• Anonym (oroli­gpappa­)
    Äldre 27 Feb 14:58
    11925 visningar
    309 svar
    -1
    309
    11925

    Väntar fel kön, krossat förhållande

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande
  • Anonym (Rädd)
    Äldre 27 Feb 23:32
    #31

    På sätt och vis förstår jag känslorna din fru har. Såklart helt irrationella och mycket problematiska för er alla.

    Innan min graviditet hade jag ingen önskan om att få något speciellt kön men när jag väntade min son så blev vi först informerade om att vi skulle få en dotter, vilket visade sig vid ett senare ultraljud vara fel. Jag inbillade mig att jag som kvinna skulle ha mycket lättare att förstå en tjej och blev rädd för att jag inte skulle kunna känna några starka band till en pojke, helt enkelt för att jag inte skulle förstå honom. Jag byggde upp en rädsla för att jag inte skulle känna något för honom, att han skulle beröra mig lika lite som vilken random liten kille som helst på lekplatsen. Det är ju en helt absurd tanke, för man hyser såklart inga djupa känslor för barn man inte känner, men jag hade inga referenser till pojkar i familjen/släkten som stod mig nära och jag ömmade för.

    Det blev, där och då, svårt för mig att föreställa mig att jag såklart skulle älska en son på exakt samma sätt som en dotter.

    Sen blev det, tack och lov, inte i närmevärde så stor hang up för mig som för din fru. Utan det klingade av och försvann helt när han föddes och det blev klart att ett litet barn är ett litet barn och kön är bara en sida som så många andra. Jag älskar min lilla kille så galet mycket att jag inte ens kan förstå att det är mig jag skriver om. Jag känner fortfarande idag stor skam inför hur jag kände under graviditeten och det är på många sätt inte alls typiskt mig att reagera så här. Jag är en öppensinnig person som har många nära manliga vänner och ser normalt inte någon som helst skillnad på vänskapsrelationer med personer av olika kön. Så hur det här blev en hang up kan jag inte förklara på annat sätt än någon slags odefinierad rädsla för att inte älska barnet när det väl kommer.

    Det som känns extra problematiskt i din frus fall är ju att ni har en dotter sedan tidigare och hon har ju således förhoppningsvis ändå fått erfara hur stark kärleken till ett barn kan vara. Och kanske handlar det här om någonslags förskjutning av den ändå välkända rädslan som många föräldrar har för att inte kunna älska barn numer två lika mycket som barn nummer ett?

  • Anonym (Samma­)
    Äldre 27 Feb 23:44
    #32

    Jag kände efter första sonen att jag är en typisk pojkmamma. En flicka skulle kännas lite konstigt . Dessutom har jag själv en syster Som står mig väldigt nära så jag ville ha två av samma kön. Naturligtvis skulle det lösa sig ändå men med lite gravidhormoner kan man reagera starkt.

  • Anonym (svag)
    Äldre 27 Feb 23:55
    #33
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-02-27 14:58:35 följande:

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 

    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 

    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.

    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 

     

    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 

    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 

    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 

    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  

    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon

    kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?


    Hon verkar svag psykiskt och nu måste du skydda din dotter.Ni måste ta kontakt med psykvården om de inte vill hjälpa ansök om ensam vårdnad.Detta kan sluta illa.
  • Anonym (X)
    Äldre 28 Feb 01:01
    #34
    +2

    Din fru behöver absolut snabbt akut hjälp, hon har förmodligen hamnat i en psykos, det är inte alls säkert att det bara löser sig självt när pojken är född, psykoser kan gå djupare och hon kan göra pojken illa. Det har ju med hormoner och ämnen i hjärnan att göra och det är ju viktigt att du hjälper till nu. Har man hamnat i en psykos så vet man inte om det själv och det går inte att diskutera för att lösa utan hon måste få proffesionell hjälp i detta innan någon blir skadad. Jag hoppas hon blir bättre men får hon bara hjälp snart så kan hon bli helt frisk igen. Verkligen lycka till och be om hjälp du med om det blir tungt.

  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:26
    #35
    cosinus skrev 2019-02-27 16:01:14 följande:

    Visste hon själv om hur viktigt det var med en flicka innan hon blev gravid och hade hon samma maniska önskan med nummer ett?

    Som förälder till 4 barn varav 2 av varje sort kan jag säga att min upplevelse inte är att det är någon större skillnad att vara förälder till barnen mer än deras individuella skillnader. Killarna hade som mindre, om man generaliserar, lite mer högljudda kompisar men i övrigt är det inget jag kan koppla till kön varken när det kommer till intressen eller personligheter.

    Nåväl, ingen logik i världen kommer bita på din fru nu så jag berättar ist hur det var för mig så kan du se om det finns något som känns igen.

    Med barn nummer ett önskade jag mig en pojke. Det var inte så att jag var rädd för en tjej men hade någon frågat och jag fått välja hade jag valt en pojke. Jag har alltid varit en pojkflicka, haft mest manliga vänner och intressen och jag kände helt klart att jag skulle ha lättare att identifiera mig med typiskt manliga intressen än tvärtom. Jag hade dock en magkänsla att det skulle vara en tjej och ut kom hon och var världens finaste.

    Så blev jag gravid med nummer två. Och nu hände något jag inte ens förstår själv. Det blev helt plötsligt superviktigt att det var en till tjej. Jag tror att det hela bottnade i att jag redan hade den perfekta ungen och inte för mitt liv begrep hur något skulle kunna mäta sig med henne så det var liksom bara att hoppas på en kopia och då gick det ju inte med en pojke. Så föddes då min första son och det kändes som en bortbyting. Sen hjälpte det väl inte till att han var förskräckligt mager, blev inlagd på neo och en massa annat strul men det var verkligen ingen rolig känsla. Det kändes som att jag borde fått ett annat barn och att någon snott min riktiga bebis.

    Det gick över ganska fort, han blev såklart världens finaste han också, i efterhand kan jag ångra att jag inte kollade könet och hann förbereda mig men jag trodde inte det kunde slå så slint :)

    Med de andra två kollade jag könet för att slippa överaskningar på BB, barn nummer tre blev en pojke och det kändes helt ok. Jag hade ingen tydlig preferens och barn nummer fyra en flicka. Där hoppades jag för dotterns skull på en tjej då hon hemskt gärna ville ha en syster ist för en tredje bror så på så sätt var det kul men för min del kändes det inte så noga.

    Jag är helt övertygad om att din fru behöver prata med någon och reda ut vad det är som gör att hon känner sån panik över en son, för jag tvivlar på att hon ens förstår det själv.


    tack för du delade med dig av dina erfarenheter. Det hjälper otroligt mkt att förstå hur man kan känna och hur jag ska hantera det. Känns som jag ändå fått den insikten att det över lag inte går så långt som min fru ritar upp men att man ändå har lite tankar åt det hållet hela vägen tills förlossningen. Jag hoppas att det släpper. Men ska fortsätta bearbeta henne med pepp och helst att hon får hjälp 
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:31
    #36
    möjligt skrev 2019-02-27 21:55:14 följande:

    Jag betvivlar inte på något vis att din fru är sjuk eller(och) har en djup djup kris.

    Men här kommer jag med ett råd som är lite udda i sammanhanget, ge din fru en lösning. Tex säg att om hon känner likadant när pojken föds så kan du ta hand om honom helt och vill hon inte behöver hon aldrig ha honom igen.

    Jag tror att din fru fått en knäpp av något slag och hon behöver hjälp. Men just nu låter det som att hon är i panikläge. Just nu upplever hon detta som en katastrof och hon kan inte se någon väg ut. Även om det inte är objektivt sant så är det sant för henne just nu. Att hon behöver hjälp med tid och samtal att komma ur den vridna verkligheten hon hamnat i är det ingen tvekan om men det är ingenting hon kan ha förmågan att göra sålänge hon är i panikläge. Kanske kan du hjälpa henne ur det panikläget genom att ?hitta/acceptera? en lösning. Sen får du naturligtvis fortsätta att försöka hitta sätt att hjälpa.

    Med stor sannolikhet kommer hon att ha ändrat sig när förlossningen närmar sig men om hon mot förmodan inte skulle ändra sig alls så gissar jag att det ändå är lösningen du skulle välja så det blir inte heller en lögn.


    Det ligger något i det du säger. Att ge henne en punkt där hon kan landa i. Även om det inte är där jag vill hamna så förstår ja vad du menar. I värsta fall så kommer det ju bli så. Men så långt ska det inte gå. Jag är ändå positiv och tror på att det kommer vända men det kan nog mycket väl behövas professionell hjälp.
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:38
    #37
    Anonym (Rädd) skrev 2019-02-27 23:32:50 följande:

    På sätt och vis förstår jag känslorna din fru har. Såklart helt irrationella och mycket problematiska för er alla.

    Innan min graviditet hade jag ingen önskan om att få något speciellt kön men när jag väntade min son så blev vi först informerade om att vi skulle få en dotter, vilket visade sig vid ett senare ultraljud vara fel. Jag inbillade mig att jag som kvinna skulle ha mycket lättare att förstå en tjej och blev rädd för att jag inte skulle kunna känna några starka band till en pojke, helt enkelt för att jag inte skulle förstå honom. Jag byggde upp en rädsla för att jag inte skulle känna något för honom, att han skulle beröra mig lika lite som vilken random liten kille som helst på lekplatsen. Det är ju en helt absurd tanke, för man hyser såklart inga djupa känslor för barn man inte känner, men jag hade inga referenser till pojkar i familjen/släkten som stod mig nära och jag ömmade för.

    Det blev, där och då, svårt för mig att föreställa mig att jag såklart skulle älska en son på exakt samma sätt som en dotter.

    Sen blev det, tack och lov, inte i närmevärde så stor hang up för mig som för din fru. Utan det klingade av och försvann helt när han föddes och det blev klart att ett litet barn är ett litet barn och kön är bara en sida som så många andra. Jag älskar min lilla kille så galet mycket att jag inte ens kan förstå att det är mig jag skriver om. Jag känner fortfarande idag stor skam inför hur jag kände under graviditeten och det är på många sätt inte alls typiskt mig att reagera så här. Jag är en öppensinnig person som har många nära manliga vänner och ser normalt inte någon som helst skillnad på vänskapsrelationer med personer av olika kön. Så hur det här blev en hang up kan jag inte förklara på annat sätt än någon slags odefinierad rädsla för att inte älska barnet när det väl kommer.

    Det som känns extra problematiskt i din frus fall är ju att ni har en dotter sedan tidigare och hon har ju således förhoppningsvis ändå fått erfara hur stark kärleken till ett barn kan vara. Och kanske handlar det här om någonslags förskjutning av den ändå välkända rädslan som många föräldrar har för att inte kunna älska barn numer två lika mycket som barn nummer ett?


    Tack för att du delade med dig. Har fått fet berättat för mig precis det du säger om rädslan över att älska nummer två lika mycket som nummer ett. 
    Det här har nog blivit en rejäl hang up i cocktailen av gravidhormoner och drömmar om framtiden. jag får liksom intrycket att hon inte riktigt kan förklara varifrån det kommer mer än rädslan att komma en liten kille nära och vissa fördomar om att dom är skrikiga och vilda i jämförelse med en tjej. 
    Ja hon älskar dottern, väldigt mkt på alla sätt. så kärlek till ett barn kan hon verkligen ge. Måste nog bara lita på att den kärleken även räcker för en kille. 

    Det som e lite knepigt är att hon jämför sig med andra som får två tjejer och där i ligger såklart en viss avundsjuka samtidigt.
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:41
    #38
    Anonym (X) skrev 2019-02-28 01:01:14 följande:

    Din fru behöver absolut snabbt akut hjälp, hon har förmodligen hamnat i en psykos, det är inte alls säkert att det bara löser sig självt när pojken är född, psykoser kan gå djupare och hon kan göra pojken illa. Det har ju med hormoner och ämnen i hjärnan att göra och det är ju viktigt att du hjälper till nu. Har man hamnat i en psykos så vet man inte om det själv och det går inte att diskutera för att lösa utan hon måste få proffesionell hjälp i detta innan någon blir skadad. Jag hoppas hon blir bättre men får hon bara hjälp snart så kan hon bli helt frisk igen. Verkligen lycka till och be om hjälp du med om det blir tungt.


    Ja det är det jag är rädd för. Jag kan för lite om ämnet så jag kan inte bedömma hur illa det är men oron finns ju att det går så långt att hon verkligen går ner sig ,Nu skulle ingen kunna säga att hon mår dåligt mer än om man skulle höra henne prata med mig. annars kan hon utåt sett verka lugn. Hon sitter liksom inte i ett hörn och pratar med väggen. tack för dina råd !
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Äldre 28 Feb 01:41
    #39
    Anonym (X) skrev 2019-02-28 01:01:14 följande:

    Din fru behöver absolut snabbt akut hjälp, hon har förmodligen hamnat i en psykos, det är inte alls säkert att det bara löser sig självt när pojken är född, psykoser kan gå djupare och hon kan göra pojken illa. Det har ju med hormoner och ämnen i hjärnan att göra och det är ju viktigt att du hjälper till nu. Har man hamnat i en psykos så vet man inte om det själv och det går inte att diskutera för att lösa utan hon måste få proffesionell hjälp i detta innan någon blir skadad. Jag hoppas hon blir bättre men får hon bara hjälp snart så kan hon bli helt frisk igen. Verkligen lycka till och be om hjälp du med om det blir tungt.


    Ja det är det jag är rädd för. Jag kan för lite om ämnet så jag kan inte bedömma hur illa det är men oron finns ju att det går så långt att hon verkligen går ner sig ,Nu skulle ingen kunna säga att hon mår dåligt mer än om man skulle höra henne prata med mig. annars kan hon utåt sett verka lugn. Hon sitter liksom inte i ett hörn och pratar med väggen. tack för dina råd !
  • Äldre 28 Feb 01:56
    #40
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-02-28 01:41:45 följande:

    Ja det är det jag är rädd för. Jag kan för lite om ämnet så jag kan inte bedömma hur illa det är men oron finns ju att det går så långt att hon verkligen går ner sig ,Nu skulle ingen kunna säga att hon mår dåligt mer än om man skulle höra henne prata med mig. annars kan hon utåt sett verka lugn. Hon sitter liksom inte i ett hörn och pratar med väggen. tack för dina råd !


    Kontakta psykolog via mödravården och be dom om hjälp. Om inte din fru själv förstår att hon behöver hjälp så får du tvinga henne.
    M 2010 | B 2017 | A 2019
Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande