Väntar fel kön, krossat förhållande

Om hon fortfarande vill adoptera bort det efter födseln skulle jag nog skilja mig och begära ensam vårdnad av båda barnen.

Hon är ju sjuk. Hon ska inte ha vårdnaden om varken flickan eller pojken. Något är allvarligt fel på henne.

jag har aldrig upplevt henne såhär innan så jag är villig att lägga väldigt mkt energi på att hjälpa henne . men skulle det gå till sin spets och skilsmässa mm så ifrågasätter jag såklart hennes förmåga att vara mamma. Hur jobbig tanken än är så oroar jag mig över hennes mentala stabilitet. jag försöker ju inbilla mig att vi kommer lösa det här men då måste hon öppna upp sig lite mer så man vågar lite på att det förhoppningsvis släpper vid förlossningen. Lite orolig dock att depressionen blir ännu värre efteråt då det är det är vanligast då en förlossningsdepression  träder fram

Nej dottern hålls helt utanför det här. Hon är inte så gammal än men fattar mkt väl vad som är på gång. Som tur e håller vi henne utanför de värsta diskussionerna.  

Kan du försöka prata med henne, och få henne att öppna sig? Få henne att tro att du också funderat på detta med kön, och att du också kan tycka att en flicka är en fördel, för att få henne att prata om sina rädslor?

Men då har ni ju för fasiken dragit in flickan i detta.... hon ska inte behöva gå och bära på sådana funderingar öht.

Och oavsett om man är gravid å hormonstinn så borde väl mamman förstå detta åtminstone, vad hon gör mot sitt befintliga barn, vars syskon det handlar om.

Hoppas verkligen detta är en trolltråd.

Jag betvivlar inte på något vis att din fru är sjuk eller(och) har en djup djup kris.

Men här kommer jag med ett råd som är lite udda i sammanhanget, ge din fru en lösning. Tex säg att om hon känner likadant när pojken föds så kan du ta hand om honom helt och vill hon inte behöver hon aldrig ha honom igen.

Jag tror att din fru fått en knäpp av något slag och hon behöver hjälp. Men just nu låter det som att hon är i panikläge. Just nu upplever hon detta som en katastrof och hon kan inte se någon väg ut. Även om det inte är objektivt sant så är det sant för henne just nu. Att hon behöver hjälp med tid och samtal att komma ur den vridna verkligheten hon hamnat i är det ingen tvekan om men det är ingenting hon kan ha förmågan att göra sålänge hon är i panikläge. Kanske kan du hjälpa henne ur det panikläget genom att ?hitta/acceptera? en lösning. Sen får du naturligtvis fortsätta att försöka hitta sätt att hjälpa.

Med stor sannolikhet kommer hon att ha ändrat sig när förlossningen närmar sig men om hon mot förmodan inte skulle ändra sig alls så gissar jag att det ändå är lösningen du skulle välja så det blir inte heller en lögn.

Sen vill jag även tillägga; om ni nu har "bjudit" in er lilla dotter i de här tankarna - att lillebror inte är önskvärd av mamman - så bör du omedelbart ta ett ingående samtal med dotter där du ber rejält om ursäkt om ni gjort henne orolig!
Säg nåt i stil med att mamma mår dåligt av graviditeten men att det kommer lösa sig och att hon inte behöver oroa sig, att du har full koll på läget (även om du inte har det).

Och om nu döttrar är så värdefulla för din fru, hur kan hon ens behandla sin existerande dotter på det här sättet? Fråga henne det. 

För även om man inte kan styra över alla sina känslor, så krävs det väldigt mycket att bara strunta i sitt föräldraskap på det här sättet. Hon är väl inte 13 år typ? Har så svårt att ta detta som en fungerande förälder i övrigt..

Jobbigt värre ...jag skulle nog inte klara av din situation. Måste vara något tokigt som flugit in i huvudet på din fru.

Skulle försöka vara så lugn det går tills barnet är ute i världen och se hur reaktionen blir då. Men att helt vara inställd på att skilja mig å ta barnet själv ...om det är det hon vill.

Hoppas hon hittar tillbaka till normaliteten ....

Usch, jag tycker så jävla synd om både dig, er lilla dotter och den stackars lille bebisen i magen.

Jag tycker det var en bra idé att säga att du tar hand om honom helt på egen hand när han föds. För du tänker väl inte adoptera bort honom om hon fortsätter med sin galenskap? Låt henne lugna ner sig med att du tar hand om sonen själv. Vi får hoppas hon kommer ur sin psykos men helt ärligt.. Jag hade nog haft svårt att leva med och lita på en sån människa om jag var du.