Så väldigt ensamma!

Vi bor i en stad nära Göteborg. Vi har bott i många städer härikring, men nu har vi förhoppningsvis flyttat för sista gången på lång tid. Fast lär vi inte känna någon här heller så blir det nog flytt igen.

Hej

Vi lever i princip på samma sätt! Jag mår också väldigt dåligt över det i perioder! Försöker att inte tänka på det. Längtar tills barnen blir såpass stora att dom klarar att ta sig till o från skolan o kan ta med sig kompisar och tvärtom.

Det är jättesvårt tycker jag att få ihop något utanför skola alla är så upptagna och har dom och deras barn redan etablerat en relation till någon så verkar det vara svårt att få komma med på ett hörn.

Vi bor i göreborg. Både jag o gubben har vänner som fått barn samtidigt som vårat gemensamma men trots det blir inget umgänge av. Jag har mamma och han har sin pappa här i krokarna men vad vi hade velat ha är någon att bolla vardag med, någon att fika med medans ungarna leker eller hänga på lekplatsen ihop någon gång ibland.

Vi har heller ingen avlastning mer än vid kris och det tär trots att vi var medvetna om det innan.

Någon med liknande vardag som man kan ringa och fråga ? du har ni lust att komma över o käka lite anspråkslöst?.

Det är tufft att veta att man inte har någon att vända sig till. Man försöker när man orkar ta kontakt men det stannar alltid vid ett utbyte av Nr. Någon veckas enade smsar man on kollar om man ska träffas på lokala lekplatsen eller bjuder in att hänga med till t ex simhallen men ingen har tid och så sägs det att man ska höras längre fram. Ingen hör någonsin av sig igen.

Jag är hel och ren med sunda värderingar ( inte för att jag någonsin lyckats komma så långt som att uttrycka dom). Börjat känna att det är något med mig som felar men skulle inte tro det. Folk är bara upptagna med sitt?

Kan räkna upp flertal ungar jag tagit med hem från förskola o skola ingen bjuder igen:( ändå har ungarna verkar haft en trevlig stund, lekt bjudit på pannkakor hjälpt som komma igång med lek. Föräldrarna bjudits in på kaffe vid hämtning men nej.

Alla andra verkar umgås eller isf komma så långt i kommunikation att sommar. Utbyter tankar kring skola och barnen.

Usch blir ledsen när jag tänker på det.

Vet hur du har det :(

Dock har jag familj som bryr sig men de som alla andra är upptagna med sina liv och vänner.

Vi har också flyttat ett antal ggr men får inga vänner någonstans! Ta vara på din mammaledighet och gå på öppna förskolan, babymusik mm där man träffar andra mammor! Kan mkt väl hitta ngn där som du klickar med! Tyvärr gjorde inte jag det och är fortf. Väldigt ensam fast mammaledigheten är slut nästa vecka.. har du socialt jobb så hade jag gjort allt för att få vänner! Jag jobbar ensam så har svårt för det, man blir lite trött på det också att höra av sig och bjuda hem när ingen hör av sig tillbaka :( det skulle finnas ngn grupp för oss som har det såhär där man vågar prata om det öppet och kan träffa andra! Sociala medier är allt annat än sociala och bara deprimerande.

Varför inte bosätta er närmre hans föräldrar?

Har ni föräldragrupp via mvc eller bvc? Annars, se till att få! Jättebra sätt att få kompisar med barn i samma ålder.

<3 det är exakt så jag känner att det varit för mig också. Jag har som sagt en 3 åring och när jag var hemma med honom så åkte jag mycket på öppna förskolan och babyrytmik etc. Jag fick kontakt med mammor som jag fikade med en gång på mitt initiativ men det rann hela tiden ut i sanden. Samma med mammagruppen jag var med i. För man har ju hört folk som är kompisar med de mammorna resten av barnens uppväxt i alla fall.... Vi träffades väl en gång utanför det som bvc ordnade och sen blev det inget mer. Har inga kort på barnen tillsammans att minnas tillbaka till. Det är också det negativa med sociala medier för sånt dyker ju upp hela tiden. "åh bästa kompisarna leker med varandra. Bästa mammagruppen" osv..... Och jag har så svårt att inte följa eftersom jag har så tråkigt, har inget annat att göra.

Hur gamla är dina barn?

2 1/2 om en månad, snart 8 och nio.

Som person lyssnar jag av i början och kastar mig inte ut i ett babblande om allt o inget det första jag gör. Kan nog tänka mig att jag uppleva som avståndstagande på något vis. Försökt alla möjliga närmanden i ett försök att få kontakt, pratsam, nyfiken, försiktig inget funkar.

Och vad är det med att inte bjuda igen tillhör väl vanligt hyfs?