Jag jobbade som PA i 10 år och jag håller delvis med. Brukarna har varit okej och jag har visserligen trivts men omständigheter runt omkring har gjort det stressigt och tungt. Jag har definitivt upplevt svårigheter med att ta ledigt, långa pass som påverkat livskvaliten till det sämre. Urusel lön. Jag tjänade visserligen 30 + i månaden men då är en tredjedel av lönen OB då vi jobbade dygn vilket är sjukt dålig lön för den uppoffring man gör. Det har varit slitigt i kontakt med anhöriga, speciellt sista jobbet där man dagligen fick skit av nästan vuxna hemmavarande barn och make som ansåg att man var någon slags hushållerska till dem.
Jag har kommit folk nära, blivit god vän med brukare och genomgått sjukdom, skilsmässor, begravningar m.m. med dem.
Sen har jag självklart haft väldigt roligt också och jag ångrar ingenting men efter 10 år med usel lön, förstörda axlar, sömnproblem mm fick jag nog och utbildade mig.
Nu jobbar jag på kontor 8-17. Har ungefär samma lön som förut. Sover hemma varje natt, kan flexa och ta ledigt nästan när jag vill, kan arbeta hemifrån, är ledig alla helger, kan ta ordentlig semester, jag har anställningstrygghet och behöver inte vara rädd för att vara "krånglig".