bananfluga19 skrev 2019-07-25 13:38:46 följande:
Hej! Tack så jättemycket för ditt svar och att du delar med dig. Jag förstår att när man är så uppe i allt så är det svårt att hinna reflektera och tänka igenom allt som hänt under tiden. Det är oerhört intressant att höra om hur ni haft det!
Nu är min son 3 månader och det är inte så stor förändring och min oro kvarstår. Det är jätteintressant att höra och få ta del av det du delar med dig av. Måste säga att jag blev väldigt berörd av din text och det kändes som jag läste från en bok, som en biografi och jag ville inte sluta läsa.
Jag känner verkligen igen min son i det du beskriver.. skriker och gnäller mycket.. men slänger ifrån sig flyktiga leenden ganska ofta?han ler och vänder bort blicken/ansiktet. Han vill också bli buren men inte för att kolla på mig eller hälsa på någon människa utan för att se omgivningen!!! Som en tom blick på omgivningen! Han har dock börjat hålla på mycket med händerna..lyfter upp armar och händer och spanar in dem och försöker föra händerna till munnen.
Växlande känslotillstånd ? detta kan jag skriva under på! Ler ena sekunden för att i nästa sekund skrika och gnälla. Min son jollrar ytterst lite.
Min son har börjat gilla att ligga i sitt babygym ibland..Så Ibland så kan han fokusera och försöka ta tag i saker. Han är även nu helt fascinerad så fort hans arm/händer kommer i blickfånget..då ska det grejas med händerna å armarna. Armarna går i ett. Det är nästan så att jag bortförklarar hans brist på ögonkontakt med att han fokuserar på sina händer just nu...kan det vara så eller är det bara jag som försöker "lugna" mig själv?
Känner verkligen igen mig i det du skrev med att han kan ligga och kolla på något men kollar ofta vart vi föräldrar är?så vi gör precis som ni; dvs vi lämnar honom inte ensam länge? vi är med honom även fast vi inte får kontakt.
Kommer du på något mer som du vill dela med dig av så skriv gärna här eller privat meddelande till mig. Jag tycker det är väldigt intressant att höra och lyssnar mer än gärna om du vill prata av dig.
All kärlek till er! Du är bäst! <3
Vad bra att jag lyckades få ihop något som gick att läsa.
Man känner inte direkt att det är en lätt nöt att knäcka, alltså allt det man slungades in i och där saker och ting verkligen inte stämmer så som det sägs eller förväntas att vara i livet. (Gick det där ens att begripa..?
)
Bra blir man väl aldrig (känns det som) men man gör åtminstone mindre fel. Hoppas jag i alla fall. Ibland märker man inte det hur allt hänger ihop förrän efteråt och då är det ju lite sent. Däremot finns det saker jag kan råda och avråda ifrån om man nu skulle få ett barn med diagnoser men förhoppningsvis är det inte som behövs.
Detta med att titta på sina händer är helt normalt i denna tid. Barnet upptäcker mer och mer, sig själv och sin kropp. Vår son tittade också massor på sig själv och främst på sina händer men det höll i sig för länge så att säga. Vid 10 månader ska det ha försvunnit (enligt den psykolog som vi träffade i alla fall). Vår son tittade fortfarande på sina fingrar då, mest på sin tumme kommer jag ihåg.
Jag förstår att du noterar mycket kring din son och undrar. Speciellt eftersom du redan kanske undrar om hans utveckling avviker så att säga. Men det är väldigt svårt att säga exakt hur mycket eller hur lite av beteenden som är normalt resp onormalt vid denna ålder. Många barn som avviker från mallen hämtar in det senare. Vi som föräldrar vill såklart vårt barns bästa och hjälpa så mycket vi kan. Ändå är det så svårt att veta, är oron befogad eller inte? Jag kan inte mer än säga att det är så det är. Det är denna väg man går som förälder tillsammans med sitt barn. Jag antar att du har kontakt med bvc och att ni går efter de steg som man ska göra i allt detta. Om månaderna sedan går och du fortfarande tycker att många ting är oroande och att bvc eller den vård och hjälp som ska finnas där för att utreda allt detta dröjer skulle jag råda att spara pengarna och söka privat hjälp och rådgivning. Man kan ju alltid prata med en psykolog som är kunnig i allt detta och som kanske kan hjälpa en i processen i så fall men att gå till psykologer privat kostar ju. Ibland är ändå kostnaden värt det hela för att ens oro och stress ska stillas. Allt är så individuellt.
Jag skickar iväg ett pm till dig med lite mer info men vill återigen poängtera att detta bara rör vår son och inte behöver, på något sätt , betyda att ett annat barn med liknade situation vid låg ålder kommer få de svårigheter som vår son haft och fortfarande har.
