• Anonym (ekar tomt)
    Sat 7 Sep 2019 22:03
    1276 visningar
    5 svar
    5
    1276

    När attraktionen försvinner under dejten

    Någon som varit i sitsen att ni fattat tycke för nån och gått på några dejter som alla känts bra så tappar ni plötsligt känslorna, som att luften går ur er?
    Så där så det känns olustigt och man vill gå därifrån..

    Detta händer mig nästan jämt. Har inte lyckats få känslor för nån på flera år. Kan känna lite nyfikenhet och lätt dragning, kåthet eller att man har skönt häng, men snart börjar bristerna och olikheterna bli alltför tydliga. Ändå kan kan det kännas tomt och lite deppigt för man har ju investerat tid och energi. Så hopplöst att behöva börja om igenGråter

    Varför ska det vara så svårt att klicka med nån och känna det "där"?????

    Nån som vet vad jag talar om?

  • Svar på tråden När attraktionen försvinner under dejten
  • Anonym (En Mats??­)
    Sat 7 Sep 2019 23:02
    #1

    Det låter som om du kunde vara jag för några år sedan. Jag tröttnade väldigt snabbt på de jag dejtade, hittade en massa fel och brister (som kändes helt oöverkomliga även fast det bara handlade om något så betydelselöst som att de tex vände toarullen åt fel håll i hållaren) och de blev rentav totalt motbjudande. Då läste jag denna bok: www.bokus.com/bok/9789127115217/hemligheten-fran-ogonkast-till-varaktig-relation/

    Och insåg att jag är en "Mats", en av de personlighetstyperna som beskrivs i boken. Och att vara en "Mats" innebar att jag sköt bort de jag dejtade så fort de kom för nära.

    Det var flera år sedan jag läste boken så kommer inte ihåg så mycket mer än det, men kan varmt rekommendera den!!!

  • Anonym (ekar tomt) Trådstartaren
    Sat 7 Sep 2019 23:12
    #2
    Anonym (En Mats??) skrev 2019-09-07 23:02:40 följande:

    Det låter som om du kunde vara jag för några år sedan. Jag tröttnade väldigt snabbt på de jag dejtade, hittade en massa fel och brister (som kändes helt oöverkomliga även fast det bara handlade om något så betydelselöst som att de tex vände toarullen åt fel håll i hållaren) och de blev rentav totalt motbjudande. Då läste jag denna bok: www.bokus.com/bok/9789127115217/hemligheten-fran-ogonkast-till-varaktig-relation/

    Och insåg att jag är en "Mats", en av de personlighetstyperna som beskrivs i boken. Och att vara en "Mats" innebar att jag sköt bort de jag dejtade så fort de kom för nära.

    Det var flera år sedan jag läste boken så kommer inte ihåg så mycket mer än det, men kan varmt rekommendera den!!!


    Tack för tipset. Har ännu inte läst den boken, men många har pratat om den.
    Det kan nog ligga något i det. I flera fall kan jag ju se att jag hade motstånd redan från början pga praktiska orsaker, ålder eller annat men så har det sexuella kanske styrt lite för mycket, men så med tiden har det blivit så tydligt att jag verkligen inte kan tänka mig personligheten och vad de kan erbjuda.

    Kanske dejtar jag fel personer från början? Det är kanske ännu en grej som är ett slags skydd för att slippa komman nära? Ska läsa boken!

    Har du lättare för att falla nu efter du läst den och inte vara så kritisk eller?
  • Anonym (En Mats??­)
    Sun 8 Sep 2019 07:57
    #3
    Anonym (ekar tomt) skrev 2019-09-07 23:12:32 följande:

    Tack för tipset. Har ännu inte läst den boken, men många har pratat om den.

    Det kan nog ligga något i det. I flera fall kan jag ju se att jag hade motstånd redan från början pga praktiska orsaker, ålder eller annat men så har det sexuella kanske styrt lite för mycket, men så med tiden har det blivit så tydligt att jag verkligen inte kan tänka mig personligheten och vad de kan erbjuda.

    Kanske dejtar jag fel personer från början? Det är kanske ännu en grej som är ett slags skydd för att slippa komman nära? Ska läsa boken!

    Har du lättare för att falla nu efter du läst den och inte vara så kritisk eller?


    Då är det dags! :)

    Menar du att du har haft överseende med vissa saker som från början känts fel för att sexet har funkat bra?

    Svårt att säga om du dejtar fel personer. Jag trodde själv att jag gjorde det, men mer att jag hade en för sträng mall om hur de skulle vara på pappret. (Dock visste jag inte att jag hade denna mall, men jag såg ju en röd tråd i de jag dejtade.) Dvs bra utbildning, se bra ut osv. Sen så träffade jag också några killar som inte betedde sig särskilt snällt och där jag faktiskt lyckades få känslor. Vid det laget hade jag nog, med facit på hand, en sådan kärlekstörst att jag inte agerade särskilt nyktert öht, men det är ju lätt att vara efterklok. Så jag bestämde mig iaf för att vara mer öppen och testa att dejta någon som inte alls mätte upp till mina standardkrav, och fick napp på första försöket!

    Trodde jag hade fått mitt happy ending och skröt nästan lite om att allt kändes så naturligt med den här killen, att det liksom var självklart att det skulle vara vi. I själva verket så var det hans snällhet som höll mig kvar, och lyckan över att ha träffat någon som faktiskt verkligen, på riktigt, ville vara med mig. Idag ligger vi i skilsmässa och jag kan inte förstå hur jag någonsin varit attraherad av människan, vare sig intellektuellt eller fysiskt.

    Så idag vet jag inte vilken personlighetstyp i boken jag är. Det jag vet är att jag kommer njuta av singellivet ett tag och sen får vi se vad som sker. Jag vet också att jag är livrädd för att börja dejta igen av flera orsker: 1) tänk om jag gör samma misstag om igen?! 2) jag har tappat tron på kärleken, det kanske är meningen att jag ska leva ensam! 3) att börja dejta efter ett långvarigt förhållande känns skitläskigt!

    Med det sagt kanske jag själv ska börja läsa den där boken igen... ????
  • Anonym (Jag har!)
    Sun 8 Sep 2019 16:44
    #4

    Jag har varit med om det, men i mitt fall var det under en period av livet då jag inte  aktivt sökte efter ett förhållande utan mer kände "träffar jag någon så träffar jag någon men att ha ett förhållande  just nu är inget självändamål för mig ", så det hade nog inte med någon närhetsrädsla att göra för min del.

    Jag var ung, levde livet och om någon kille som var trevlig, verkade smart och såg bra ut frågade mig om en dejt tackade jag oftast ja. Jag brukade tänka: Blir vi inte kära så kanske vi ändå blir kompisar och det är ju aldrig fel. Jag hade nämligen  många kompisar av motsatt kön som det aldrig var något sexuellt med under den här perioden i livet.

    Iallafall, en gång gick jag på dejt med en person jag suttit och pratat med en längre stund på en fest. Han såg mycket bra ut. Men under dejten blev jag mer och mer säker på att jag aldrig skulle kunna bli attraherad av honom. Han sa nämligen så otroligt märkliga saker och hade så otroligt konstiga uppfattningar om saker och ting att hans vackra utseende inte spelade någon som helst roll.

    Exakt vad han sa vill jag inte gå in på, det känns onödigt om någon mot förmodan skulle känna igen replikerna. Jag berättade nämligen om dejten för många av mina vänner. Men jag kan lova att det var saker som de allra flesta skulle studsa till inför och reagera  mycket kraftigt på.

    Jag lärde mig något viktigt av den dejten, nämligen hur totalt betydelselöst utseendet är om ingenting annat stämmer och att vara attraktiv är så mycket mer än att ha ett tilltalande utseende.

  • Anonym (A)
    Sun 8 Sep 2019 19:23
    #5
    Anonym (En Mats??) skrev 2019-09-08 07:57:28 följande:
    Då är det dags! :)

    Menar du att du har haft överseende med vissa saker som från början känts fel för att sexet har funkat bra?

    Svårt att säga om du dejtar fel personer. Jag trodde själv att jag gjorde det, men mer att jag hade en för sträng mall om hur de skulle vara på pappret. (Dock visste jag inte att jag hade denna mall, men jag såg ju en röd tråd i de jag dejtade.) Dvs bra utbildning, se bra ut osv. Sen så träffade jag också några killar som inte betedde sig särskilt snällt och där jag faktiskt lyckades få känslor. Vid det laget hade jag nog, med facit på hand, en sådan kärlekstörst att jag inte agerade särskilt nyktert öht, men det är ju lätt att vara efterklok. Så jag bestämde mig iaf för att vara mer öppen och testa att dejta någon som inte alls mätte upp till mina standardkrav, och fick napp på första försöket!

    Trodde jag hade fått mitt happy ending och skröt nästan lite om att allt kändes så naturligt med den här killen, att det liksom var självklart att det skulle vara vi. I själva verket så var det hans snällhet som höll mig kvar, och lyckan över att ha träffat någon som faktiskt verkligen, på riktigt, ville vara med mig. Idag ligger vi i skilsmässa och jag kan inte förstå hur jag någonsin varit attraherad av människan, vare sig intellektuellt eller fysiskt.

    Så idag vet jag inte vilken personlighetstyp i boken jag är. Det jag vet är att jag kommer njuta av singellivet ett tag och sen får vi se vad som sker. Jag vet också att jag är livrädd för att börja dejta igen av flera orsker: 1) tänk om jag gör samma misstag om igen?! 2) jag har tappat tron på kärleken, det kanske är meningen att jag ska leva ensam! 3) att börja dejta efter ett långvarigt förhållande känns skitläskigt!

    Med det sagt kanske jag själv ska börja läsa den där boken igen... ????
    +1
Svar på tråden När attraktionen försvinner under dejten