• Tue 16 Jul 2019 16:38
    3048 visningar
    37 svar
    37
    3048

    Är det för sent för mig att byta program?

    Jag har studerat 2 år på socionomprogrammet och har därmed 1,5 år kvar på programmet. Jag har länge haft tankar kring mitt studieval då jag aldrig haft ett drömjobb och vad jag har velat bli har ständigt ändrats. Jag valde till slut socionomprogrammet före mina andra två alternativ som jag valde mellan då, psykologprogrammet och juristprogrammet. Det finns inga logiska förklaringar till att jag valde socionomprogrammet egentligen då mitt främsta intresse är att tjäna pengar, och den dåliga lönen för frisörer/make-up artister är anledningen till att jag inte slutförde min gymnasieexamen inom detta utan bytte program och sedan valde att studera vidare. Socionomer tjänar mer än frisörer i och för sig men skillnaden är inte enorm och socionomer ligger nästan lägst i lön av alla universitetsutbildade, tillsammans med förskollärare och logopeder. Det är dock inte bara lönen som stör mig utan kulturen inom yrket där man måste ha vänstervridna åsikter för att passa in, man måste vara emot straff för kriminella, tycka synd om allt och alla oavsett hur vidriga gärningar dessa personer gjort. Jag har ett sommarvikariat nu på ekonomiskt bistånd som socialsekreterare och bemötandet från klienter är värre än jag kunde ana, att bli kallad fitta, hora, slyna, äckel, osv sker nästan dagligen av klienter och en av mina handledare blev dödshotad bara på min tredje arbetsvecka. Det är ju en sak att få en dålig lön om man brinner för sitt jobb men det känns svårt för mig att motivera mig själv att vara lägre betald än i princip alla gymnasieutbildade är för att bli kallad hora och fitta när man ska vara det sociala skyddsnätet som hjälper människor. Det är inget kul att vara en del av det sociala skyddsnätet när nästan ingen uppskattar det man gör. Nu vet jag att det finns fler områden än ekonomiskt bistånd, och att man inte behöver arbeta som socialsekreterare men upplever det ändå ganska svårt få andra tjänster till en början och lärarna på programmet menar också på i princip att vill man inte arbeta som socialsekreterare ska man hoppa av programmet för det får man räkna med att göra ett bra tag innan andra jobbchanser finns. Antalet lediga jobb för socionomer minskar också konstant känns det som, så jag har känslan av att yrket är påväg mot att bli ett överskottsyrke, och då blir ju möjligheterna att välja område att arbeta inom mindre.

    Jag har fortfarande funderingar på att studera till jurist, men utbildningen är lång och har inte ansökt till hösten så kan först påbörja mina studier januari 2020.
    Om jag fortsätter studera på socionomprogrammet under hösten vilket jag tänkt eftersom jag inte har något annat sätt att försörja mig som det ser ut just nu utöver CSN, så kommer jag därmed bara ha 2 terminer kvar när jag isåfall hoppar av. Jag har funderat över att utbilda mig till systemvetare också, vilket ska vara lätt att få jobb efter och hög lön men är nog mer intresserad av juridik än systemvetenskap. Ekonomi är jag intresserad av men matte är inte min starkaste sida, så alternativet som finns inom ekonomi är nog en YH-utbildning på 2 år till redovisningsekonom eftersom jag efter flera försök att klara Matte 3b/c inte lyckats. Det var på gränsen att jag ens klarade Matte 2a som krävdes för socionomprogrammet. Sjuksköterskor börjar tjäna riktigt bra också så det kan vara intressant men saknas två kurser i naturkunskap för mig där och vet inte om jag hinner läsa upp båda under hösten.
    Jag kan även tänka mig en komvux-utbildning till elektriker, kort utbildning och hög lön men om själva yrket passar mig skulle jag egentligen svara nej, det är mest lönen jag vill åt där. Mina alternativ är därmed jurist, systemvetare, redovisningsekonom, sjuksköterska och elektriker. 

    Jag är relativt säker på att jag inte kommer arbeta som socionom i framtiden, men funderar på om det är bäst att hoppa av så snabbt som möjligt och påbörja ny utbildning till våren, eller om det är bättre att slutföra min examen för att sedan påbörja en ny utbildning. Är det för sent att hoppa av programmet? Jag ska tillägga att jag är 21 år men fyller 22 under hösten.

  • Svar på tråden Är det för sent för mig att byta program?
  • Thu 18 Jul 2019 09:21
    #20
    Sinv skrev 2019-07-18 03:38:14 följande:

    Är du säker på hur många de tar in - många universitet använder sig av överintag så att de i praktiken tar in fler än det står att det ska göra. Jag har för mig när jag började socionomprogrammet att det stod 85 platser eller någonting sånt, men de tog in 134 personer har jag för mig. Däremot har jättemånga hoppat av så nu är vi nog runt 85-90 personer.


    Jag är inte säker på hur många de tar in läste informationen på universitets hemsida. Men ska dubbelkolla det. Jag har tittat på statistiken från tidigare år det finns jättemånga som hoppar av efter andra urvalet därför använder de sig av överintaget. Men reserverna räknas också med överintaget? Eller?
  • Thu 18 Jul 2019 17:56
    #21
    Sienna34 skrev 2019-07-18 09:21:19 följande:
    Jag är inte säker på hur många de tar in läste informationen på universitets hemsida. Men ska dubbelkolla det. Jag har tittat på statistiken från tidigare år det finns jättemånga som hoppar av efter andra urvalet därför använder de sig av överintaget. Men reserverna räknas också med överintaget? Eller?
    Jag tror inte du kan se reserver antagna efter andra urvalet i statistiken, däremot kan man ju som reserv efter första urvalet bli ordinarie antagen i det andra urvalet. Jag hoppas min förklaring inte är allt för luddig och att du förstår hur jag menar, men reserver efter första urvalet blir ofta antagna i det andra urvalet. Däremot står du fortfarande som reserv efter andra urvalet visas det inte i statistiken men platserna förblir ju detsamma, för då krävs det ju att antagna ska tacka nej för att reserver ska få en plats. Jag tänkte mest att du kan kolla UHR:s statistik från förra året på urval 1 och urval 2, antalet antagna i båda urvalen blir det totala antalet platser som finns, och i det andra urvalet är de antagna de som var reserver efter urval 1.
  • Thu 18 Jul 2019 18:29
    #22
    +1

    Hej! Jag tycker att du ska plugga färdigt till socionom. Du har så kort tid kvar och man ångrar aldrig en utbildning. Är du sedan om några år helt på det klara med att bli jurist så kommer det vara en enorm fördel i arbetslivet att du har en hel utbildning i bagaget och ev arbetslivserfarenhet. Jag är själv lärare i botten och kände lite som dig att jag ville bli jurist. Kom inte in i Stockholm och hoppade därför min drömutbildning. Utbildade mig till lärare men arbetade eg aldrig som det men hade inte fått de arbeten jag haft om inte utbildningen varit klar. Med mitt intresse i juridiken har jag bland annat arbetat med skoljuridik i olika former ex tillsyn över skolor etc. Jag har läst kurser i juridik och fått de arbeten jag velat. Nu känner jag mig för gammal för juristlinjen men allt blev bra en då. Det finns många lagar inom socialtjänsten och som socionom med intresse för juridik och ev juridikutbildning alt kurser kommer det ta dig dit du vill. Är du intresserad av att arbeta som chef för olika typer av verksamheter ex LSS är socionom värdefullt. Vill du arbeta med affärsutveckling för ett företag med LSS och äldreboende etc är socionom också en bra grund att stå på. Min poäng är att gå färdigt, testa olika jobb, läs kurser inom yrket (kompetensutveckling på arbetstid :) eller börja med juristpr när du är klar och jobbat ett tag. Jurister har en tuff arbetsmarknad och för att landa de populäraste jobben är det bra med något som sticker ut och det gör din socionomexamen.

  • Thu 18 Jul 2019 19:02
    #23
    snöblask skrev 2019-07-18 18:29:46 följande:

    Hej! Jag tycker att du ska plugga färdigt till socionom. Du har så kort tid kvar och man ångrar aldrig en utbildning. Är du sedan om några år helt på det klara med att bli jurist så kommer det vara en enorm fördel i arbetslivet att du har en hel utbildning i bagaget och ev arbetslivserfarenhet. Jag är själv lärare i botten och kände lite som dig att jag ville bli jurist. Kom inte in i Stockholm och hoppade därför min drömutbildning. Utbildade mig till lärare men arbetade eg aldrig som det men hade inte fått de arbeten jag haft om inte utbildningen varit klar. Med mitt intresse i juridiken har jag bland annat arbetat med skoljuridik i olika former ex tillsyn över skolor etc. Jag har läst kurser i juridik och fått de arbeten jag velat. Nu känner jag mig för gammal för juristlinjen men allt blev bra en då. Det finns många lagar inom socialtjänsten och som socionom med intresse för juridik och ev juridikutbildning alt kurser kommer det ta dig dit du vill. Är du intresserad av att arbeta som chef för olika typer av verksamheter ex LSS är socionom värdefullt. Vill du arbeta med affärsutveckling för ett företag med LSS och äldreboende etc är socionom också en bra grund att stå på. Min poäng är att gå färdigt, testa olika jobb, läs kurser inom yrket (kompetensutveckling på arbetstid :) eller börja med juristpr när du är klar och jobbat ett tag. Jurister har en tuff arbetsmarknad och för att landa de populäraste jobben är det bra med något som sticker ut och det gör din socionomexamen.


    Enhetschef inom verksamheterna för ex LSS är riktigt intressant, och jag ångrar att jag inte valde praktikplats inom det. Jag valde socialsekreterare på barn och ungdom, eftersom alla VFU-lärare tyckte jag var för ung för att ha praktik som enhetschef. 

    Juristprogrammet handlar inte främst om varken lön eller arbetsuppgifterna.. största anledningen är att jag aldrig känt att mina släktingar varit stolta över mig och alla är jättebesvikna att jag som hade högst betyg av alla i släkt valde socionomprogrammet. Jag är den enda med betyg att komma in på juristprogrammet, så det skulle mest varit skönt med prestigen att ''vinna'', att bli den släktingarna är stolt över. Mina mor och far-föräldrar tycker att socionom är likvärdigt med städerska, brevbärare etc. De tycker att mina släktingar som går kandidatprogram inom ekonomi respektive affärsjuridik är bättre människor och några att vara stolta över, medan mig pratar man inte om till någon eftersom jag ''bara'' är socionom, och de som pratar så är de som själva saknar eftergymnasial utbildning helt och hållet så tycker inte de är rätt personer att döma egentligen. Men det hade varit så skönt vara den som fick den finaste utbildningen med högst status eftersom jag haft helt andra förutsättningar, mina kusiner har växt upp i familj med rikedom och deras liv har gått fläckfritt i princip. Jag har gått igenom könskorrigering, växa upp i fattigdom med missbruksproblematik inom familjen, 12 år av mobbning, sexuella övergrepp, destruktiva relationer där jag blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt, lite milt bipolär (dock inte tillräckligt för diagnos, men får depressiva episoder i skov så symptomen är lika men får inga maniska perioder, mina bra perioder är jag bara som en vanlig person psykiskt), har överlevt självmordsförsök osv. Mina kusiner har inte gått igenom en enda jobbig grej i sitt liv, så att jag med mina förutsättningar skulle komma och springa om dem skulle kännas sjukt bra, vilket jag i mina släktingars ögon aldrig ens kan komma nära att komma ikapp som socionom.
  • Thu 18 Jul 2019 21:51
    #24
    Sinv skrev 2019-07-18 17:56:31 följande:

    Jag tror inte du kan se reserver antagna efter andra urvalet i statistiken, däremot kan man ju som reserv efter första urvalet bli ordinarie antagen i det andra urvalet. Jag hoppas min förklaring inte är allt för luddig och att du förstår hur jag menar, men reserver efter första urvalet blir ofta antagna i det andra urvalet. Däremot står du fortfarande som reserv efter andra urvalet visas det inte i statistiken men platserna förblir ju detsamma, för då krävs det ju att antagna ska tacka nej för att reserver ska få en plats. Jag tänkte mest att du kan kolla UHR:s statistik från förra året på urval 1 och urval 2, antalet antagna i båda urvalen blir det totala antalet platser som finns, och i det andra urvalet är de antagna de som var reserver efter urval 1.


    Jag förstår hur du menar, ska kolla igen.

    Tack så jättemycket!!
  • Thu 18 Jul 2019 23:46
    #25
    Sinv skrev 2019-07-18 19:02:53 följande:

    Enhetschef inom verksamheterna för ex LSS är riktigt intressant, och jag ångrar att jag inte valde praktikplats inom det. Jag valde socialsekreterare på barn och ungdom, eftersom alla VFU-lärare tyckte jag var för ung för att ha praktik som enhetschef. 

    Juristprogrammet handlar inte främst om varken lön eller arbetsuppgifterna.. största anledningen är att jag aldrig känt att mina släktingar varit stolta över mig och alla är jättebesvikna att jag som hade högst betyg av alla i släkt valde socionomprogrammet. Jag är den enda med betyg att komma in på juristprogrammet, så det skulle mest varit skönt med prestigen att ''vinna'', att bli den släktingarna är stolt över. Mina mor och far-föräldrar tycker att socionom är likvärdigt med städerska, brevbärare etc. De tycker att mina släktingar som går kandidatprogram inom ekonomi respektive affärsjuridik är bättre människor och några att vara stolta över, medan mig pratar man inte om till någon eftersom jag ''bara'' är socionom, och de som pratar så är de som själva saknar eftergymnasial utbildning helt och hållet så tycker inte de är rätt personer att döma egentligen. Men det hade varit så skönt vara den som fick den finaste utbildningen med högst status eftersom jag haft helt andra förutsättningar, mina kusiner har växt upp i familj med rikedom och deras liv har gått fläckfritt i princip. Jag har gått igenom könskorrigering, växa upp i fattigdom med missbruksproblematik inom familjen, 12 år av mobbning, sexuella övergrepp, destruktiva relationer där jag blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt, lite milt bipolär (dock inte tillräckligt för diagnos, men får depressiva episoder i skov så symptomen är lika men får inga maniska perioder, mina bra perioder är jag bara som en vanlig person psykiskt), har överlevt självmordsförsök osv. Mina kusiner har inte gått igenom en enda jobbig grej i sitt liv, så att jag med mina förutsättningar skulle komma och springa om dem skulle kännas sjukt bra, vilket jag i mina släktingars ögon aldrig ens kan komma nära att komma ikapp som socionom.


    Efter det här svaret tycker jag än mer att du ska gå i klart socionom. Du ska vara stolt över dig själv. Du måste arbeta på din självkänsla och inte lägga ditt värde i andra människors tyckande. Är det som du skriver kommer du förmodligen ändå aldrig att räcka till utan någon annan är alltid bättre. Nä sträckbänken dig var stolt över dig själv. Fundera vad du vill med ditt liv. Ingen annan ska leva det. Klart att det är bra att ha erfarenhet innan man blir enhetschef men låt ingen få dig att tro att det hänger på siffror på ett papper. Jag var 28 när jag blev chef över 60 medarbetare. Bestäm riktning över ditt liv själv.
  • Fri 19 Jul 2019 06:01
    #26
    snöblask skrev 2019-07-18 23:46:31 följande:
    Efter det här svaret tycker jag än mer att du ska gå i klart socionom. Du ska vara stolt över dig själv. Du måste arbeta på din självkänsla och inte lägga ditt värde i andra människors tyckande. Är det som du skriver kommer du förmodligen ändå aldrig att räcka till utan någon annan är alltid bättre. Nä sträckbänken dig var stolt över dig själv. Fundera vad du vill med ditt liv. Ingen annan ska leva det. Klart att det är bra att ha erfarenhet innan man blir enhetschef men låt ingen få dig att tro att det hänger på siffror på ett papper. Jag var 28 när jag blev chef över 60 medarbetare. Bestäm riktning över ditt liv själv.
    Tankarna på att hoppa av ökade efter att pratat med tidigare studenter som haft praktik som enhetschef som menade att mina chanser att få jobb som det nu efter examen som ung är borta. De menade på att praktiken är enda chansen få jobb som enhetschef i framtiden, utan att behöva vänta tills man är 40+ och har massa erfarenhet och jag vill verkligen bli chef i framtiden, så det har känts psykiskt jobbigt att inte få de möjligheterna, men personligen låter det galet att endast de elever som gör sin VFU som enhetschef kan få jobb som det efter examen. 
    Att jag valde bort enhetschef på VFU var främst för att VFU-lärare, vänner och familj tyckte jag var för ung, oerfaren och att riskerna att jag inte skulle klara av det särskilt bra var för hög på grund av att jag är tillbakadragen som person. Det är den aspekten av ledarskap jag inte kommit till än, är inte självsäker och är väldigt tillbakadragen. Jag håller mig generellt i bakgrunden, och det fungerar inte att göra som chef. 
    Andra orsaken var att jag ville få in en fot i en närliggande kommun med bättre löneläge. Ingångslönerna för socionomer i Sverige snittar på ungefär 30 500 enligt Saco och detta gissar jag avser 2018, och 2018 låg ingångslönerna i min kommun på 26 500 medan det i min närliggande kommun där jag valde praktik ligger på 33-34. Enhetscheferna börjar runt 30-31 i min kommun, så det är en väldigt lågbetald kommun, och alla VFU-platser som enhetschef låg i min kommun.
    Jag tror jag har en stor fördel för chefsjobb dock i framtiden och det är att jag inte är främmande för pendling eller för att flytta långt bort för ett jobb. Eftersom socialsekreterare har högre ingångslön i kommunen jag valde praktik inom än vad enhetschefer har i min kommun så valde jag socialsekreterare, sen hoppas jag verkligen att det inte sabbar mina chanser att bli chef i framtiden.

    Jag vet inte om det är mest jag som har föreställningen att socionom anses vara ett sådant lågstatusyrke på grund av att det har låg status inom min släkt. Jag vill bara känna att jag från min hemska traumatiska uppväxt får min revansch, att jag lyckas i livet och för min egen del gör jag enbart det om jag får en fin examen, ett fint jobb alternativt chefsjobb.
  • Fri 19 Jul 2019 06:05
    #27
    snöblask skrev 2019-07-18 23:46:31 följande:
    Efter det här svaret tycker jag än mer att du ska gå i klart socionom. Du ska vara stolt över dig själv. Du måste arbeta på din självkänsla och inte lägga ditt värde i andra människors tyckande. Är det som du skriver kommer du förmodligen ändå aldrig att räcka till utan någon annan är alltid bättre. Nä sträckbänken dig var stolt över dig själv. Fundera vad du vill med ditt liv. Ingen annan ska leva det. Klart att det är bra att ha erfarenhet innan man blir enhetschef men låt ingen få dig att tro att det hänger på siffror på ett papper. Jag var 28 när jag blev chef över 60 medarbetare. Bestäm riktning över ditt liv själv.
    Det går ju i och för sig att ta studieuppehåll 1 år för att börja praktiken nästa höst istället, om jag vill ha plats som enhetschef. Det är enda sättet tyvärr, vi får inte under några omständigheter byta praktikplats efter att valet har gjorts i April. Däremot är det ju konkurrens om många platser, och det finns ju även om jag tar studieuppehåll ingen 100% garanti att jag får plats som enhetschef nästa år, även om enhetschefsplatserna detta året var bland de mindre populära.
  • Fri 19 Jul 2019 14:34
    #28
    Sinv skrev 2019-07-19 06:05:16 följande:

    Det går ju i och för sig att ta studieuppehåll 1 år för att börja praktiken nästa höst istället, om jag vill ha plats som enhetschef. Det är enda sättet tyvärr, vi får inte under några omständigheter byta praktikplats efter att valet har gjorts i April. Däremot är det ju konkurrens om många platser, och det finns ju även om jag tar studieuppehåll ingen 100% garanti att jag får plats som enhetschef nästa år, även om enhetschefsplatserna detta året var bland de mindre populära.


    Men du är väldigt ung. Du kommer ha fördel av att jobbat som ex socialsekreterare när du söker enhetschefsjobb. Väldigt lite hänger på praktiken. Bli klar, gör ett bra jobb, få fina referenser och klättra på karriärsstegen. Det är inte ofta man börjar högst upp. Du verkar vilja ta revansch här och nu och att du ska vara klar, men livet blir aldrig klart. Livet och karriären pendlar upp och ner, höger och vänster. Och det är tjusningen. Revansch har du fått den dagen du mår bra oavsett vad du arbetar med.
  • Fri 19 Jul 2019 15:15
    #29
    snöblask skrev 2019-07-19 14:34:59 följande:
    Men du är väldigt ung. Du kommer ha fördel av att jobbat som ex socialsekreterare när du söker enhetschefsjobb. Väldigt lite hänger på praktiken. Bli klar, gör ett bra jobb, få fina referenser och klättra på karriärsstegen. Det är inte ofta man börjar högst upp. Du verkar vilja ta revansch här och nu och att du ska vara klar, men livet blir aldrig klart. Livet och karriären pendlar upp och ner, höger och vänster. Och det är tjusningen. Revansch har du fått den dagen du mår bra oavsett vad du arbetar med.
    Jag vet att jag är ung men eftersom vi bara får en enda chans att göra VFU, och eftersom den enligt tidigare studenter har spelat väldigt stor roll för var man kan få jobb efter examen så kanske det är bättre ta ett studieuppehåll om det innebär att praktisera på anställd-nivå innebär att man blir cementerad på anställd-nivå utan möjligheter att få chefspositioner snabbt efter examen. Jag vill bli chef senast vid 25 års ålder, det är ett mål jag har och jag tar examen vid 23 års ålder. Det är även nödvändigt att jag får ett chefsjobb för att kunna få en lön som möjliggör ett skapligt liv där man kan resa, göra lite skönhetsoperationer, andra skönhetsbehandlingar, köpa kläder osv. Det känns ju dumt att förstöra hela sin framtid istället för att ta ett studieuppehåll, men tänker att jag kan leta egen praktikplats och försöka se om någon kan ta emot mig under VFU som enhetschef, och isåfall föreslå den platsen för mitt universitet och be om ett undantag att de låter mig byta praktikplats.
  • Sat 20 Jul 2019 12:29
    #30
    Sinv skrev 2019-07-19 15:15:37 följande:
    Jag vet att jag är ung men eftersom vi bara får en enda chans att göra VFU, och eftersom den enligt tidigare studenter har spelat väldigt stor roll för var man kan få jobb efter examen så kanske det är bättre ta ett studieuppehåll om det innebär att praktisera på anställd-nivå innebär att man blir cementerad på anställd-nivå utan möjligheter att få chefspositioner snabbt efter examen. Jag vill bli chef senast vid 25 års ålder, det är ett mål jag har och jag tar examen vid 23 års ålder. Det är även nödvändigt att jag får ett chefsjobb för att kunna få en lön som möjliggör ett skapligt liv där man kan resa, göra lite skönhetsoperationer, andra skönhetsbehandlingar, köpa kläder osv. Det känns ju dumt att förstöra hela sin framtid istället för att ta ett studieuppehåll, men tänker att jag kan leta egen praktikplats och försöka se om någon kan ta emot mig under VFU som enhetschef, och isåfall föreslå den platsen för mitt universitet och be om ett undantag att de låter mig byta praktikplats.
    Oj oj oj, jag blir sjukt stressad bara av att läsa dina inlägg TS. Det märks att du tänker extremt mycket på det här och jag känner igen mig mycket i dina texter. Jag studerar också på socionomprogrammet (har dock 2 år kvar), är 21 år gammal, kommer från en trasslig uppväxt och vill bräda alla mina andra släktingar. Vill bevisa för dem och mig själv att jag inte är som mina föräldrar och att jag kan ta mig från botten till toppen på egen hand, övriga privilegierade familjemedlemmar som blivit serverade på silverfat hela livet kan gärna få bli lågutbildade och lågavlönade. Jag vill också tjäna pengar, då jag (mot min vilja) ser pengar som ett tecken på framgång. Ju rikare du är = ju mer framgångsrik är du. Ett synsätt som är en omdiskuterad fråga. Jag är också introvert, håller mig i bakgrunden, självkänslan och självförtroendet existerar knappt. På grund av min introverta sida har  verkligen inga som helst ambitioner att bli chef. Jag skulle ha en fruktansvärd prestationsångest över en sådan position.

    Jag förstår absolut hur du känner dig, men för din egna skull så ber jag dig att sakta ner. Ta en dag i taget. Hade jag varit du så skulle jag gå klart socionomprogrammet, det är en bred utbildning som jag är säker på kommer vara till nytta på ett eller annat sätt. Att dessutom hoppa av skulle nog väcka många frågor hos dina släktingar, något jag hade velat undvika. När du sedan har examen så skulle jag (i din situation) satsa som en idiot på att bli enhetschef. Jag tror inte alls att du måste haft din VFU som enhetschef för att få en anställning som chef. Självklart kommer de tycka att du är ung, men jag tror att mycket beror på hur du uttrycker dig om din kapacitet på arbetsintervjuerna (här får du verkligen utstråla självsäkerhet, fake it til you make it). Jag skulle även tagit ett jobb som socialsekreterare i väntan på att få jobb som enhetschef. Blir du 25 och fortfarande inte blivit chef, då råder jag dig att hoppa på en annan utbildning. 25 år är fortfarande ungt och många påbörjar sin första universitetsutbildning vid den åldern. Förhoppningsvis har du även under de två åren kunde sparat undan pengar som kan användas till veckor där du inte får CSN. Detta är hur jag hade gjort.

    Lycka till TS! Tror att allt kommer lösa sig finemang för en sån pass driven person som du verkar vara.
  • Sat 20 Jul 2019 12:30
    #31

    Byt nu om det inte känns rätt.

  • Sat 20 Jul 2019 14:12
    #32
    Joshua skrev 2019-07-20 12:29:26 följande:
    Oj oj oj, jag blir sjukt stressad bara av att läsa dina inlägg TS. Det märks att du tänker extremt mycket på det här och jag känner igen mig mycket i dina texter. Jag studerar också på socionomprogrammet (har dock 2 år kvar), är 21 år gammal, kommer från en trasslig uppväxt och vill bräda alla mina andra släktingar. Vill bevisa för dem och mig själv att jag inte är som mina föräldrar och att jag kan ta mig från botten till toppen på egen hand, övriga privilegierade familjemedlemmar som blivit serverade på silverfat hela livet kan gärna få bli lågutbildade och lågavlönade. Jag vill också tjäna pengar, då jag (mot min vilja) ser pengar som ett tecken på framgång. Ju rikare du är = ju mer framgångsrik är du. Ett synsätt som är en omdiskuterad fråga. Jag är också introvert, håller mig i bakgrunden, självkänslan och självförtroendet existerar knappt. På grund av min introverta sida har  verkligen inga som helst ambitioner att bli chef. Jag skulle ha en fruktansvärd prestationsångest över en sådan position.

    Jag förstår absolut hur du känner dig, men för din egna skull så ber jag dig att sakta ner. Ta en dag i taget. Hade jag varit du så skulle jag gå klart socionomprogrammet, det är en bred utbildning som jag är säker på kommer vara till nytta på ett eller annat sätt. Att dessutom hoppa av skulle nog väcka många frågor hos dina släktingar, något jag hade velat undvika. När du sedan har examen så skulle jag (i din situation) satsa som en idiot på att bli enhetschef. Jag tror inte alls att du måste haft din VFU som enhetschef för att få en anställning som chef. Självklart kommer de tycka att du är ung, men jag tror att mycket beror på hur du uttrycker dig om din kapacitet på arbetsintervjuerna (här får du verkligen utstråla självsäkerhet, fake it til you make it). Jag skulle även tagit ett jobb som socialsekreterare i väntan på att få jobb som enhetschef. Blir du 25 och fortfarande inte blivit chef, då råder jag dig att hoppa på en annan utbildning. 25 år är fortfarande ungt och många påbörjar sin första universitetsutbildning vid den åldern. Förhoppningsvis har du även under de två åren kunde sparat undan pengar som kan användas till veckor där du inte får CSN. Detta är hur jag hade gjort.

    Lycka till TS! Tror att allt kommer lösa sig finemang för en sån pass driven person som du verkar vara.
    Jag är stressad av någon anledning, det känns som att tiden rinner ifrån mig och att allting är bråttom helt enkelt. Det känns ju bra på något sätt att veta att jag inte är den enda med dessa tankar. Men en fråga, du säger att rikedom är det viktigaste och att du vill tjäna mycket pengar - hur kommer det sig då att du valde just socionom som är en av de utbildningarna som anses vara en ekonomisk förlust? Jag menar, även som enhetschef tjänar man mindre än många anställda ekonomer och jurister gör.

    Jag bryr mig nog inte om mina släktingar ställer frågor angående att hoppa av, är beredd på det i såna fall. Vad som hindrar mig är mer att jag inte är säker på vad jag vill bli istället, att jag inte vet hur länge jag faktiskt orkar studera till och att flera av de utbildningar som är intressanta innebär att jag inte får ta CSN hela studietiden.

    Sedan är inte lön och status enda orsaken att socionom inte är det perfekta valet för mig. Jag är trött på hot och trakasserier från klienter. Jag är en introvert person så yrket är lite för socialt krävande för mig egentligen. Jag tycker även det finns en kultur, i alla fall på programmet där man förväntas ha vissa åsikter. Man förväntas respektera och acceptera allting, man får inte vara konservativ i någon bemärkelse. För att ta ett exempel diskuterade vi varför kvinnliga sexköpare inte straffas när manliga gör det, ex alla riktigt gamla kvinnor som åker till Gambia för att köpa sex från riktigt unga killar, eller gifter sig för att ge de pengar och uppehållstillstånd i utbyte mot sex. Jag tycker detta är äckligt, fel, och anser att Sverige borde införa någon lag mot scam marriages och straffa dessa kvinnor för deras sexköp utomlands, för det är inte ett dugg mindre köp av prostituerade än när män köper kvinnors kroppar här i Sverige. Detta känns som att jag inte får döma, för att jag är socionom för då får jag inte döma någonting eller någon. Jag måste tycka synd om pedofiler och mobbare, och konsekvenser och straff måste jag helt vara emot. Jag måste även vara vänster, längre till höger om vänsterpartiet går inte an på programmet. Upplever du denna kultur också där man förväntas acceptera alla och att man inte får ha åsikter som avviker från socionomkulturen? Vi diskuterade även indragning av medborgarskap för is-krigare, vilket våra lärare tyckte var förskräckligt och att det var omänskligt att ens kalla dem för terrorister eller is-krigare utan vi skulle kalla dem för is-resenärer som är offer för vad som hänt i krigsdrabbat område och att vi i de sociala arbetet har ett ansvar att hjälpa dem få lägenhet, jobb och bli goda människor. Jag tycker de borde portas från landet och aldrig släppas in igen om de har dubbla medborgarskap, det är högst frivilligt att ansluta sig till en terrorsekt, och ifall de enbart är svenska medborgare ska de få livstids fängelse (och då menar jag livstid, inte typ 16 år som ett livstidsstraff i snitt är i Sverige). Jag är stenhård vad gäller brott och straff, där är jag riktigt höger och det accepteras inte av lärare eller mina kurskamrater för jag måste tycka synd om alla som begått hemska gärningar, mer synd om dem än om offren känns det som.
  • Sat 20 Jul 2019 15:18
    #33
    Sinv skrev 2019-07-20 14:12:13 följande:
    Jag är stressad av någon anledning, det känns som att tiden rinner ifrån mig och att allting är bråttom helt enkelt. Det känns ju bra på något sätt att veta att jag inte är den enda med dessa tankar. Men en fråga, du säger att rikedom är det viktigaste och att du vill tjäna mycket pengar - hur kommer det sig då att du valde just socionom som är en av de utbildningarna som anses vara en ekonomisk förlust? Jag menar, även som enhetschef tjänar man mindre än många anställda ekonomer och jurister gör.

    Jag bryr mig nog inte om mina släktingar ställer frågor angående att hoppa av, är beredd på det i såna fall. Vad som hindrar mig är mer att jag inte är säker på vad jag vill bli istället, att jag inte vet hur länge jag faktiskt orkar studera till och att flera av de utbildningar som är intressanta innebär att jag inte får ta CSN hela studietiden.

    Sedan är inte lön och status enda orsaken att socionom inte är det perfekta valet för mig. Jag är trött på hot och trakasserier från klienter. Jag är en introvert person så yrket är lite för socialt krävande för mig egentligen. Jag tycker även det finns en kultur, i alla fall på programmet där man förväntas ha vissa åsikter. Man förväntas respektera och acceptera allting, man får inte vara konservativ i någon bemärkelse. För att ta ett exempel diskuterade vi varför kvinnliga sexköpare inte straffas när manliga gör det, ex alla riktigt gamla kvinnor som åker till Gambia för att köpa sex från riktigt unga killar, eller gifter sig för att ge de pengar och uppehållstillstånd i utbyte mot sex. Jag tycker detta är äckligt, fel, och anser att Sverige borde införa någon lag mot scam marriages och straffa dessa kvinnor för deras sexköp utomlands, för det är inte ett dugg mindre köp av prostituerade än när män köper kvinnors kroppar här i Sverige. Detta känns som att jag inte får döma, för att jag är socionom för då får jag inte döma någonting eller någon. Jag måste tycka synd om pedofiler och mobbare, och konsekvenser och straff måste jag helt vara emot. Jag måste även vara vänster, längre till höger om vänsterpartiet går inte an på programmet. Upplever du denna kultur också där man förväntas acceptera alla och att man inte får ha åsikter som avviker från socionomkulturen? Vi diskuterade även indragning av medborgarskap för is-krigare, vilket våra lärare tyckte var förskräckligt och att det var omänskligt att ens kalla dem för terrorister eller is-krigare utan vi skulle kalla dem för is-resenärer som är offer för vad som hänt i krigsdrabbat område och att vi i de sociala arbetet har ett ansvar att hjälpa dem få lägenhet, jobb och bli goda människor. Jag tycker de borde portas från landet och aldrig släppas in igen om de har dubbla medborgarskap, det är högst frivilligt att ansluta sig till en terrorsekt, och ifall de enbart är svenska medborgare ska de få livstids fängelse (och då menar jag livstid, inte typ 16 år som ett livstidsstraff i snitt är i Sverige). Jag är stenhård vad gäller brott och straff, där är jag riktigt höger och det accepteras inte av lärare eller mina kurskamrater för jag måste tycka synd om alla som begått hemska gärningar, mer synd om dem än om offren känns det som.
    Har väl egentligen inget riktigt bra svar på den frågan, annat än att jag inte vill jobba som ekonom eller jurist. Sedan så finns möjligheten att plugga vidare till psykoterapeut, vilket i sin tur skulle höja lönen något. Skulle du hoppa av nu så har du slösat 2 år och studieskulder på ingenting. Hade du varit säker på en annan utbildning så vore det varit en annan sak.

    Jag håller med om att de flesta socionomer ligger åt vänster. Däremot så delar jag inte uppfattningen om att man ska tycka synd om pedofiler och mobbare, samt vara emot straff. Som till exempel sa en man ur min klass att han tycker att sexköp ska legaliseras, då han ansåg att det bara var rimligt med tanke på att det är lagligt att sälja sex. Självklart blev detta ifrågasatt, men ingen halshuggning utan mer ett konstaterade om att man tycker olika. Sen så anser jag att det inte är ens jobb som socionom att döma individens handlingar, utan försöker hjälpa dem till en sundare livsstil och värderingar. Ibland krävs det då att man lägger sina personliga värderingar åt sidan, åtminstone till en viss grad. Nu vill jag inte försvara medlemmar av IS, men människor kan faktiskt begå misstag och därför tror jag att man generellt som socionom hellre väljer att fria än att fälla. Man har i regel ingen aning varför en människa valt att ansluta sig till en sekt eller begå ett brott, det kan ligga en miljon olika anledningar bakom. Sen finns det naturligtvis gränser. Gällande ditt exempel om svenska kvinnor som köper sex i Gambia så är det förmodligen lagligt där och även män som köper sex utomlands straffas ju inte här i Sverige?
  • Pappel­elle
    Sat 20 Jul 2019 15:23
    #34

    Största intresse är att tjäna pengar? Suck, denna tidsålder altså.

    Ja då ska du nog byta tycker jag, du kan säkert tjäna tjock med deg som jurist, speciellt om du inte har direkta samhetkval, fast då hade du lika gärna kunnat plugga ekonomi, där finns de riktigt oetiska yrkena som ger stora pengar.

    Jag hade valt bort socionom direkt, men främst av skälet att jag inte vill arbeta med att bli hotad av en massa drägg.

  • Sat 20 Jul 2019 15:51
    #35
    Pappelelle skrev 2019-07-20 15:23:45 följande:

    Största intresse är att tjäna pengar? Suck, denna tidsålder altså.

    Ja då ska du nog byta tycker jag, du kan säkert tjäna tjock med deg som jurist, speciellt om du inte har direkta samhetkval, fast då hade du lika gärna kunnat plugga ekonomi, där finns de riktigt oetiska yrkena som ger stora pengar.

    Jag hade valt bort socionom direkt, men främst av skälet att jag inte vill arbeta med att bli hotad av en massa drägg.


    Jag skrev också att största skälet att socionom inte passar mig inte handlar om lön, utan en massa andra saker - bland annat att jag inte trivs med att bli dödshotad av missbrukare och kallad fula ord halva dagarna.
  • Pappel­elle
    Sat 20 Jul 2019 15:54
    #36
    Sinv skrev 2019-07-20 15:51:45 följande:
    Jag skrev också att största skälet att socionom inte passar mig inte handlar om lön, utan en massa andra saker - bland annat att jag inte trivs med att bli dödshotad av missbrukare och kallad fula ord halva dagarna.
    Absolut, det menar jag också, därför jag skrev att jag inte stått ut med en massa drägg som hotade mig. Se bara till att det väger tyngre än lönen. Givetvis ska du inte behöva vända på varje krona, men det är värt lägre lön för ett jobb man verkligen älskar, mindre stress i många fall också. Högre lön innebär oftast mer arbete och mer ansvar.

    Men det är ditt liv.

    Hade jag varit dig hade jag bytt iallafall, oavsett vad du väljer istället, du ska inte behöva ha ett jobb där du blir dödshotad dagligen.
  • Sat 20 Jul 2019 16:03
    #37
    Joshua skrev 2019-07-20 15:18:40 följande:
    Har väl egentligen inget riktigt bra svar på den frågan, annat än att jag inte vill jobba som ekonom eller jurist. Sedan så finns möjligheten att plugga vidare till psykoterapeut, vilket i sin tur skulle höja lönen något. Skulle du hoppa av nu så har du slösat 2 år och studieskulder på ingenting. Hade du varit säker på en annan utbildning så vore det varit en annan sak.

    Jag håller med om att de flesta socionomer ligger åt vänster. Däremot så delar jag inte uppfattningen om att man ska tycka synd om pedofiler och mobbare, samt vara emot straff. Som till exempel sa en man ur min klass att han tycker att sexköp ska legaliseras, då han ansåg att det bara var rimligt med tanke på att det är lagligt att sälja sex. Självklart blev detta ifrågasatt, men ingen halshuggning utan mer ett konstaterade om att man tycker olika. Sen så anser jag att det inte är ens jobb som socionom att döma individens handlingar, utan försöker hjälpa dem till en sundare livsstil och värderingar. Ibland krävs det då att man lägger sina personliga värderingar åt sidan, åtminstone till en viss grad. Nu vill jag inte försvara medlemmar av IS, men människor kan faktiskt begå misstag och därför tror jag att man generellt som socionom hellre väljer att fria än att fälla. Man har i regel ingen aning varför en människa valt att ansluta sig till en sekt eller begå ett brott, det kan ligga en miljon olika anledningar bakom. Sen finns det naturligtvis gränser. Gällande ditt exempel om svenska kvinnor som köper sex i Gambia så är det förmodligen lagligt där och även män som köper sex utomlands straffas ju inte här i Sverige?
    Jo, men psykoterapeuter tjänar betydligt mindre än enhetschefer, och har för mig att utbildningen till psykoterapeut går på så låg fart att det tar ungefär 7 år efter socionomexamen innan man blir klar, men är man intresserad av det kanske det kan vara värt det. Jag tror de flesta som går den vidareutbildningen är de som verkligen drömde om att bli psykologer men inte kom in.

    Jag tycker inte det finns någon försvarbar anledning till att åka till en terrorsekt frivilligt och halshugga barn, skjuta deras föräldrar och kasta ner homosexuella från höghus. Jag tycker det är en självklarhet att dessa inte borde få ha kvar sitt medborgarskap, sedan är jag medveten om att det är politiker som bestämmer detta och inte tjänstemän. Men det är däremot förvånansvärt att i princip en hel yrkeskår försvarar dessa personer som begått dessa handlingar. Jag tycker att begå brott är ett val, och gör man det förtjänar man inte att bli sedd som en lika mycket värd människa som resten av befolkningen. Terrorister som begått brutala folkmord bör inte vara välkomna i Sverige, och nej jag är inte SD:are. I princip alla jag känner som inte är socionomer, håller med om mina åsikter mot terrorism, hederskultur, pedofili etc men möter stort motstånd när jag tar upp det med socionomer. Det finns ett lagförslag i i riksdagen som skulle göra det olagligt för MÄN att köpa sex utomlands även i länder där det är lagligt eftersom personen är svensk medborgare och det är olagligt men detta skulle då bara gälla män och inte kvinnor, det var det som debatten handlade om - och detta tyckte i princip alla lärare och kurskamrater var rätt för det var inte samma sak om en kvinna köpte sex som att en man gör det. Då var det bara moderna kvinnor som bör hyllas för sin öppna sexualitet när 70-åringar köper sex av 18-25 åriga fattiga afrikanska män, men när 50-åriga män köpte sex av thailändska unga tjejer så är dessa vidriga äckliga gubbsjuka män som borde straffas med det hårdaste straffet som finns. Jag förstår inte den sortens feminism, och kommer aldrig ställa mig bakom den.
    Gällande sexförsäljning under en diskussion tog jag upp min åsikt att även den som säljer sex bör straffas, då jag tycker att sexhandeln är fel så bör både säljaren och köparen straffas, det är det enda rimliga för mig men då var jag kvinnohatare och bla bla trots att jag är kvinna själv, och de vägrade ta in att det knappt finns en majoritet av kvinnliga sexförsäljare, det är minst lika vanligt att män säljer sig.
Svar på tråden Är det för sent för mig att byta program?