ÄR allting mitt fel? Jag börjar tappa hoppet om allt
Hjälp mig att se snälla, jag känner mig förvirrad med viss del självhat.
Min sambo vill inte prata känslor eller om våra problem, att jag vill prata leder bara till att han blir jättearg, börjar skrika och är inte det minsta lösningsfokuserad. Han har inget hopp om oss; vi bara bråkar och separation är det bästa.Han kan säga rätt så drastiska saker, som att jag inte är värd något, att jag är ett psykfall, att allting är mitt fel.
Hans respnemang är att jag pressar honom på känslor. Jag börjar gråta lätt med honom (första ggn någonsin i en relation) känner mig så frustrerad o ledsen o det gör honom ännu argare.
Grundproblemet är att vi inte har någon närhet o att han plötsligt kan bli kall hela kvällen för att jag exempelvis fyllt tvättmaskinen för mycket eller "segat" lite innsn jag duschst för kvällen. Jag är så utsvulten på närhet att den här kylan känns extra hård. På vardagarna vill jag att han sover där.uppe för han har sömnproblem o vår son väcker honom.annars, så.väl på helgen när vi sover ihop är det tungt att han är kall o.vänder sig utan minsta närhet eller ömhet.
Exempel, i fredags kväll blev han arg för att jag var trött (städat huset inför kalas) och satt i sängen en stund innan jag duschade, han la sig på sin sida o delade inte ett ord hela kvällen. Lördag till söndag samma sak, han sov till 17 för han var trött, jag städade efter kalaset, handlade, lagade mat o slutet av matlagningen gav jag honom sonen. Han var så kall mot mig resten av kvällen (vet inte vrf eller vad jag gjort), i ren försvar stängde jag mig o va kall. Vi la oss, samma sak här, han lägger sig som.om jag inte finns. Jag frågar varför är du kall? Snälla kan du hålla om mig känner mig ensam..han.säget att han inte vet vad han ska göra och bråket är igåbg, han lägger sig i vardagsrummet jag ber honom lägga sig i sängen. Dagen efter kommer jag hem omkring 12 o försöker prata om allt o hitta en lösning. Han blir såååå arg, vill inte prata, jag pressar honom känslomässigt säger han. Jag vill verkligen bara hitta en lösning, om vad som gör honom kall, om vad han kan göra o vad jag kan ändra på. Han skriker, han vill inte leva med mig, han vill ha en paus, han ska flytta, kollar lgh, jag gråter och blir också ursinnig.
Till slut ber jag om ursäkt säger att jag inte ska pressa honom . Frågar sent på kvällen om han menat allt han sagt, svaret är nej.
Jag är förstörd, är allting mitt fel? Kan han verkligen älska mig?
