Är det verkligen så jävla jobbigt att ha barn?

Beror på barnet och din egen förmåga att prioritera om saker och ditt tålamod. Skulle jag säga.

Vi har två barn, jag och min man, och båda är väldigt energiska. Inga diagnoser inblandade såvitt vi vet utan bara två livliga och nyfikna barn.

Redan när nr 1 föddes så insåg jag att han inte var som mina kompisars barn. När vi försökte gå ut och fika eller äta lunch så låg de andra bebbarna i vagnarna och snuttade på sina fingrar typ. Han ville vara i min famn och se sig omkring. Det var knappt jag fick i mig någon mat. Och sen fortsatte det så, han ville liksom vara MED! Inte den typen av barn som sitter i soffan med en hög böcker och bläddrar.

Då blev jag ganska frustrerad för jag hade väntat mig något helt annat. Nu fick jag ett barn som krävde mitt engagemang ungefär 95% av sin vakna tid och då jag inte kunde få mycket annat gjort. Inte städa, knappt laga till en lunch, inte vika tvätt etc. Det var fullt fokus på honom och jag blev nästan arg över att ingen sagt att det kunde bli på det viset.

När vi fick syskon till honom var vi dels äldre själva men sen hade man ju också träffat på fler olika barn genom åren och fattat att vissa bara är så. Och framför allt så har jag känt att nu kör vi minsta motståndets lag. Det är inte "kul" för MIG att sitta och gräva i en sandlåda timme efter timme och köra traktor och göra pruttljud med munnen. Men det är vad HAN vill. Det utmanar honom, han tycker det är roligt, han trivs med det. Då vore det ju rent puckat av mig att sätta honom i en vagn och dra iväg på utflykter som bara kommer sluta i kaos eftersom de inte är anpassade överhuvudtaget för en ettåring med spring i benen.

Så det är mycket jag har fått ge upp. Nu är vi två föräldrar självklart men vi har också två barn. Så ska en av oss få tid att göra något på egen hand eller bara så enkla saker som att trycka ner lökar i jorden, laga mat, åka och träna en stund, så blir den andre ensam med båda. Alternativt så tar man hand om varsitt barn. Så det är väl den begränsade friheten som är jobbig. Det som räddar mig är att jag faktiskt själv valt att skaffa barn och att det inte är för evigt. 

Sen blir man ju "störd" hela tiden också. Planerar jag veckans jobb tex. och så ringer dagis på tisdagen och säger att sonen har ont i öronen så kommer jag kanske få vabba två dagar (maken tar de andra två) och då får jag inte gjort det jag hade tänkt. Eller så får vi ställa in en sedan länge efterlängtad middagsdejt med några kompisar för att ingen vill umgås med folk som har sjuka barn. Eller så är det en aw, en kurs eller något annat som blir inställt pga sjuka barn/fotbollsmatcher eller så. Man får liksom lägre prio. 

Jag älskar mina barn men tycker också det är skitjobbigt att ha barn. Dock handlar det till största del om situationen just nu - föräldraledig vilket kag vantrivs med, långa dagar själv då mannen pendlar 2h/dag, små möjligheter till att få egentid då minstingen ammar och sömnbrist pga nattamning, samt en trotsig 3,5 åring som är full av energi och svår att stimulera.

Jag brukade jobba på dagis, stannade väl i ungefär 2 år och var på olika ställe med barn med olika etnicitet, ekonomiska och sociala förutsättningar. Ett genomgående tema var dock, jobbig förälder = jobbigt barn. Nästan alltid! Barn föds ofta inte svåra, och om dom gör det så finns det föräldrar som inte klarar av vad det barnet behöver och i och med det blir barnet svårt eller jobbigt.

Antingen en föräldrar som var oerhört oengagerad, egoistisk eller bara dålig.

Diagnoser och liknande är svårt att avgöra när de är så små men man kan ana, men om man räknar med det 90% av de svåra barnen hade mindre bra föräldrar.

Inga dåliga människor, men mindre bra för att ha barn bara.

Jag har två barn. Ett är lätt som en plätt, glatt och självständigt. Det andra är väldigt svårt och trotsigt barn där inget duger och är oerhört mammigt. Jag tror att det beror på vilket barn man får. Sedan tror jag ett problem när man får barn är att tiden inte räcker till, det är mycket man måste få in under en dag. Om man jobbar heltid och städar själv och tar hand om barn så blir det lätt stressigt och man får inte mycket tid över till sig själv. Det kan jag sakna. Och jag kan sakna det här med att vara flexibel och obunden och att slippa planera saker, som mat, varenda dag.

Jag tycker faktiskt om folk som klagar lite, för jag tycker om folk som inte försöker försköna verkligheten och inte vågar visa att deras liv inte är perfekt. För då slipper man skämmas över sina egna känslor över att vara trött / irriterad på sitt barn. Som vågar säga sanningen som den är. För det är ju faktiskt lite tabubelagt det här också, att inte tycka att det är toppen att vara förälder hela tiden. Jag har en kille på jobbet som är asskön, han har precis fått ett barn, och berättar alltid för oss om deras hemska nätter. Typ hur ungen fortfarande inte sover och ligger och stirrar på dem efter fem timmar av gungande och vaggande, hur föräldrarna börjar bråka sinsemellan för att de är så trötta. Han undrar alltid hur jag och min man klarade det som har tvillingar. Ja det var ju förjävligt säger jag. Så jag skiter faktiskt i om folk tycker att vi klagar, vi behöver få det ur oss. Det hjälper oss att känna att vi inte är ensamma om det vi går igenom.

Jag tycker såklart inte att man bara ska gå runt och klaga hela tiden, man måste ju vara tacksam för det man har. Men man måste ju få klaga också. För övrigt känner jag ingen förälder som går runt och klagar hela tiden.

Klart det är jobbigt med barn. Men det är ett kärt arbete och jag som gjort ett aktivt val att vara hemma med tvillingarna till skolan har en egen takt i vardagen.

Egen takt förenklar och är utan stress.

Jag är trygg i mig själv och jag tycker detta liv är helt underbart.

Kanske att jag har enkla barn eller så att jag använder mig av LAB men svårt tycker jag inte att det är.