Du som blev kär när någon av er var gift

Ingen historia är den andra lik. I en otrohetssituation är tre individer inblandade.

Detta innebär att en historia som någon annan berättar om här i tråden inte kan appliceras på din situation TS, eftersom du är en annan person än den som berättar. Då blir det också ett annat resultat än det som du TS varit med om eller hoppas på.

Vad vill du med denna tråd, egentligen?

Är syftet att samla ihop olika erfarenheter för att skriva en bok?

Är syftet att hitta någon i din egen situation som kan ge dig hopp om, ett för dig, positivt utfall?

Eller är du vän med någon som mår dåligt och vill samla in berättelser för att peppa denne?

Här är min historia. Levde som sambo och blev kär i en man som också levde som sambo. Vi gjorde slut med våra respektive och lever nu lyckliga i alla våra dagar som gifta????.

Hoppas min historia kan tillföra dig något????!

Nej jag har ingen sån situation i mitt liv nu och tänker undvika det också. Har ingen vän heller i sån situation.
Vad jag vill med denna tråd har jag redan försökt förklara.
Jag ska inte skriva någon bok jag är bara intresserad av att läsa och ta del av era erfarenheter. Ifrågasätter du alla människor som visar intresse för något ämne?
Vet inte om jag ska ta din historia seriöst, låter nästan som att du försöker förlöjliga det hela.

Vi är kollegor. Blev kära medans han fortfarande var gift, och jag singel. Efter ca 2 år skilde han sig, och ett halvår efter den var klar, började vi dejta. Nu har vi varit ett par i ca 4 år, sambos i ca 2 år. Vi är väldigt kära i varandra och väldigt lyckliga =)

Något sarkastisk var jag, men det var för att skaka om dig lite grann.

Vill att du ska gräva djupt inom dig själv, det är först då man kan utvecklas.

Gräv vidare...varför vill du höra resultatet av otrohet? Du skriver ju att du var älskarinna för många år sedan...behöver du hjälp att ta dig vidare?

Många frågor här....har själv grävt djupt efter att min man var otrogen. Lärt mig mycket om mig själv.

[quote=79837781][quote-nick]Anonym (nyfiken) skrev 2019-08-17 11:55:31 följande:[/quote-nick]Skilde sig den gifta parten för sin nya kärleks skull?

Isåfall: Hur lång tid tog det?

Hur blev relationen sen? Sambo, gift, barn?

Är ni tillsammans än idag? Hur länge höll relationen/har relationen hållit?

Snälla dela med dig av din historia. Vill även gärna veta kön på båda parter.

Om det inte blev skilsmässa för den nya relationens skull, berätta gärna du med om det och hur det slutade.[/

Jag var gift när jag träffade min nuvarande. Vi jobbade ihop i cirka 6 månader, hånglade en gång och gick sedan hem och berättade för min man att jag ville skiljas. Fyra år senare är jag och min nuvarande gifta och jag är lika kär ny som då. Vi är båda kvinnor och mitt ex är en man. Bästa beslutet jag gjort!

Ok, tack för omtanken. :) Det är väldigt lockande att svara på dina frågor men den diskussionen hör inte hemma i den här tråden känner jag

Fattar precis...men du vill ändock att vi andra ska bjuda på oss själva och lämna ut våra historier som har orsakat oss eller andra smärta? Men ändå är du hemlig...hm hur tänkte du där?

Jag tror att man måste ge för att få. Jag är inte nyfiken på din historia, men om du vill utvecklas och få genuint ärliga svar, så är mitt råd att bjuda på dig själv.

Man kan ju skriva utan att gå in på avslöjande detaljer, så skrev ju tex jag!

Lycka till och hoppas att din tråd ger dig de svar du söker!

Var och en gör som den vill. Jag tvingar ingen att svara. Du är inte intresserad av att höra min historia men du ställer det hela i ett perspektiv där du frågar mig om jag behöver hjälp att gå vidare, jag ska gräva och utvecklas osv, det hör definitivt inte till tråden. Men starta gärna en egen tråd på det ämnet, gräva i före detta älskarinnors inre, och länka dit, så ska jag försöka svara.

Jag är kvinna. Hade en man sedan nästan 20 år tillbaka. Barn och hus ihop. Det var inte bra mellan oss av olika anledningar men jag hade inga planer på att lämna just nu pga praktiska skäl. Men att kärleken var död det visste jag.

Träffade en annan man och blev förälskad direkt. Helt galet kär. Han är min själsfrände. Insåg tidigt att jag inte skulle kunna vara utan honom i mitt liv.

Tog 1.5 år för mig att lämna för den nya. Inte för att jag känslomässigt velade. Jag visste direkt vem jag ville ha. Det var inte så att jag både ville ha och äta kakan. Det var praktikska saker som gjorde att det drog ut på tiden.

Har frågat min nya om han tvivlade på mig nån gång för att det tog så lång tid. Men han sa att nej han var helt säker på att det skulle bli vi. Allt annat var otänkbart.

Har aldrig älskat någon som jag älskar min nya man. Vi har det bra. Han gör mig lycklig. Det har dykt upp lite problem längst vägen men tror våran kärlek är så stark så vi klarar det.

Det var inte den nya som gjorde det dåligt med min man sedan 20 år. Det var redan dåligt. Men min nya man fick mig att våga ta steget att lämna tidigare. Hade nog lämnat tillslut i alla fall men hade nog väntat tills barnen var större.

Bra ide? att starta en egen tråd om ämnet ?gräva i en älskarinnas inre?. Vet inte hur man gör när man länkar, men får göra ett försök.

Ha en bra dag ts och återigen lycka till med ALLT i livet!

Tack så väldigt och jag önskar dig detsamma!

Jag (kvinna) blev kär i min bästa killkompis när jag var gift. Jag och maken hade hus, djur, endast gemensamma kompisar osv. Han var världens finaste människa, vilket gjorde mig extremt uttråkad, hur sjukt det än låter. Han la även på sig väldigt mycket i vikt och tog aldrig tag i detta, vilket gjorde att bara tanken på sex med honom gjorde mig illamående, mådde alltid jättedåligt dom gångerna jag ?gick med på det? för att vara snäll. Jag bad iallafall honom ta tag i vikten och våga säga ifrån ibland, när jag hade känt så i ca 1,5 år så började jag hänga mer och mer med min bästa killkompis, bland annat eftersom han delade intresset för gym med mig. Han var jävligt självsäker, vältränad och vågade säga emot mig. Jag kände att jag var tvungen att ha honom och sa helt spontant till min man att jag inte ville mer. Sen åkte jag till killkompisen och berättade vad som hänt. Han frågade om det VERKLIGEN var slut och sedan frågade han om jag ville flytta in. Jag tog mina saker och djur och flyttade. Vi har absolut haft våra ups and downs och jag kan tycka att han är totalt dum i huvudet ibland, men jag har aldrig varit såhär kär eller rädd för att förlora någon, och det passar mig bättre än bekvämt och tråkigt. 3 år senare så är jag och ?killkompisen? löjligt kära och har startat bebisverkstad. :)

Fortfarande kompis med exmaken, och tycker fortfarande att han är världens finaste människa och önskar honom allt gott, men han var inte rätt för mig. Det tog lång tid för mig att släppa ångesten över att ha sårat honom så grovt (han blev så deppig att han var självmordsbenägen) men idag säger han också att det var bäst såhär och han har haft en del flickvänner efter mig. :)

Varför tar du för givet att alla som blivit kära i någon när man varit upptagen har agerat på det? Jag tror väldigt många får känslor för andra någon gång i livet men långt ifrån alla väljer ju att agera på det?

Jag har inte upplevt det du frågar efter ts, men en närstående till mig har.
Och när det började hetta till mellan henne och mannen så krävde hon att få hustruns tillåtelse för att ens fika med honom, 
Dom levde i en polygam relation inom äktenskapet men hon ville höra det direkt från frun.
Dom inledde en polyrelation på tre.
Sen sprack äktenskapet mellan frun och mannen och nu är det bara min närstående och mannen kvar som lever som sambos. 
Så kan det också gå. 

Nja, alltså, jag håller helt med dig om att det är helt ok att lämna ett förhållande, men att "det skulle vara ytterst få som lämnar utan att det gör förtvivlat ont" är väl att ta i?

Jag tycker snarare mig se att den som lämnar oftast har huvudet bland molnen och svävar på rosa moln pga av den nya förälskelsen och det är långt ifrån alla som öht bryr sig ett skvatt över vad deras partner känner utan tänker enbart på sina egna känslor. Hur många har inte lämnat för att prova grönare gräs för att sen inse att gräset inte var så grönt som man trodde?

Visst ska man vara försiktigt med att döma, men man bör nog vara lika försiktigt med att generalisera.

Jag hade en relation med en kollega i nästan två år. Vi var störtkära som tonåringar och  diskutera länge hur det skulle funka rent praktiskt att separera med våra respektive och flytta ihop. Jag valde tillslut att avbryta det hela och prata med min man om det. Han förlät mig och vi fick en nystart i vårt äktenskap. Det som gjorde att jag backa var att jag inte fick ihop det, vi bor i olika kommuner med skolbarn och ingen ville offra sina barns uppväxt.  Jag valde att sluta på mitt jobb och lämna den delen av mitt liv och starta om på nytt med min make. Min man är en fantastik person, väldigt snäll, omsorgsfull och romantisk. Men trotts det så tänker jag på min "älskare" minst 1g om dagen, trotts att det gått över 3år sedan vi avslutade. Jag vet inte om jag ångrar mitt beslut, jag har en fantastisk man och ett fint liv ihop med honom, men jag var kär i den andra. Jag intalar mig att kärleken/förälskelsen avtar, vad är det värt då? Jag önska att jag kunde raderat den delen av mitt liv så att jag aldrig behövt fundera över -tänk om.

Låter jobbigt. Träffades ni något på fritiden? Klart att det måste vara svårt att komma över någon du var kär i och träffade så länge..

Nej, han hörde av sig på sms och telefon några gånger efter att jag avslutade. Bland dom sista messen var att han ville satsa livet med mig, han vill inte mista det vi har hans enda kärlek och tänker på mig jämt. Men jag bad honom att inte höra av sig mer så att vi båda kunde gå vidare. Men visst tänker jag och hoppas att han bara ska dyka upp här hos mig och säga vad han känner. Min syster har träffat på honom några gånger i affären och då har hon sagt att han ät väldigt frågvis och vill veta allt, vad jag gör, om jag fortfarande är i relation om jag är lycklig osv.

Jag och min man träffades när vi båda var i andra förhållanden. Jag var gift och han var sambo. Det började med att vi träffades genom våra barns aktiviteter. Vi hade så otroligt kul ihop och hittade på mer och mer saker tillsammans med barnen. Våra respektive var aldrig intresserade av att vara med och satt hellre hemma och tråkade.

Känslor utvecklades och efter ytterligare ca 6 månader så kysste han mig och vi pratade ut om känslor och framtid. Ingen av oss hade ett sunt förhållande och jag lämnade min man på en gång medan han inte lyckades få en lägenhet. Men efter ca 3 månader satt jag ner foten och sa att jag tänker inte fortsätta att träffas så länge han inte har flyttat ifrån hans dåvarande sambo. En timma senare stod han med sina tillhörigheter utanför min dörr och det var 4 år sedan. Nu är vi gifta och har ett barn tillsammans. Han är min stora kärlek och jag kan med säkerhet säga att jag aldrig kommer lämna honom eller vara otrogen. Att det skulle finnas någon slags regel på att man skulle vara otrogen igen om man är i ett förhållande som började med otrohet är bullshit.

Nej det är inte alls bullshit för det bevisar att man hanterade missnöje över sitt förhållande genom att hellre gå bakom ryggen på sin partner än genom genom ärlighet. Det bevisar att när det kommer till kritan så ljuger man och smusslar hellre än lägger alla korten på bordet och ta en jobbig fajt.

Så det enda eran lycka bevisar är att ni är trogna så länge allt funkar som det ska och ni är nöjda, vad som händer den dagen ni inte är lika nöjda längre lär visa sig, men risken att man hanterar missnöjet på precis samma sätt som ni gjorde sist är ganska stor jämfört med en person som hanterat det på ett ärligare sätt i tidigare förhållanden.

Så JA faktiskt ligger det ganska mycket i "en gång otrogen alltid otrogen" eftersom otrohet handlar mycket om hur man hanterar olika situationer och vem som är trogen eller inte visar sig inte förrän man ställs inför en sån situation.