• Anonym (ts)
    Tue 10 Sep 2019 17:55
    737 visningar
    42 svar
    42
    737

    Har vi inte kommit längre?

    Jag har insett att saker som jag tagit för givet nu när jag är gravid inte verkar vara så självklart för många och det gör mig så ledsen.

    Jag har till att börja med haft en rätt tuff graviditet och min man har funnits där hela vägen. Han har skött allt här hemma + tagit hand om mig medan jag legat och sovit och spytt. Inga sura miner över att jag inte orkar något eller är lika rolig som innan..
    Han har följt med på alla besök hos barnmorskan, för att han vill, och han har varit precis lika engagerad som mig när det kommer till att planera inför det kommande barnet. När bebisen kommer så har vi tänkt vara hemma båda två ett par månader i början och sedan kommer vi dela på föräldraledigheten. Så som jag sett framför mig att det fungerar med två engagerade föräldrar. Alla har så klart inte har möjlighet att vara hemma så länge ihop, men jag tänker på "the big picture". 

    Men så råkar jag ha flera vänner som också är gravida nu och jag blir så ledsen när jag pratar med dom... Dom är helt slutkörda för deras sambos hjälper knappt till hemma, dom har knappt följt med på något besök hos barnmorskan (en har inte ens följt med när det varit ultraljud) och allt som kretsar kring bebisen verkar hänga på mamman.. Dom engagerar sig knappt alls i graviditeten och verkar inte bry sig om vad som händer. Papporna kan inte heller vara föräldralediga eftersom jobbet inte klarar sig utan dom (en av dom jobbar på ica..) Min sambo är helt ensam på sin avdelning på företaget och ändå klarar han av att komma ifrån både till barnmorskebesök och han har ordnat med upplärning av inhoppare så han ska kunna vara ledig när bebisen kommer.. så jag vet ju att mycket går om man bara vill..

    Jag pratade med en av vännerna för någon dag sedan och jag berättade att jag tyckte det var så himla sött när bebisen (magen) också fick en hejdåpuss när min man gick till jobbet den morgonen (min man pratar ofta med magen, känner på sparkar och "bondar" med bebisen) och hon kändes så ledsen när hon svarade att hennes sambo aldrig hade pussat på magen, eller brytt sig om den alls.. Det gjorde mig så himla ledsen och jag vet inte om det är gravidhormonerna i mig men jag vill bara skrika till alla blivande pappor och undra vad dom sysslar med?! Jag hoppas det bara är jag som har vänners vars sambos är undantag idag för jag blir så himla ledsen om det är så det ser ut hos dom flesta :(
    Jag hoppas att ni som är gravida här känner att ni är det tillsammans med er partner <3

    Bara för att vara tydlig: Hur många besök hos bm partnern följer med på, eller hur man delar upp föräldraledigheten är egentligen oväsentligt - det känner man själv vad som passar ens familj, utan det handlar om hur engagerade båda är.. att det är båda som blir föräldrar och att man känner att man inte är ensam i graviditeten.

  • Svar på tråden Har vi inte kommit längre?
  • Anonym (M)
    Tue 10 Sep 2019 23:01
    #21
    Anonym (Väntar alla första?) skrev 2019-09-10 21:57:24 följande:

    Ja? Där står inget svar på min fråga.


    Du hakar ju upp dig på besök hos bm när det inte är det det handlar om. Vad spelar det för roll om det är första barnet då?
  • Tue 10 Sep 2019 23:03
    #22
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 22:58:17 följande:

    Varför? Roligare såhär.


    Du tål inte höra sanningen som jag ser den, du är bara ynkligt trollkonto
  • Anonym (Vänta­r alla första­?)
    Wed 11 Sep 2019 05:44
    #23
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 23:01:38 följande:

    Du hakar ju upp dig på besök hos bm när det inte är det det handlar om. Vad spelar det för roll om det är första barnet då?


    Ganska uppenbart att jag, precis som TS, tog upp en massa saker...
  • Anonym (Vänta­r alla första­?)
    Wed 11 Sep 2019 05:45
    #24
    Anonym (M) skrev 2019-09-10 23:01:38 följande:

    Du hakar ju upp dig på besök hos bm när det inte är det det handlar om. Vad spelar det för roll om det är första barnet då?


    Det spelar roll om det finns tidigare barn att engagera sig i.
  • Anonym (ts) Trådstartaren
    Wed 11 Sep 2019 06:27
    #25
    Anonym (Väntar alla första?) skrev 2019-09-11 05:45:05 följande:
    Det spelar roll om det finns tidigare barn att engagera sig i.
    Att engagera sig i tidigare barn, ha tagit ut 90% föräldraledigt osv går ju under kategorin "vettig man". Barnen är ju resultatet av de tidigare graviditeterna och det vore ju vansinne om han struntade i dom bara för att det är en ny graviditet på g.
    Jag trodde det var uppenbart att sådant gick in under samma, men tänkte inte på att ta upp det eftersom (ja) det är mitt första barn jag väntar och även om det inte är alla mina vänners första så är det just graviditeterna vi diskuterar mest. Jag skulle ha varit lite tydligare där kanske. Jag hoppas min poäng går fram i alla fall.
  • Anonym (Frun)
    Wed 11 Sep 2019 11:32
    #26
    Anonym (Ace) skrev 2019-09-10 22:36:13 följande:
    Kanske en lärdom för kvinnor.... Fäst mindre vikt vid mannens yttre kvaliteter och mer vid hans inre när ni väljer pappor till era barn. Ett sådant beteende kommer knappast som en blixt från en klar himmel.

    Snygga män åker i många avseenden, precis som vackra kvinnor, på räkmackor genom livet där egoismen och den egna bekvämligheten är vad som betyder något. Varför skulle de helt plötsligt börja anpassa sig?
    Så sant som det är sagt, tecknen finns där på ett tidigt stadium men många väljer att inte se dem.
  • Anonym (ts) Trådstartaren
    Wed 11 Sep 2019 11:51
    #27
    Anonym (Ace) skrev 2019-09-10 22:36:13 följande:

    Kanske en lärdom för kvinnor.... Fäst mindre vikt vid mannens yttre kvaliteter och mer vid hans inre när ni väljer pappor till era barn. Ett sådant beteende kommer knappast som en blixt från en klar himmel.

    Snygga män åker i många avseenden, precis som vackra kvinnor, på räkmackor genom livet där egoismen och den egna bekvämligheten är vad som betyder något. Varför skulle de helt plötsligt börja anpassa sig?


    Oj. Jag vet inte om jag håller med här. Min man är snygg men absolut inte någon bekväm egoist. Jag känner dessutom till rätt många fula mansgrisar..
    Däremot ligger det viss sanning i att många dåliga egenskaper faktiskt syns rätt tidigt i förhållanden när man väl tänker tillbaka, dock är jag inte riktigt lika övertygad om att just barnfrågan alltid är en av dessa..
    Jag vet inte om det är så att många män säger det dom tror kvinnan vill höra, eller om dom faktiskt hade planer på att vara mer delaktiga men sedan ramlat in i något slags förväntad mall/grupptryck från omgivningen..
  • Wed 11 Sep 2019 12:00
    #28

    Det är väldigt tråkigt att gravida kvinnor känner sig åsidosatta och får dra ett väldigt tungt lass i hemmet.

    Sedan så kan väl jag krasst lite konstatera att det blir markant skillnad när man väntar första och andra barnet, som förstföderska så känner man sig lite som en helig ko och det blir så himla mysigt ifall partnern följer med till MVC och lyssnar på järnvärden och hemorrojder. Vid andra barnet finns inte riktigt samma ork över för sånt, då prioriterar man hellre att partnern hämtar barn tidigare från förskolan.

    Jag tror att dina väninnor ska ställa högre krav på sina gubbar. Främst iallafall när bebisen kommer, dumt att skylla ifrån sig på det nu men vissa män vaknar till liv först när barnet verkligen är där eller hur man ska säga. Det är då det märks vilka som kommer att hålla i längden.

  • Anonym (Frun)
    Wed 11 Sep 2019 12:02
    #29
    Anonym (ts) skrev 2019-09-11 11:51:04 följande:
    Oj. Jag vet inte om jag håller med här. Min man är snygg men absolut inte någon bekväm egoist. Jag känner dessutom till rätt många fula mansgrisar..
    Däremot ligger det viss sanning i att många dåliga egenskaper faktiskt syns rätt tidigt i förhållanden när man väl tänker tillbaka, dock är jag inte riktigt lika övertygad om att just barnfrågan alltid är en av dessa..
    Jag vet inte om det är så att många män säger det dom tror kvinnan vill höra, eller om dom faktiskt hade planer på att vara mer delaktiga men sedan ramlat in i något slags förväntad mall/grupptryck från omgivningen..
    Tidiga tecken är egoism, mycket prat och lite verkstad, lova och ha planer men det blir inte mycket av. Många av dessa menar säkert att de ska vara delaktiga men fattar inte vad det innebär med ett litet barn och så kör de som vanligt.
  • Anonym (ts) Trådstartaren
    Wed 11 Sep 2019 12:17
    #30
    Zarch skrev 2019-09-11 12:00:04 följande:

    Det är väldigt tråkigt att gravida kvinnor känner sig åsidosatta och får dra ett väldigt tungt lass i hemmet.

    Sedan så kan väl jag krasst lite konstatera att det blir markant skillnad när man väntar första och andra barnet, som förstföderska så känner man sig lite som en helig ko och det blir så himla mysigt ifall partnern följer med till MVC och lyssnar på järnvärden och hemorrojder. Vid andra barnet finns inte riktigt samma ork över för sånt, då prioriterar man hellre att partnern hämtar barn tidigare från förskolan.

    Jag tror att dina väninnor ska ställa högre krav på sina gubbar. Främst iallafall när bebisen kommer, dumt att skylla ifrån sig på det nu men vissa män vaknar till liv först när barnet verkligen är där eller hur man ska säga. Det är då det märks vilka som kommer att hålla i längden.


    Ja, absolut, förutsättningarna är ju helt annorlunda vid första barnet jämfört med tredje. Däremot så menar jag inte enbart graviditeten, utan att partnern tar ansvar för och engagerar sig i barnet/barnen han satt till världen.vid första barnet har man ju inte kommit längre än till just graviditeten men väntar man sitt andra/tredje/fjärde barn så innebär det ju att man dels är engagerad i graviditeten (dvs till den nivån att man visar att man bryr sig, lyssnar på kvinnan och hennes behov, anknyter till barnet i magen osv,) OCH att man tar ansvar för de barn man redan har. Att hämta på förskola eller följa med på bm-samtal kvittar egentligen. Det handlar om att visa engagemang och att man bryr sig om föräldraskapet.. 

    Sedan förstår jag absolut att det kan vara svårt för många män att verkligen ta till sig allt förrän barnet kommer ut, det är ju mycket mer abstrakt för dom än för kvinnan som bär barnet. Men det tror jag blir mycket enklare om man just är engagerad och försöker vara delaktig så gott det faktiskt går. Tar man tex barnmorskebesöken (och då främst vid första barnet när allt är nytt) så är det ju mycket mer än mätningar och hemorrojder som diskuteras.. Min man har nästan ställt mer frågor kring graviditeten, förlossningen osv än vad jag har.. Sedan tror jag han har lättare att förstå mina krämpor när jag pratat om tröttheten, illamåendet, foglossningen osv med barnmorskan.
Svar på tråden Har vi inte kommit längre?