• Sat 24 Aug 2019 12:53
    908 visningar
    6 svar
    6
    908

    Gravid 6 mån eftee abort, oplanerat och gjorde abort pga rädsla. Haft sån ångest.. hjälp?!

    Hej!

    Nu förstår jag att detta är ett känsligt ämne och att jag säkert kommer få hårda kommentarer och åsikter, men tro mig jag VET redan hur hemskt det är och jag vet även hur dåligt jag mått och mår över detta!

    Jag är 32 år med en enorm barnlängtan, men jag vill verkligen att 2v framtida barn ska komma in i en trygg och stabil miljö, jag har fast jobb sen 5 år, jobbar mycket så jag har en hög inkomst, bra bil osv men ändå så hittar jag saker som säger till mig att allt jag gör inte duger, jag är aktiv o hittar på mycket saker med vänners barn men det inte mig själv som en värdig förälder, tror att det hela grundrar i min uppväxt då jag aldrig kommit i första hand och aldrig kännt mig värd nått hur mycket jag än kämpat oavsett allt jag gör så känns det inte som jag duger för mina föräldrar.

    Jag vet att jag var ett "misstag " dvs totalt oplanerad och det har även mina graviditeter varit, jag har gjort två aborter med samma man, varav em sen. Jag verkar inte förstå att jag faktiskt har en bebis i magen, men den sena aborten blev massa komplikationer och jag fick se det som kunde blivit mitt barn, det är bilder och känslor som jag kämpar med dagligen! Jag bär så mycket skuld och skam så nu när jag är gravid en tredje gång trotts att vi har skyddat oss så känner jag mig inte värd att få fortsätta med denna graviditet!

    Jag har försökt att övertala läkarna att sterilisera mig för att jag inte känner mig värdig men dom vill inte detta då jag är för ung och dom anser inte att jag har gjort nått fel, jag är livrädd att inte duga, att jag ska bli som mina föräldrar o inte prioritera mitt barn,!

    Efter andra aborten hade jag rester kvar så jag blev tvungen att skrapas, då råkade läkaren göra ett hål i livmodern så jag fick ännu mer smärta och påminnelser av det jag gjort, det hela va så långdraget och en evig påminnelse över det hemska misstaget jag gjort av rädsla och en känsla över panik och att inte duga..

    Jag har haft samtalskontakt under allt detta men det känns inte som dom förstår det svarta hål jag har hamnat i, alla känslor som har tagit över mig båda gångerna jag varit gravid och som jag är livrädd att ska komma igen,

    Är det någon som kan ge mig nått ljus i alla dessa mörka tankar o min rädsla, hur kommer man förbi den!?

    Detta blev ett väldigt långt och rörigt inlägg men jag hoppas att någon kan ha nån erfarenhet att dela med sig av ?

    Tack alla ni som delar med er av så känsliga ämnen!, helt underbar sida!

  • Svar på tråden Gravid 6 mån eftee abort, oplanerat och gjorde abort pga rädsla. Haft sån ångest.. hjälp?!
  • Sun 25 Aug 2019 11:23
    #1

    Känner igen mig i mycket...

    Nu väntar jag mitt första barn ensam, 34 år gammal. Längtat efter barn i många år... men har svårt att bli gravid pga div grejer.

    Har gått igenom helvetes massa kval över det här, längtan som inte vill samarbeta med självbilden. Rädslor att misslyckas...

    Började i psykoterapi under våren och planerar fortsätta med det länge länge till.

    Du är alltså gravid en 3e gång? Har du påbörjat en abort? Eller tvekar du?

  • Mon 26 Aug 2019 14:14
    #2

    Jag har pratat med läkarna för både samtalshjälp samt at4 jag har cellförändringar som dom vill kolla, plus att jag inte vet var min särbo står i det hela.. så jag har många prövningar innan jag kan ta ett beslut, det själviska beslutet är att behålla, men min särbos ex utsatte honom för det för många år sen nu men jag skulle inte kunna göra så mot honom,! Han har varit bortrest så inte haft möjligheten att prata med honom än:(

    Jag blir grymt imponerad av dig som tar dig än den här resan ensam o bara att du gör det visar verkligen viljan och styrka!

    Tycker du att hjälpen du får är bra?

    Får jag fråga hur långt gången du är?

  • Mon 26 Aug 2019 14:21
    #3

    oj, hm, var ska jag börja, jag vill börja med att ge dig en stor kram för det du går genom nu är troligtvis helt fruktansvärt! 
    MEN: du ska ändå veta att bara genom att du reflekterar över hur DU har haft det under din uppväxt och du inte vill att dina framtida barn ska ha det är ett stort steg och du har en god insikt i dina svårigheter. Detta gör att du mest troligt kommer bli en fantastisk förälder som kommer älska sitt barn och ta hand om det på ett lämpligt sätt. Det är INTE ett själviskt beslut att behålla barnet, man r två personer om en graviditet, om din särbo inte vill ha barn så är det lika viktigt att även han skyddar sig eller välja att sterilisera sig. Vi kvinnofolk måste sluta upp med att gå runt med dåligt samvete och må dåligt när vi blir gravida, ÄVEN om det sker av misstag, som sagt man är alltid två som har sexet.

    jag vet itne om du blev något klokare av min långa långa rant här men du är klokare än vad du tror, det märks på hur och vad du skriver. Stor kram!

  • Mon 26 Aug 2019 14:27
    #4

    Fast jobb och bra bil är ju inte det viktigaste. En lång (flerårig) stabil, problemfri relation till medföräldern, bra bostad, en partner som vill ha barn, långvarigt trygg familjesituation och god psykisk hälsa är väl saker som är viktigare än jobb och bil.

    Har du inte dessa saker så är det sunt och normalt att inte vilja skapa ett barn.

  • Mon 26 Aug 2019 15:17
    #5

    Du är för hård mot dig själv! Döm inte dig själv så hårt. Eftersom du uppenbarligen är en reflekterande person, kommer du inte att bli som dina föräldrar. Att genomföra en tredje abort kan ingen begära, och förmodligen kommer du att må ännu sämre då. En enstaka abort är ganska vanligt, det är många som har den erfarenheten och kan gå starka ur det, veta vad de vill. Men en tredje abort på kort tid.... nej, det är något annat. Straffa inte dig själv genom att göra en tredje abort, fundera istället vad du vill.

  • Mon 26 Aug 2019 20:05
    #6

    Tack... :)

    Jo det hjälper, men det är inte första gången jag går i terapi. Och säkert inte den sista...

    Vad bra att du tagit upp det ang stödsamtal! Släpp inte det!

    Personligen tycker jag inte att det är själviskt att behålla bebisen. Alltså gentemot honom. Det ÄR ditt val. Inte hans. Många män reagerar med motstånd när kvinnan vill behålla ett oplanerat barn. Men graviditeter uppstår ändå. risken finns trots skydd. Att hans ex behållit ett barn mot hans vilja är inget som kan användas som försvar tycker jag.... inte nu, inte mot dig!

    Visst kan en man känna att det är emot hans vilja men ingen behöver heller kräva hans närvaro under barnets uppväxt. Faktiskt...

    Och nu är det din kropp, din chans och beslut. Gör INGENTING bara för att han vill/ inte vill. Oavsett vad det gäller.

    Jag föreslår innerligt att du snart talar med någon barnmorska tex om dina rädslor och funderingar.

    Jag tvivlar inte ett dugg på att du skulle ångra en bebis, ett barn som växer med dig. Eller det är vad jag ändå vill utläsa av din text... mycket av det du nämner är rädslor, och du vet var de kommer ifrån, visar mkt insikt och förståelse för din egen situation. Men likväl - rädslor. Och du har en vilja att bli bättre, utvecklas! Det går utmärkt med ett barn också. :)

    Du ska göra det som blir bäst i hjärtat, men jag hoppas att du fattar beslutet tillsammans med samtalsstöd!

    Jag är i v 17 nu. :) Och jag har velat bli ensam mamma många år. Men fått dåliga odds. Säkerligen delvis pga en abort för länge sen som gick åt pipan. Äggledarna tog stryk och har mkt liten passage i ena, i andra ingen alls. Så nu 10 år senare efter utredning har jag det plus pco och dåligt att fästa på inne i livmodern... :)


    Sorgvilsen skrev 2019-08-26 14:14:03 följande:

    Jag har pratat med läkarna för både samtalshjälp samt at4 jag har cellförändringar som dom vill kolla, plus att jag inte vet var min särbo står i det hela.. så jag har många prövningar innan jag kan ta ett beslut, det själviska beslutet är att behålla, men min särbos ex utsatte honom för det för många år sen nu men jag skulle inte kunna göra så mot honom,! Han har varit bortrest så inte haft möjligheten att prata med honom än:(

    Jag blir grymt imponerad av dig som tar dig än den här resan ensam o bara att du gör det visar verkligen viljan och styrka!

    Tycker du att hjälpen du får är bra?

    Får jag fråga hur långt gången du är?


Svar på tråden Gravid 6 mån eftee abort, oplanerat och gjorde abort pga rädsla. Haft sån ångest.. hjälp?!