Konflikt med svärmor

Ja, ok. Så om vi antar att TS följer ditt råd, säger förnedrande saker om svärmodern och också sonen - vilket antagligen ger svärmodern ytterligare stöd för hennes tes att TS behandlar sonen illa - vad händer då?

Det vet vi inte, men ett rätt sannolikt scenario är att farmodern levererar ytterligare salvor och säger mer oöverlagda saker. Sedan kan vi gissa att TS heta känslosvall i den situationen får henne att säga något ytterligare oöverlagt om svärmodern.

Under det där samtalet kan det resultera i att de säger saker som inte går att förlåta. Även om de sedan tar hjälp av en på området erfaren terapeut är det inte säkert att den skadan går att reparera.

Du har rätt i att svärmoderns agerande var djupt felaktigt. Hennes påstående var ju rent sakligt felaktigt, åtminstone utifrån TS berättelse. Men det betyder inte att lösningen på konflikten är att påpeka felaktigheterna, eller komma med anklagelser tillbaka. Alla som har bråkat någon gång vet väl det?

Enligt mitt sätt att se på saken var ditt råd ett av de bästa sätten att försöka fördjupa konflikten istället för att närma sig en lösning på den.

Ni har haft den relation ni har haft. Det som har hänt ändar egentligen inget bakåt även om jag förstår hur man omvärderar. Lustigt hur 10 minuter kan förändra inställningen till det som skett under flera år tidigare.

Det är ingen ursäkt, men jag tror svärmor börjar bli lite desperat över förskjutningen i relationerna. Hon kanske ser det som att hennes relation med sonen glider henne ur händerna. Han ska få barn och gifta sig och hennes betydelse i hans liv bara minskar. Sedan ska hennes barn ska få barn och det väcker minnen till liv. Vad jag förstått var de ganska tajta iom att hon blev ensamstående i sbd med graviditeten.

Skulle tro att svärmor också är i klimakteriet och hennes hormoner spökar lite de också. Det har nog bara blivit för mycket på en gång och nu när hon gjort bort sig får hon sonen emot sig till på köpet.

Jag tror det ligger mer bakom än att hon bara är en elak kärring som visat sitt rätta ansikte. Hon är svartsjuk och troligtvis mår hon också rätt dåligt just nu och skulle vilja vrida tillbaka klockan. Om hon har något samvete och insikt dvs. Du lär få veta efter hon och din sambo har pratat.

Du behöver inte göra någonting. Sedan är det bra att dammet får lägga sig lite innan någon pratar. Så alla hinner tänka igenom sin part i det hela.

Du låter väldigt snäll och verkar vilja att alla ska kunna komma överens. Om svärmor ber om ursäkt på något sätt så tror jag att ni kommer ni kunna komma förbi det här.

Tack för ditt svar: Men angående ditt sista stycke: Om svärmodern i ett nytt samtal skulle hävda att mannen får göra allt hemma och TS lugnt och sakligt bemöter den kritiken så normaliserar hon ju just att svärmodern lägger sig i saker som hon inte har med att göra. Det är överhuvudtaget inte svärmoderns sak vem som gör vad hemma hos hennes vuxna son och om hon i ett nytt samtal fortfarande inte fattar denns självklara sak så är det absolut dummaste man kan göra att börja prata med henne om vem som gör vad. Om du envisas med att kalla all konstruktiv kritik för "pekpinnar" och menar att dessa "pekpinnar" bara förvärrar situationen så kan man i ett sådant samtal istället för att säga "Det angår inte dig vem som gör vad hemma hos oss" använda sig av en något mjukare formulering som "Jag tänker inte diskutera vår fördelning av hushållsarbetet med dig och speciellt inte över telefon".

Det finns som jag ser det ingen som helst anledning  till att TS i ett nytt samtal med svärmodern överhuvudtaget ska prata med henne om vem som gör vad hemma hos dem.

Men varför lade du inte på luren?

Man måste inte lyssna på någon som håller låda sådär.

Tala med din sambo och be honom prata vett med sin mamma. Hon är inte ditt ansvar.

Lägg inte för stor betydelse på ert tråkiga samtal när du tänker på er relation. Att er relation har varit bra tidigare är ett tecken på att hon inte ogillar dig som person, men att hennes känslor i samband med er förlovning och ert barn antagligen har fått henne ur balans.

Så ilskna känslor som hon hade under samtalet kommer inte plötsligt ur det blå. De har en konkret och tydlig orsak som ligger nära hennes inre kärna. Om du förstår varför hon känner som hon gör blir det lättare att förstå hennes utbrott och då inser du också att ingenting av det hon säger har något med dig att göra personligen. Det är din roll som maka till din blivande man och mor till ditt blivande barn som sannolikt väcker hennes vrede. Hade din man valt en annan kvinna än du, hade det sannolikt uppstått precis samma typ av konflikt.

Mitt råd är fortfarande att du kontaktar henne och samtalar med henne direkt. Ju fler du blandar in i den här konflikten, desto mer långvarig och sårig riskerar du att den blir.

Du mår ju dåligt av att gå och ha de här tankarna i huvudet. Du måste göra något åt det. Hur gjorde du när du och sambon hade den här konflikten med firandet på din födelsedag? Du pratade med honom, eller hur? Du väntade inte med att prata med honom i flera veckor, gjorde du? Du gick inte till någon annan och bad den personen prata med honom? Och sedan hittade ni en lösning på er konflikt. Gör det samma med svärmodern!

Med lite tur räcker ett kort samtal för att konflikten ska vara ur världen. Berätta hur ledsen du blev av ert samtal, att du vill reda ut det här och att hon är en viktig person för dig i och med att hon är din sambos mor och ditt barns farmor. Ta det därifrån.

Din sambos samtal med svärmodern kan bli lite hur som helst. Det kan förstås lösa konflikten mellan er två, och då är det ju toppen. Men det riskerar också att utöka konflikten genom att förstärka den ytterligare, att den även börjar involvera sambon och att den sätter igång två parallella konflikter, en mellan dig och svärmodern och en mellan svärmodern och din sambo. Jag tror att risken är större att konflikten utökas eftersom det inte är en neutral part du skickar iväg till svärmodern. Det är en part som antagligen är en stor del till att konflikten mellan dig och svärmodern uppstod. En medlare som ska försöka lösa en konflikt ska helst inte själv vara insyltad i konflikten menar jag om du förstår hur jag tänker.

Jag tror att sambon och svärmodern har ett viktigt samtal som de måste ha. Det samtalet kommer kanske leda till en konflikt mellan dem. Men det är bättre att du och svärmodern löser er konflikt först, innan det viktiga samtalet, annars riskerar du att dras in i deras konflikt.

Men det är helt och hållet ditt val. Du har fler parametrar till ditt förfogande än oss i tråden och behöver själv välja det du tycker är bäst. Jag bara kommer med mina tankar och mina åsikter, de behöver ju inte vara samma som dina.

Mitt stöd har du vad du än väljer och jag hoppas och tror att allt kommer ordna sig till sist!
Lycka till!

läste nu att du redan satt sambo på att ta diskussionen. Vad skönt att han står bredvid dig i detta.

Stor kram och hoppas du snart kan gå vidare.

Låt den arga personen prata ut. Bäst är om det sker öga mot öga, i andra hand i telefon, absolut inte per sms.

Jag har märkt att i min vardag har det varit klokt att låta mer eller mindre balanserade närstående tala ut, gräla, ofta i förvirrade långa monologer i affekt - det har varit viktigt för att få dem att komma igenom alla sina starka känslor. De har ibland kommit igenom sitt drama och lugnat ner sig och kunnat resonera till sist. Man måste hålla sig lugn själv och bekräfta dem med positiva ord utan att fjäska. Då blir samtalen ju stärkande för sammanhållningen. Att slänga på luren från min sida hade bara gett dem ännu mer tankar om att jag är dum...

Inte sällan slänger sådana personer på luren själva. De står liksom inte ur och kan inte hantera sina känslor. De kanske plötsligt skäms.

Bäst är att vara öppen, vänlig och resonerande om hur man respektfull kan lösa detta tillsammans.

Googla på hur man hanterar besvärliga människor. Mängden människor med svårigheter avseende inre kompass, tålamod och möjlighet till krishantering minskar.

Antalet vuxna som beter sig som drastiska tonåringar ökar, vi ser det nog t o m här på FL. Vi behöver vara rädda om varandra inom familj, vänkrets och kärlek. Så många närstående råkar vi inte ut för i livet.

Men nu handlar det inte bara om vad som är viktigt för den som skriker  långa monologer och vad han eller hon mår bra av.

Det handlar minst lika mycket om vad som är viktigt för den som lyssnar på de långa monologerna och vad han eller hon mår bra av.

I synnerhet om den som lyssnar är en höggravid 40-åring, vilket i sig är ett riskabelt hälsotillstånd.

Ja, vi skiljer oss på den här punkten möjligen.

Jag tycker det är naturligt och till och med bra att vänner, släktingar och bekanta månar om varandra och påpekar orättvisor när en person behandlas på ett uppenbarligen felaktigt sätt.

Om det t.ex. vore sant att TS behandlade TS man fruktansvärt genom att t.ex. tvinga honom att skura och städa huset, göra hushållssysslor, slita i trädgården,  etc. samtidigt som TS satt i en solstol och njöt av en cola och det hände inte enbart när TS var gravid utan under t.ex. 10 års tid, så skulle hon verkligen ha anledning att lägga sig i, enligt min mening. Eller om hon hade misstankar om att TS man blev misshandlad av TS. Eller om hon hade misstankar om att mannen misshandlade TS, etc...

Men att skälla ut någon är ju inte rätt sätt. Man kan ju säga: "Jag tycker det är fel att du sitter i en solstol och dricker cola, och att din man varje dag får slita." Då kanske man får svaret att: "Åh, det där är en överenskommelse vi har gjort, det är något vi båda trivs med..." Jaha, då vet man det.

Om vi inte vågar blåsa i varningspipan när vi ser tecken på att våra nära och kära är i riskzonen för att bli utnyttjade eller psykiskt eller fysiskt misshandlade, då har vi tagit rätten att låta andra vara ifred ett steg för långt.

Därmed inte sagt att svärmodern på något sätt har rätt att lägga sig i deras arbetsfördelning eller liknande. Men om hon blir allvarligt orolig för att TS psykiskt eller fysiskt utnyttjar och misshandlar hennes man, då är det rimligt att hon uttrycker sin oro.

När man har ett konfliktsamtal med syfte att hitta en snabb och smidig lösning på konflikten anser jag att det ibland kan vara onödigt att gå in på den andres rätt att blanda sig i. Det bidrar kanske inte till samtalets syfte att gå in på den rättigheten, oavsett hur giltigt det argumentet kan tänkas vara. Att lösa konflikten är det som ska ligga i fokus. Om det kan hjälpa svärmodern att bli lugnare i sinnet, genom att visa henne att hennes oro för sonen är helt obefogad genom en kort saklig argumentation - tycker jag det är fullt rimligt att göra det.Men om det leder till mer obefogade anklagelser och utbrott, kan det också vara bra att försöka klargöra vad som är parets rätt att själva bestämma över och vilka delar, om några, som är rimliga att svärmodern kan få ha synpunkter på.

Det som avgör hur mycket man kan ta ut svängarna, d.v.s. hur provocerande man kan vara mot den andre genom att säga saker som kan misstänkas accelerera konflikten är olika från situation till situation. Om svärmodern är ångerfull och lugn under samtalet kan TS i större utsträckning definiera var hennes gränser går. Om svärmodern är lynnig, svår att ha att göra med och tydligt känslostyrd - är det strategiskt smart att vänta med de mer potentiellt provocerande delarna till ett annat samtal, om det fortfarande behövs då.

Jag ser på konfliktsamtal lite som med självmord. Förhindrar man ett självmord, kan det många gånger leda till en positiv utveckling och ett långt lyckligt liv. Vad säger man till den som står på bron och är beredd att hoppa? Säger man att såhär kan man inte göra, att man ska anmäla honom till polisen eftersom det är olagligt att ta självmord från den här bron?  Nej, man passar sig antagligen noga för att sätta gränser eller säga fel ord i den situationen. Varje ord man säger väger man på guldvåg för man vet att minsta felsägning kan få stora negativa konsekvenser för personens liv. Man kan alltså offra både sin egen ev. önskan att vilja påminna om regler, ens egna känslor, ens vrede, tid och kraft för att förhindra ett självmord - den relativt lilla insatsen kan ge stor utdelning. Samma sak med en konflikt med en person. Löser man en konflikt med till exempel en svärmoder som är lite på avstånd, kan detta leda till en livslång konfliktfri närvaro. Genom att hålla tillbaka sin känsla av kränkthet, ilska och lust att rikta hårda anklagelser tillbaka kan man ibland med relativt enkla medel stoppa något som annars hade blivit en jobbig mardröm.

Det där att hålla gränser är viktigt. Men varför inte ta upp det med personen senare, när relationen har läkt och när läget inte är lika känsligt? Om det ens behövs att ta upp då, för i och med den goda relationen som uppstått kanske svärmoderns gränslöshet har försvunnit helt.

Samtidigt, om det är viktigare att markera ens gränser än att lösa konflikten, kan man agera på ett annat sätt. Allt handlar om vilket syfte man har med samtalet, och vad man är beredd att offra för att få det man vill ha.

Inga problem att sätta lagom gräns för långa samtal med besvärliga människor. Tala vänligt om att du behöver sluta eller mildra tonen i samtalet inom x minuter pga graviditet, tentastress, middagsfix för barnen osv. Vi ska inte lägga oss platt bara för att vi inte väljer att slänga på luren i örat på dem.