• Anonym (oroli­gpappa­)
    Äldre 27 Feb 14:58
    11941 visningar
    309 svar
    -1
    309
    11941

    Väntar fel kön, krossat förhållande

    Vi är en  normal familj som har ett barn och väntar vårt andra barn. 


    Problemen började när vi tog reda på kön på andra barnet (nipt). Det fanns starka  önskemål/drömmar från min fru om att även nummer två skulle bli en tjej. 


    Nu verkar det inte bli så utan en lite pojke kommer komma.

    Detta mottogs med en stor besvikelse hos min fru, så pass att hon ville göra abort. Detta hade varit ett alternativ då det var ganska tidigt i graviditeten men jag var inte alls beredd på att min fru skulle påverkas så av detta och under flera veckor diskuterade vi det fram o tillbaka. För mig spelar kön inte någon roll. Huvudsaken att det är ett friskt barn. Men för min fru däremot fanns aldrig det alternativet. Nu ser hon bara två alternativ. Antingen skiljer vi oss eller adopterar vi bort barnet.

    Abort som alternativ föll till slut bort då en sen abort verkade ganska tuff.  Men nu går hon och är så ångerfull och planerar skilsmässa eller hotar med att adoptera bort barnet.
    Hon kan inte se sig som en pojkmamma och säger att hon aldrig kommer klara av att ha en pojke i familjen, att hon hellre är ensam än går och är avundsjuk på andra som fått två tjejer. 


     


    Hels situationen är helt absurd och jag är bokstavligt talad chockad. Hon vill alltså  förstöra familjen.  Låta dottern (och den kommande pojken) växa upp med skilda föräldrar eller adoptera bort barnet  för att det inte motsvarar hennes dröm. 
    Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. 
    Jag är orolig för vår dotter, för vad som kommer att hända. Jag är orolig att min fru mår så pass dåligt psykiskt att hennes förmåga att ta beslut är begränsad. Det känns inte som en normal tanke att ta när vi lever i ett bra förhållande (tills nu då) och har en fin dotter redan. 

    Själv mår jag härefter. Känner mig både dum, ledsen och bedragen. 
    Hade vi diskuterat det helt innan kunde man ju faktiskt på allvar hitta en väg att garantera kön vi a ivf ( till en rätt häftig prispeng)  
    Dum att jag inte har sett detta innan eller att vi inte pratat igenom till 100% samtidigt som jag är sjukt rädd för hur det kommer gå. Vad händer om hon går igenom hela graviditeten och sen vill skiljas och jag blir ensam med pojken med skilsmässa och allt vad det innebär med en nyfödd.  Vad har hänt, kan min fru drabbats av en sådan depression eller chock att hon kan göra så här? Någon som har varit med om liknande?

  • Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande
  • Sat 6 Apr 2019 06:59
    Anonym (Psyk) skrev 2019-04-05 22:58:18 följande:

    Mycket skrivet om depressioner här. Låter dock mer som en psykos (som jag ser att fler skriver om). Jag skulle rekommendera att du försöker hålla allt flytande (gärna med hjälp av släkt och vänner för det kan va ett tufft jobb) tills det är dags för förlossning. Du har redan varit i kontakt med mvc, men var grundligare. Prata med dem, ta kontakt med förlossningen/BB och prykiatrin. Se till att det finns en vårdplan för när det är dags för sonen att födas (om du inte lyckas övertala henne till psykiatrisk vård innan dess). Har ni tur kan vården samordnas så att en psyk konsult kan göras på BB. Just förlossningen och tiden på BB kan ju eventuellt vara då hennes psykiska mående är som sämst och hon är som störst fara för sig själv och/eller andra. Har ni ännu mera tur så kan ju detta leda till psykiatrisk vård, kanske då tvångsvård, som kan göra att hon kommer på fötterna igen. Psykisk sjukdom är inte bara någon som "har ont i själen" utan olika tillstånd som behöver behandling och som man kan återhämta sig ifrån. Det är inte konstigare än somatiska sjukdomar även om allmänheten ofta har sämre kunskap om det och det finns en hel del fördomar omkring det som bland annat kan göra att sen sjuke undviker den stämpeln och vården som behövs. Lycka till!


    Är det inte en ganska underlig psykos om personen i fråga har en enda sak där de har en konstig åsikt och personen i övrigt är helt fungerande i sitt liv och sin helt vanliga person mot alla i sitt liv. Och denna stabilitet kvarstår i flera flera månader?

    Det är en ärlig fråga, alla som har knäppa åsikter har ju inte psykoser.
  • Anonym (Psyk)
    Sat 6 Apr 2019 08:37

    Javisst kan det vara något annat än en psykos, det är det ju bara en psykiater som kan göra en faktiskt bedömning om. En depression brukar ju oftare resultera i att den drabbade blir hämmad, i det här fallet verkar ju kvinnan vara väldigt handlingskraftig i att planera för att gå isär skaffa lägenhet etc. Under en psykos kan du vara väldigt fokuserad på ett mål. Det finns ju sannolikt fler symtom med i bilden. En närstående kanske bara tänker att den anhörige beter sig konstigt medan en psykiatriker kanske ser det bakomliggande.

    Men oavsett vad det är hon har drabbats av så skulle jag ge samma råd. Kvinnan är uppenbarligen psykiskt skör just nu och en förlossning kan ju vara ytterligare en stor belastning (både fysiskt och psykiskt) även under de bästa förhållanden. Det enda man kan säga med absolut säkerhet är att hon behöver hjälp, och att ta tillfället i akt när hon ändå uppsöker sjukvård kan ju vara vägen att gå när hon själv inte har en insikt i sin sjukdom och inte är aktivt hjälpsökande.

  • Sat 6 Apr 2019 09:31
    Anonym (Psyk) skrev 2019-04-06 08:37:34 följande:

    Javisst kan det vara något annat än en psykos, det är det ju bara en psykiater som kan göra en faktiskt bedömning om. En depression brukar ju oftare resultera i att den drabbade blir hämmad, i det här fallet verkar ju kvinnan vara väldigt handlingskraftig i att planera för att gå isär skaffa lägenhet etc. Under en psykos kan du vara väldigt fokuserad på ett mål. Det finns ju sannolikt fler symtom med i bilden. En närstående kanske bara tänker att den anhörige beter sig konstigt medan en psykiatriker kanske ser det bakomliggande.

    Men oavsett vad det är hon har drabbats av så skulle jag ge samma råd. Kvinnan är uppenbarligen psykiskt skör just nu och en förlossning kan ju vara ytterligare en stor belastning (både fysiskt och psykiskt) även under de bästa förhållanden. Det enda man kan säga med absolut säkerhet är att hon behöver hjälp, och att ta tillfället i akt när hon ändå uppsöker sjukvård kan ju vara vägen att gå när hon själv inte har en insikt i sin sjukdom och inte är aktivt hjälpsökande.


    Jag håller helt med om att hon behöver hjälp men jag tror även att alla kan få mentala låsningar under vissa förutsättningar och en tanke kan då fastna och växa sig jättestor och ödestiger för den det handlar om. Att den sedan inte är rationell för den som står utanför är liksom inte relevant för den som är ?i det?.

    Jag menar ABSOLUT INTE att det är att jämställa då detta som sagt inte är rationellt men för att få en FÖRSTÅELSE för TANKARNA och KÄNSLORNA så kan man säkert ersätta pojke i detta sammanhang mot downs, någon sorts missbildning eller helt enkelt en oväntad(oönskad) graviditet som upptäcks väldigt sent. Att det säkert hänger ihop med rädslor, ovisshet och en känsla av att man inte vet hur man ska hantera det som ska komma.

    Att då bemöta personen med att den borde skärpa sig och sluta ha dessa känslor skapar då bara ytterligare problem av att känna sig oförstådd och trängd.

    Jag tror hon behöver någon att sätta sig ned med och gräva i VARFÖR detta känns fel och jobbigt och hjälpa till att lösa de bakomliggande tankeknutorna.

    Kanske finns det en bakgrund till detta med en lillebror som blivit illa behandlad, eller en tidigare abort som TS inte vet om, eller en väninna som aldrig lyckades knyta an till en son etc eller så är det bara en fix ide. Men oavsett så börjar det ju med att försöka FÖRSTÅ personen.

    TS tala med er barnmorska MVC om situationen enskilt och försök få henne att lirka in din fru till samtalshjälp, hon Kan ju alltid göra det med någon annan anledning, finns ju många saker man kan behöva prata om under en graviditet.

    Och planera redan nu för att vara föräldraledig då barnet föds.
  • Sat 6 Apr 2019 10:56

    Psykos vet jag inte, men en sorts snedvridande av verklighetsbilden. Har en "kompis" som har samma typ av tankegångar. Hon har bara ett barn, en dotter som nu är 11 år, och vågar inte få fler pga risken att bli pojkmamma. Hon när någon form av hat mot pojkar, och kan inte tänka sig att umgås med pojkmammor pga risken att dessa skulle kunna tänkas ta med dina barn hem till henne.

    Är själv mamma till 3 flickor, varför jag självklart är hennes önskeumgänge. Har dock brutit kontakten med henne pga att jag inte klarar av hennes sätt att se på världen.

    Denna kultur där vi höjer flickebarn till skyarna, och pojkar anses stökiga, högljudda, bråkiga, smutsiga är inte sund. Tror att din frus tankar är en produkt av det, och hennes självbild blir störd av att få en son.

    All värme till er!

  • Sat 6 Apr 2019 11:24

    Hm.. jag tror att mycket ligger i just bilden av en pojkmamma och vad hon tror att det är. Många uppfattar just att pojkar är "ruffigare" och har sidor som man själv inte delar och kanske rädslan för att det inte är "ens grej" och visst finns det ruffiga och tuffare killar på samma sätt som det finns ruffiga o tuffare tjejer. Sen finns det lika många mysiga fina mjuka killar som tjejer. Tror det där är en gammal fördom och just för att killar tidigare kanske uppfostrades att bli tuffare?! Min son är världens mysigaste och jag blir alldeles varm i hjärtat då jag ser honom med sina kamrater och hur fina och omtänksamma de är med varandra, inte alls som den bild jag hade av killar innan jag fick egna barn.

  • Anonym (Men)
    Sat 6 Apr 2019 11:31
    Anonym (Minna) skrev 2019-04-05 21:06:01 följande:

    Å här sitter jag med mitt 6 missfall, förlåt med GUD vad arg jag blir ????????


    Jag beklagar din sorg, MEN denna mamma mår uppenbarligen inte bra. Din ilska är både irrelevant och stjälpande.
  • Zizazi
    Sat 6 Apr 2019 11:42

    Du får lyssna till intelligenta individer istället för hjärntvättade idioter.

    Jag är intelligent. Jag säger : dumpa svinet och ta god hand om dina barn, så får hon utforska livet själv. Säger inte att det är lätt, men det är mycket bättre än ha ett sådant svin som henne runt dina barn. Försök ta ensam vårdnad också, så får du bidrag och kan vara hemma mycket mer med barnen, uppfostra dem till att inte bli som svinet de har till moder.

  • Anonym (.....­..)
    Sat 6 Apr 2019 15:58
    Anonym (.....) skrev 2019-04-05 20:50:11 följande:

    Jag kan inte ens fatta att det här är på riktigt. Ingen frisk människa skulle överge sitt barn. Jag tänker om barnet hade haft någon liten defekt, skulle hon reagera likadant då?
    Hon måste ju ha noll känslor även för flickan iaf, eftersom hon ser på dotterns lillesyskon som en säck sopor... barn skapade av samma föräldrar...
    Helt sinnesrubbad måste hon vara. Really. 


    Alltså, många friska människor har svårt att knyta an till sina barn. Människor får osunda tankar ibland, som kan vara svåra att bryta. Det som är positivt här är att hon inte håller detta hemligt inför pappan, och i och med det har pappan möjlighet att planera för att vara den primära föräldern. Man får göra det bästa av vad livet har att ge. Jag har själv en mamma som inte kunde knyta an till mig, just för att jag var flicka. Som vuxen har jag förstått att det berodde på sådant som hänt henne och hennes systrar i barndomen. På en del sätt var min mamma känslomässigt skadad, men på de flesta sätt var hon helt frisk. Hon kunde inte hjälpa att hon inte kunde älska en dotter. Det var inte ett aktivt val hon gjorde. Min pappa knöt an till mig och såg till att jag hade det bra och när jag var i tonåren fick jag och min mamma lite bättre kontakt. 
  • GGN
    Sat 6 Apr 2019 18:20
    +1
    Anonym (oroligpappa) skrev 2019-04-03 23:06:04 följande:

    Jag har pratat med mvc om det och försökt få dom att ta upp det på senaste mötet med min fru utan att jag ska vara en aktiv del i det än så länge men det kom inte så långt. Hon sa att hon mådde lite dåligt av det men inte mer. Hon berättade inget om hennes planer att överge familjen och låta mig ta pojken. 

    Nu är det snart dags för ett till möte och vi får se hur det går men snart måste jag ställa hårdare krav. För om vi inte kommer till någon lösning har jag en hel del att styra upp som tex fixa föräldraledighet från sommaren redan och den kommer ju hålla på tills pojken börjar förskola och försöka se över budgeten när jag är föräldraledig själv med ett barn. Fy tusan vad tungt det känns just nu. Jag hoppas bara allt löser sig. Kan inte ens föreställa mig det kaoset som kommer bli. Hur gör man tex med vårdnaden av vår dotter. Kommer jag ens kunna ha henne vart annan vecka när jag har en nyfödd själv. .  Känns väldigt överväldigande.

    Men hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. 

    Hon är så otroligt bestämd när hon säger det att man blir mörkrädd att en människa kan se det som ett problem att man får en pojke. 


    Varför skulle du inte kunna ha två barn varannan vecka?? Finns en massa föräldrar som klarar av det.
  • Anonym (oroli­gpappa­) Trådstartaren
    Mon 15 Apr 2019 14:24
    +2

    Tack för alla super super bra input. 
    Jag kommer såklart kunna hantera att ta barnen. Allt sådant löser sig men det är bara en sådan oro hur hon ställer sig i det ögonblicket. hur hon kommer hantera det att sitta i samma lägenhet och jag har barnet framför henne och dottern förmodligen kommer vara ganska intresserad... hur hanterar man det ...  
    Jag har nu börjat bearbeta min fru att vi ska prata med familjerådgivning och mvc.
    Senast nu gick jag på rätt hårt och sagt att jag pratat med barnmorskan och att vi nästa gång vi ska dit kommer ta upp detta inför henne och få komma vidare. Blev ju ett otroligt liv hemma . blåste rätt kallt där men men ser ingen annan utväg då hon fort säger att hon inte kommer bli en pojkmamma. 

Svar på tråden Väntar fel kön, krossat förhållande