gärna vill träffa bebisen nu. Mannen pillar konstant på vagnen och undrar hur snabbt man kan gå ut på promenad. I väntan försöker han hänga med mitt syskonbarn så mycket som möjligt. Själv orkar jag inte riktigt det dessvärre.
Mitt syskonbarn har dock förklarat för oss att bebisen inte vill komma ut. Oklart varför och hoppas det ändras snart :p
Får jag fråga en lite personlig/känsligt sak.. hur många kilo har ni gått upp sedan ni plussade och/eller sedan inskrivning?
Kan ni inte skriva vilken vecka ni är i och hur många kilo plus hittills. Tack.
Jag har kommit in i en period där jag är så nojig. Gick ner 35 kilo (!!) innan jag blev gravid denna gång och var smal och smäcker innan graviditeten. Skit nöjd med mig själv faktiskt! Så stolt över hur jag lyckats med detta osv... Tror att detta har en stor påverkan på hur jag känner just nu när jag äntligen lyckats och var nöjd, så går man upp så fort igen.. skulle inte byta graviditeten för nått i världen, och jag är överlycklig över den hur många kilo jag än går upp, och det hoppas och tror jag att ni förstår oxå trotts mitt inlägg.
Kilona har nu ökat och ökat, och det känns! Vet att detta är fullt normalt, och det är så det ska vara osv... men jag kaaan bara inte sluta få ångest över detta. Vet att många kommer tycka jag är skit larvig nu, för det tycker även jag själv att jag är, men nu har jag kommit dit att jag kommer på mig själv räkna kalorier, vilket man INTE ska göra om gravid, går dock stadigt uppåt så jag lär ju äta det jag och bebisen ska ha lixom... men ändå, ni förstår mitt dilemma... känns som att det är ännu mer tabu när man gjort ivf och man inte "borde" klaga över saker eftersom det är ju faktiskt detta man kämpar för i flera flera år.. så det är knappt nånting jag pratar om med mannen ens en gång.... är jag helt ensam om detta kanske? :/
175cm lång.
Vikt innan graviditet 64 kilo.
Vikt idag vecka 21, 74 kilo.......
Idag på eftermiddagen fick jag en blödning och paniken slog till något så fruktansvärt. Ringde 1177 som det står att man ska göra på Gynakuten hemsidan och fick till svar att det var inget att oroa sig över såhär i vecka 10 bara. Är det ett missfall går det inte att göra något åt det, och det vet jag ju men det var ju inte vad jag ville höra. Jag frågade om jag kunde gå upp till Gynakuten och få göra ett VUL för att se om det ens fanns ett foster kvar men icke då.
Struntade i hennes ord och gick dit ändå och dom var såå gulliga och självklart så skulle jag få träffa en läkare då hon förstod min oro efter sju IVF försök.
Efter 2 timmars väntetid så grävde läkaren runt i vad som kändes som 10 minuter och ändrade riktning på skärmen och tittade på den som om han vore närsynt flera gånger. Fällde en tår där för det tog sådan tid och för då förstod jag att det inte var som det skulle. Till slut tittar han på mig och säger "Det är inte två längre men det är en". Sååå himla fantastiskt det var, det var första gången vi fick se den lille och lyckan var total :) Den mätte så fint som 9+3 och min app säger att jag ska vara 9+4 så det är perfekt. Den vinkade och sprattlade för fullt i sin lilla hinnsäck. Den andra hinnsäcken var nu tom och förmodligen var det den som hade orsakat blödningen.
Så glad över att jag gick till Gynakuten och satte mig, hade inte mått bra av att "vänta och se". Nu jäklar är jag med i karusellen på riktigt :)