shift skrev 2019-07-16 23:07:14 följande:
Det är definitivt inte för sent för dig att byta program. Både med tanke på din ålder och med tanke på att du redan nu verkar vantrivas med ditt val. Vad var det som drog dig till socionomprogrammet till att börja med?
Mitt tips är att inte stressa fram ditt val. Du är ung. Det du pluggar till kommer du jobba med en lååång tid framöver, och även om pengarna är en viktig faktor för dig kommer du vilja ha ett jobb du är i alla fall måttligt intresserad av.
Har också varit väldigt osäker på vad jag ville plugga, och slutade tillslut med att jag pluggade kandidatexamen inom ekonomi med inriktning på redovisning. Anledningen till att jag valde just ekonomi var för att det var det mest praktiska valet; finns jobb i staden jag vill bo i, vill gärna arbeta administrativt/kontorsjobb, lönen har stor potential att bli bra (dock väldigt låg ingångslön inom redovisning) osv. Jag tycker ekonomi är delvis intressant, men absolut inte lika intressant som vissa andra ämnen kan vara (men där jag valde bort passande yrken för att de var dåligt betalda eller mindre praktiska), och kan känna att jag delvis ångrar att jag stressade fram mitt studieval bara för att jag ville bli klar och tjäna pengar. Är 25 nu och kommer jobba med detta ett tag framöver, men kommer troligtvis skola om mig om x antal år eftersom jag redan som nyexad känner att jag hellre skulle vilja ägna hela dagarna åt något jag faktiskt brinner lite mer för. På den positiva sidan kan jag nu släppa stressen över att jag känner att jag "måste" ha en utbildning för att röra mig framåt i livet, även om det bästa hade varit att jag insåg detta innan jag pluggade.
Socionomprogrammet lockade mig för att samhällskunskap är ett ämne som alltid intresserat mig. Jag har alltid varit intresserad av samhället i helhet, men har också alltid kämpat med att mina politiska åsikter är ganska spretiga. Vissa åsikter går mer åt vänster och andra åsikter går mer åt höger, därför landar det i mitten när jag röstar. Jag tror inte det är så många yrken där det finns en rådande kultur om vad man måste rösta på så som det finns inom socionomers bransch, men märker av det ännu mer på utbildningen än på jobbet. Jag lockades också av programmet för att jag hade ingenting när jag växte upp. Jag var socioekonomiskt utsatt så att säga och hade ingen trygghet eller lätt uppväxt. Jag har erfarenhet av att leva i familj med missbruksproblematik och främsta anledningen att jag valde utbildningen är att hjälpa barn och ungdomar som har det lika svårt som jag haft det. Nu har jag i och för sig bara arbetat med ekonomiskt bistånd en kort period denna sommar, men jag trodde inte att människor var riktigt såhär respektlösa. Jag trodde att det kunde hända, men att bli kallad fula ord nästan dagligen under telefontid med klienter är ingenting jag förväntade mig och det visar sig att jag hanterar hot och trakasserier sämre än jag trodde. Jag tar inte åt mig men jag blir väldigt irriterad och tappar lusten att hjälpa människor när man blir bemött på det sättet.
Jag har ett långt arbetsliv framför mig och under mitt liv kommer pensionsåldern kanske höjas till 75 år, det skulle inte förvåna mig. Oavsett så är det över 45 år som jag har kvar av mitt arbetsföra liv så det känns väldigt dumt att fortsätta på en bana jag redan vet att jag inte är nöjd med, och det funkar inte ha ett yrke där endast chefsjobb lockar för att ska man vara brutalt ärlig är så kommer långt ifrån alla som vill bli chefer få de möjligheterna. Det är aldrig fel att sikta på chefsjobben men att ta för givet att man kommer bli chef är nog att göra sig själv en otjänst för risken är hög att man aldrig får chansen.
Jag kräver inte en förmögenhet men jag lever inte på luft, och att studera 3,5 år för att få samma lön som ett butiksbiträde har känns bara nedvärderande. Då ska man verkligen brinna för sitt jobb, och det gör inte jag. Jag vill ha ett jobb där jag tjänar bra, och kan unna mig att leva ett liv jag aldrig kunnat leva. När mina vänner reste utomlands på lyxsemestrar fick jag stanna hem i mitt rum, och under senare år när vänner gått på spabehandlingar, nagelbehandlingar osv så har jag inte haft råd med detta. Jag vill leva ett liv där jag inte behöver räkna kronorna för att se om jag har råd att köpa ens det nödvändigaste som mat, vissa månader just nu när jag är student äter jag knappt för att pengarna inte räcker till. Jag har sett hur mina föräldrar har mått sjukt dåligt psykiskt av att inte ha en god eller ens stabil ekonomi, och därför är den ekonomiska aspekten viktig. Det handlar inte om girighet, utan att jag accepterar den verklighet vi lever i, allting kostar pengar och vi är beroende av pengar oavsett om vi vill vara det eller inte. Sedan vill jag självklart tycka att jobbet är någorlunda intressant. Hantverkare tjänar bra men skulle förmodligen hata ett sånt jobb för det inte är min grej, så elektriker har jag väl egentligen redan strukit. Jag trivs med kontorsjobb, men skulle hellre prata med andra företag eller kunder. Jag är trött på att ha klienter som kallar mig hora för jag inte tar de juridiska besluten som de önskar, och är man trött på sitt yrke efter bara 1 månad så finns det ingen anledning att fortsätta.
Jag vet inte vad jag vill göra, och det är anledningen att jag har dröjt kvar på socionomprogrammet såhär länge för jag har funderat på att hoppa av och byta utbildning från första terminen. Under termin 2 ansökte jag till och med till juristprogrammet, kom in, sade upp min lägenhet, letade bostad i Örebro, skulle precis skriva på kontrakt på studentlägenheten där när jag backade och fegade ur för jag inte var säker på det valet heller. Jag har inte varit säker på någonting och därför har jag inte hoppat av ännu, men nu känner jag att det nog är dags att göra det. Däremot vill jag inte stressa fram en ny utbildning, har blivit antagen på sen ansökan till yh-utbildning som inköpare men känner mig inte säker på att det är ett bra val för mig heller så vet inte om jag är beredd flytta till Växjö när jag inte ens känner mig säker på valet. Jag har hört att ingångslönerna inte är jättehöga inom redovisning, men ingångslöner säger inte så mycket, det är löneutvecklingen som är viktigast. Socionomer har helt okej ingångslöner, runt 30 i de flesta kommuner (34-35 i Sthlm), i min kommun ligger det på 26-27 dock så det är stora variationer beroende på kommun, men oavsett kommun så är det en usel löneförhöjning, Över 1% om året anses ovanligt i höjning. Detta visar sig även på lönestatistiken, från 2017 till 2018 har socionomerna en väldigt svag löneförhöjning vad gäller medellöner, bara runt en 1000-kronor per år höjs medellönen i SCB:s lönestatistik per år, detta är mindre än inflationen så katastrofalt egentligen. Man ska nog bry sig mer om löneutvecklingsmöjligheterna än om ingångslönerna. En enhetschef inom socialtjänsten och en anställd ekonom eller sjuksköterska har ungefär samma lön. En chef inom ekonomibranschen tjänar ofta uppåt det dubbla mot en chef inom sociala sektorn. Kuratorer tjänar ännu sämre än socialsekreterare så det är inget yrke jag är intresserad av heller, krävs dessutom 2 års vidareutbildning numera så 5,5 års utbildning totalt.
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv men jag fyller 22 år under hösten så det finns tid att ta reda på det. Jag tror att det är skadligt för mig att jag är väldigt stressad. Jag har framtidsplaner på att eventuellt flytta till Norge, då jag känner att det mesta fungerar bättre där, men har haft lite svårt att hitta bra information om att studera i Norge som svensk. Jag måste nog först lära mig norska också för att kunna gå en utbildning där, så länge den inte är engelskspråkig då.
Om jag ska ta mina största intressen så är det politik, debatter, samhällsdiskussioner och juridik. Det känns därför som att jurist och statsvetare förmodligen är det mest intressanta för min del, däremot är jag rätt övertygad om där att jurist är ett säkrare kort att satsa på inför jobbmöjligheter. Arbetsmarknaden för statsvetare sägs vara ganska tuff, och jag är lite för feg för att utbilda mig till något där man på förhand vet att hitta jobb kommer vara svårt. Speciellt när jag redan har kastat bort 2 år och har stora studieskulder. Ekonomi är intressant, men vet inte hur väl yh-utbildningar står sig på arbetsmarknaden. Det blir nog svårt att avancera uppåt mot mer avancerade roller som ekonomiansvarig, controller eller ekonomichef när man konkurrerar med att det finns väldiga många med kandidatexamen eller civilekonomexamen. Ekonomi kanske inte är det smartaste heller i och med att jag har väldigt svårt för matte.
Jag är så arg på mig själv just nu för att jag ansökte till både juristprogrammet och systemvetarprogrammet inför hösten men tog bort min ansökan för några månader sen. Jag får helt enkelt ta att eventuellt förlora det halvåret och börja i vår men då blir det nog i Stockholm om det är juristprogrammet vilket i och för sig är en fördel då majoriteten juristjobb finns i Stockholmsregionen. Under våren finns det bara i Uppsala, Lund och Stockholm och enligt senaste årens statistik så kommer jag inte in i Uppsala eller Lund, däremot kommer jag in i Stockholm.
