Jag vill ligga med min kollega, är gift

Tänker du på honom mest hela tiden?

Tycker det är lite löjligt av TS att låtsas som att hon inte vet hennes känslor är besvarade av kollegan. Naturligtvis vet båda parter att vad dom håller på med inte längre kan kallas flirt, utan att dom klart har passerat gränsen till otrohet som än så länge är emotionell men som båda parter vet kommer att sluta med sex. Det är ett långt pirrande förspel dom håller på med. Tycker också att det är lätt att förutsäga vad kollegan kommer att säga om han blir konfronterad med TS känslor för honom. Han kommer att komma med ett dubbelt budskap, som säger att hans familj är det viktigaste och att han inte vill riskera något, samtidigt som att sänder ut en inbjudan till mera intimitet i en obestämd framtid. 

Ja, det gör jag. Men nu ska jag aktivt försöka låta bli.

Idag när vi hade möte han och jag tog han upp kommande firmafesten (som han själv tagit upp flera ggr tidigare) . Han sa nu att han inte visste om ens skulle gå / om han orkade och kollade noga på mig och jag gissar att han ville ha en reaktion fr mig typ ?jo men snälla!?. Men jag sa bara ?låt bli då? och pratade vidare om annat. Jag tänker att det ändå är ETT steg i rätt riktning.

Håller med, klart som fan at hon vet, men hon sätter upp ett stort skådespel för sitt samvete och tar det ett steg närmare åt gången för sen när det väl händer kan hon skylla det på att "det bara hände" och att hon inte på något sätt såg till att det hände ett litet steg i taget och intala sig själv att hon verkligen gjort allt för att förhindra det.

Men vi har inte sagt något rakt ut, nån av oss. Jag kan inte med 100% säkerhet veta vad han tänker - vi har inte sagt att vi gillar varann eller vad vi vill, varken han eller jag. Men stämningen i rummet är det som talar. Men vi har inte sagt nåt och inte rört varann, inte ens en kram. Så nej, jag anser inte att jag passerat gränsen för otrohet för det. Att jag här väljer att tänka högt är för att få hjälp att reda ut mina förvirrade tankar. Jag vill inte att han ska lämna sin familj heller. Jag är bara förälskad i en man jag inte får, samtidigt som jag älskar min man. Jag begär inte att nån ska förstå, jag berättar bara vad jag känner.

Men du nog rätt i att risken är att stämningen byggs upp mer om någon av oss sätter ord på det.

Mycket bra steg i rätt riktning! Ditt undermedvetna söker spänning. När förälskelsen passerat kommer du känna dig stolt över att du inte gjorde något dumt. Kanske släpper intresset för dig först, och då kommer hans försök på gensvar kännas som åh nej alltså... och nästan irritera. Kanske känns långt dit, men plötsligt släpper förälskelsen/sinnesförvirringen.

För kanske redan nu, vet du att din man är överlägset den du skulle välja utifrån hans kvaliteter.

Men kom igen nu, vi är alla vuxna här TS, och de flesta av oss har upplevt försälskelser. Du vet lika bra som någon av oss att din besatthet aldrig hade vuxit sig till såna enorma proportioner om du inte hade fått någon som helst gensvar på dina känslor. Det enda som inte  hänt än är att ni sagt det rakt ut men du vet att det är besvarat och det är anledningen till dina funderaingar till att prata med honom om det för tänk... då kan det du längtar efter bara råka hända,`eller åtminstone vara ett steg närmare, men oj vad synd om det skulle hända, eller hur?

Läser du ens vad jag skriver?! Hur har jag tagit det ett steg närmre idag t.ex? Se mitt inlägg ovan detta. Och läs igen vad som står i TS en gång till.

Jag rådfrågar här för att jag ÄR rädd att jag är på väg över gränsen, men jag har inte gått över nån än. Nej, jag har inte gjort allt för att förhindra det, det står ingenstans och det har jag inte påstått. Men jag inser att jag nog måste det.

Läser du vad jag skriver?, jag har inte skrivit att du tagit det ett steg närmare jag skriver att andledningen till att du vill prata med honom om dina känslor förmodligen är att du gärna vill att det ska komma ett steg närmare.

Ja du rådfrågar och du får svar, att snacka med kollegan om hur ni känner för varandra ÄR att ta det ett steg närmare och det tror jag att du vet. Såg att du aldriig svarade på frågan om vad du tror att din man skulle tycka om att du sitter och diskuetar med en kollega om hur kåta ni är på varandra? Där har du svaret på om det är en bra eller dålig idé.

Det är du som är larvig och uppträder fruktansvärt tarvligt när du dömer en annan person som du inte ens känner. 

Du påstod och förutsatte att TS faktiskt skulle fucka upp sin familj.
Om du hade pratat om TS vilja så hade det varit en helt annan sak, liksom om du på ett vettigt sätt redogör för att det enligt din uppfattning finns en risk.

Men fortfarande anser jag att du är skyldig TS och alla andra, i denna tråden och i alla andra sammanhang, att skilja på sak och person.
Du har ingen som helst rätt att gå till personangrepp!

Jag har ingenstans ursäktat otrohet.
Jag har bara redogjort för vad som är sant och med verkligheten överensstämmande.
Men att du och andra tillåter era känslor att skapa en katastrof bara för att TS eller någon annan kanske känner sig dragen till, känner lust eller kanske tom vill vara otrogen, har ju ingenting att göra med vad som faktiskt har hänt!
Vem är du att fördöma någon för att hon känner sig sugen att vara otrogen?
Du uppför dig ju som att hon faktiskt redan skulle ha varit otrogen.
Och du uttalar dig på så sätt som om det i så fall var du som var drabbad av hennes otrohet.
Hur f_n tänker du människa?

Förklara gärna så att jag med förstånd som en fiskmås kan förstå (så kanske du själv också klarar av att förstå?):
Vad är det som faktiskt är så fruktansvärt allvarligt för dig med att TS vill/har lust att vara otrogen?
Att du får någon sorts känslomässig kortslutning verkar ju tydligt, men vad beror det på att du tillåter dig känna så? Vad menar du att hon faktiskt har gjort för fel och hur drabbar det dig?
På vilket sätt anser du att hennes/lust vilja motiverar att du tycker du har rätt att gå till personangrepp mot henne?