Lenze skrev 2019-10-01 15:08:03 följande:
Suck när ska det någonsin bli bra. Har kört två veckor synerela och började i lördags med Menopur men mitt under behandlingen får jag mens. barnmorskorna tycker det är konstigt och vart jag än vänder mig får jag inga svar. Jag orkar inte med fler misslyckanden. Hur tänker ni kring äggdonation? Vill man inte ha ett barn som har en gener och som man kan se sig själv i också.
Usch vad jobbigt och konstigt. Är det kanske en bortfallsblödning? Men det känns i alla fall så att man vill att en läkare tittar på dig, kanske gör ett ultraljud också?
Det där med äggdonationsfrågan var en process som dock redan var aktuellt direkt efter första misslyckade IVF. Det kändes som att vi antingen bara haft otur att inget ägg blev befruktad eller att det är dålig kvalité på äggen och sperman. Andra misslyckade försök var bara en bekräftelse.
Tankarna och osäkerheten kring äggdonation med positiva och negativa inslag kommer och går. Det är en självklarhet för mig att kärleken är lika stor. Men det är klart att man har stunder där man tänker: tänk om inte? tänk om barnet är "konstig"? Det kanske var en fel "donator"... Ibland tänker jag... tänkt dig om barnet blir jätteful (sååå hemskt att jag överhuvudtaget tänker det, jag skäms nästan). Jag skriver detta rakt ut för att jag vet att många tänker så, i alla fall en stund och kanske flera gånger. Men det viktigaste är att tankarna till slut inte är dominerande. Det är jätteviktigt att man har såna jobbiga tankar för att man ser att man processar situationen. Detta är ett svårt beslut, för vissa svårare än för andra.
Jag läste mycket om epigenetik och barnet kommer få mycket av mig (kanske inte ögonen och näsa ;)). Men även vid ett eget genetiskt barn? Hur vet vi hur mycket barnet får av mig och hur mycket av killen? Har du tittat på fb eller insta på bilder av födda donatorbebisar och sina biologiska mammor? Gud vad de är ofta lika! Antingen är det så att alla bebisar är lika eller att det faktiskt är så att barnet lär sig att härma oss (ffa leendet, ljuyd osv).
Sedan får man fråga sig. Vad är viktigast för mig? Vad kan jag ge upp? Jag menar, klart vill man ha ett genetiskt barn från början men... man kanske har inget val (om man nu vill ha ett barn).
Som R* skriver, jag vill vara gravid. Känner av bebisen i magen. Därför känns adoption såå mycket jobbigare. Och jag vill att barnet får en grundanknytning (en "oskadad"). Eller säger vi så, det är det jag önskar mig. Men ibland blir sakerna inte så och då ser jag det som en fantastisk möjlighet ändå till ett barn.
Processen går upp och ner. Just nu när vi är så nära äggdonationen får jag mer ångest igen. Vissa känner plötsligt en självklarhet när det är dags. Jag tänker ibland. Tänk om det ändå kan funka om vi bara väntar osv.
Sedan är jag också så rädd att den sista utvägen för att bära själv ett barn kanske inte heller fungerar.
Jag tänker så här. Det finns många väger till föräldrarskap. Jag är övertygad att den viktigaste delen i ett föräldrarskap är kärlek. Så vägen dit är inte så viktigt. Det kommer finnas ett band mellan mamman och barnet (och pappan). Tiden barnet ligger i mage, man växer upp, och bygga upp en familj tillsammans, det är där man skapar en relation till sitt barn. Görs detta med hjälp av DNA? Spelar ditt förflutna någon roll? Eller görs ditt barn till det den är genom vår kärlek?. Men tankarna kring allt annat finns där. Men det är ok. Prata med andra. Vi har gått till en psykolog och pratat om detta. Vi har även varit i kyrkan (är inte djupt troende) och haft samtal med de. Vad tycker de kring det? Vi var så positivt överraskade.
Prata med andra som har gjort samma sak och har blivit föräldrar. Skönt var det också att gå med i fb gruppen kring ÄD.