• Anonym (ts)
    Tue 10 Sep 2019 17:55
    735 visningar
    42 svar
    42
    735

    Har vi inte kommit längre?

    Jag har insett att saker som jag tagit för givet nu när jag är gravid inte verkar vara så självklart för många och det gör mig så ledsen.

    Jag har till att börja med haft en rätt tuff graviditet och min man har funnits där hela vägen. Han har skött allt här hemma + tagit hand om mig medan jag legat och sovit och spytt. Inga sura miner över att jag inte orkar något eller är lika rolig som innan..
    Han har följt med på alla besök hos barnmorskan, för att han vill, och han har varit precis lika engagerad som mig när det kommer till att planera inför det kommande barnet. När bebisen kommer så har vi tänkt vara hemma båda två ett par månader i början och sedan kommer vi dela på föräldraledigheten. Så som jag sett framför mig att det fungerar med två engagerade föräldrar. Alla har så klart inte har möjlighet att vara hemma så länge ihop, men jag tänker på "the big picture". 

    Men så råkar jag ha flera vänner som också är gravida nu och jag blir så ledsen när jag pratar med dom... Dom är helt slutkörda för deras sambos hjälper knappt till hemma, dom har knappt följt med på något besök hos barnmorskan (en har inte ens följt med när det varit ultraljud) och allt som kretsar kring bebisen verkar hänga på mamman.. Dom engagerar sig knappt alls i graviditeten och verkar inte bry sig om vad som händer. Papporna kan inte heller vara föräldralediga eftersom jobbet inte klarar sig utan dom (en av dom jobbar på ica..) Min sambo är helt ensam på sin avdelning på företaget och ändå klarar han av att komma ifrån både till barnmorskebesök och han har ordnat med upplärning av inhoppare så han ska kunna vara ledig när bebisen kommer.. så jag vet ju att mycket går om man bara vill..

    Jag pratade med en av vännerna för någon dag sedan och jag berättade att jag tyckte det var så himla sött när bebisen (magen) också fick en hejdåpuss när min man gick till jobbet den morgonen (min man pratar ofta med magen, känner på sparkar och "bondar" med bebisen) och hon kändes så ledsen när hon svarade att hennes sambo aldrig hade pussat på magen, eller brytt sig om den alls.. Det gjorde mig så himla ledsen och jag vet inte om det är gravidhormonerna i mig men jag vill bara skrika till alla blivande pappor och undra vad dom sysslar med?! Jag hoppas det bara är jag som har vänners vars sambos är undantag idag för jag blir så himla ledsen om det är så det ser ut hos dom flesta :(
    Jag hoppas att ni som är gravida här känner att ni är det tillsammans med er partner <3

    Bara för att vara tydlig: Hur många besök hos bm partnern följer med på, eller hur man delar upp föräldraledigheten är egentligen oväsentligt - det känner man själv vad som passar ens familj, utan det handlar om hur engagerade båda är.. att det är båda som blir föräldrar och att man känner att man inte är ensam i graviditeten.

  • Svar på tråden Har vi inte kommit längre?
  • Anonym (K)
    Wed 11 Sep 2019 12:21
    #31
    Anonym (Ace) skrev 2019-09-10 22:36:13 följande:

    Kanske en lärdom för kvinnor.... Fäst mindre vikt vid mannens yttre kvaliteter och mer vid hans inre när ni väljer pappor till era barn. Ett sådant beteende kommer knappast som en blixt från en klar himmel.

    Snygga män åker i många avseenden, precis som vackra kvinnor, på räkmackor genom livet där egoismen och den egna bekvämligheten är vad som betyder något. Varför skulle de helt plötsligt börja anpassa sig?


    Du låter bara avundsjuk , man kan vara en bra / dålig förälder oavsett utseende , men människor som är fula båda på insidan och utsidan påstår gärna att alla som är vackra har hemska personligheter.

    Surt sa räven...
  • Wed 11 Sep 2019 12:39
    #32

    [quote=79893650][quote-nick]Anonym (ts) skrev 2019-09-11 12:17:14 följande:[/quote-nick]Ja, absolut, förutsättningarna är ju helt annorlunda vid första barnet jämfört med tredje. Däremot så menar jag inte enbart graviditeten, utan att partnern tar ansvar för och engagerar sig i barnet/barnen han satt till världen.vid första barnet har man ju inte kommit längre än till just graviditeten men väntar man sitt andra/tredje/fjärde barn så innebär det ju att man dels är engagerad i graviditeten (dvs till den nivån att man visar att man bryr sig, lyssnar på kvinnan och hennes behov, anknyter till barnet i magen osv,) OCH att man tar ansvar för de barn man redan har. Att hämta på förskola eller följa med på bm-samtal kvittar egentligen. Det handlar om att visa engagemang och att man bryr sig om föräldraskapet.. 

    Sedan förstår jag absolut att det kan vara svårt för många män att verkligen ta till sig allt förrän barnet kommer ut, det är ju mycket mer abstrakt för dom än för kvinnan som bär barnet. Men det tror jag blir mycket enklare om man just är engagerad och försöker vara delaktig så gott det faktiskt går. Tar man tex barnmorskebesöken (och då främst vid första barnet när allt är nytt) så är det ju mycket mer än mätningar och hemorrojder som diskuteras.. Min man har nästan ställt mer frågor kring graviditeten, förlossningen osv än vad jag har.. Sedan tror jag han har lättare att förstå mina krämpor när jag pratat om tröttheten, illamåendet, foglossningen osv med barnmorskan.[/

    Det där är inte okej och jag tror krasst att dessa män är densamma som sedan sitter och klagar över att kvinnan tröttnade och lämnade. Vissa män verkar inte fatta vinken förrän det landar i knät på dom och dom får ha barnen varannan vecka som ensamstående farsor. Förhoppningsvis så blir det ändring på detta med nya generationens män som uppfostras.

    Sedan tycker jag att det är så gulligt att din partner engagerar sig i dig och din mage, det är du så värd.

  • Anonym (Ace)
    Wed 11 Sep 2019 13:00
    #33
    Anonym (K) skrev 2019-09-11 12:21:59 följande:

    Du låter bara avundsjuk , man kan vara en bra / dålig förälder oavsett utseende , men människor som är fula båda på insidan och utsidan påstår gärna att alla som är vackra har hemska personligheter.

    Surt sa räven...


    Vilka slutsatser du drar... gissar att det är du som är räven då?

    Nej ingen större fara för den sakens skull men med för mycket bekräftelse under lång tid kommer ofta ett uppblåst ego... Sen finns det givetvis alltid undantag (som ts man) men benägenheten att anpassa sig lär vara mindre om man vet att damerna eller herrarna står i kö för att vinna ens gunst nästan oavsett vad man gör... eller som här.... nte gör.
  • Anonym (Vänta­r alla första­?)
    Wed 11 Sep 2019 14:58
    #34
    Anonym (ts) skrev 2019-09-11 06:27:44 följande:

    Att engagera sig i tidigare barn, ha tagit ut 90% föräldraledigt osv går ju under kategorin "vettig man". Barnen är ju resultatet av de tidigare graviditeterna och det vore ju vansinne om han struntade i dom bara för att det är en ny graviditet på g.

    Jag trodde det var uppenbart att sådant gick in under samma, men tänkte inte på att ta upp det eftersom (ja) det är mitt första barn jag väntar och även om det inte är alla mina vänners första så är det just graviditeterna vi diskuterar mest. Jag skulle ha varit lite tydligare där kanske. Jag hoppas min poäng går fram i alla fall.


    Nej, det är inte alls särskilt uppenbart att du menar att dessa pappor du beskriver är oengagerade i graviditeten OCH tidigare barn. Tycker att många män verkar vara oengagerade i graviditeten (särskilt om det är ett syskon som bakas), men väldigt uppe i föräldraskapet när barnet väl kommer. Det är ju extremt abstrakt innan bebisen är på plats.

    Så menar du att vännernas män är dåliga föräldrar till befintliga barn så är dom ju det, men engagemanget i graviditeten (enskilt) gör ingen man till en bakåtsträvare (igen: om det bara är den biten som är 'problemet').
  • Wed 11 Sep 2019 16:07
    #35
    Anonym (ts) skrev 2019-09-11 06:27:44 följande:
    Att engagera sig i tidigare barn, ha tagit ut 90% föräldraledigt osv går ju under kategorin "vettig man". Barnen är ju resultatet av de tidigare graviditeterna och det vore ju vansinne om han struntade i dom bara för att det är en ny graviditet på g.
    Jag trodde det var uppenbart att sådant gick in under samma, men tänkte inte på att ta upp det eftersom (ja) det är mitt första barn jag väntar och även om det inte är alla mina vänners första så är det just graviditeterna vi diskuterar mest. Jag skulle ha varit lite tydligare där kanske. Jag hoppas min poäng går fram i alla fall.
    Hur kan det vara vettigt for en man att ta ut 90% FL? Det vettiga ar val att mamma och pappa delar lika, dvs 50% var?
  • Anonym (ts) Trådstartaren
    Wed 11 Sep 2019 18:17
    #36
    Tow2Mater skrev 2019-09-11 16:07:51 följande:
    Hur kan det vara vettigt for en man att ta ut 90% FL? Det vettiga ar val att mamma och pappa delar lika, dvs 50% var?
    Det optimala är att båda får lika mycket tid med barnet, så på papperet är 50/50 så klart bäst. Jag gissar att jag blev lite färgad av min situation när jag läste. På papperet kommer jag ta ut mindre fl än min man men vi kommer ha lika mycket tid med barnet, på grund av att jag har eget företag med väldigt flexibla tider. 
    Jag hoppas ju, och utgår från, att deras upplägg inte innebär att mamman är helt frånvarande. Lite stereotypt att tänka så, men det är större risk att pappan är frånvarande om det hade varit ombytta roller än att mamman är det även om pappan tagit ut 90%..
  • Anonym (A)
    Wed 11 Sep 2019 18:20
    #37
    Tow2Mater skrev 2019-09-11 16:07:51 följande:
    Hur kan det vara vettigt for en man att ta ut 90% FL? Det vettiga ar val att mamma och pappa delar lika, dvs 50% var?
    +1
  • Anonym (priva­ta affäre­r)
    Thu 12 Sep 2019 10:03
    #38

    Du har helt rätt i att det är skönt att ha en stöttande man under graviditeten. Jag tror att många män har svårt att förstå det där. För min egen del så var min man bättre på det under andra graviditeten, då hajade han.

    Sen, hur andra delar upp det därhemma ska man inte lägga sig i. Deras bekymmer.

  • Anonym (priva­ta affäre­r)
    Thu 12 Sep 2019 10:06
    #39
    Anonym (A) skrev 2019-09-11 18:20:38 följande:
    +1
    Anonym (ts) skrev 2019-09-11 18:17:06 följande:
    Det optimala är att båda får lika mycket tid med barnet, så på papperet är 50/50 så klart bäst. Jag gissar att jag blev lite färgad av min situation när jag läste. På papperet kommer jag ta ut mindre fl än min man men vi kommer ha lika mycket tid med barnet, på grund av att jag har eget företag med väldigt flexibla tider. 
    Jag hoppas ju, och utgår från, att deras upplägg inte innebär att mamman är helt frånvarande. Lite stereotypt att tänka så, men det är större risk att pappan är frånvarande om det hade varit ombytta roller än att mamman är det även om pappan tagit ut 90%..
    Det här är bara så dumt. Varför är det viktigt för er hur andra gör?

    I mitt fall hade jag en förlossningsdepression och förlossningsskador. Första året (åren faktisk eftersom jag bajsade på mig på jobbet och ingen hittade min sfinkterskada förrän efter fler år!) var bara en kamp för överlevnad rent ut sagt. Vad som är "jämställt" är väl något vuxna människor kan bestämma själva?!
  • Anonym (ts) Trådstartaren
    Thu 12 Sep 2019 10:37
    #40
    Anonym (privata affärer) skrev 2019-09-12 10:03:00 följande:

    Sen, hur andra delar upp det därhemma ska man inte lägga sig i. Deras bekymmer.


    Ja, när ens vänner man pratar med är ledsna över sakar så ska man bara skita i det. Deras bekymmer.
  • Anonym (priva­ta affäre­r)
    Thu 12 Sep 2019 11:27
    #41
    Anonym (ts) skrev 2019-09-12 10:37:15 följande:
    Ja, när ens vänner man pratar med är ledsna över sakar så ska man bara skita i det. Deras bekymmer.
    Ja, för ditt eget och din familjs mående så ska du faktiskt det. Du kan inte påverka eller ändra deras män ett endaste dugg!
  • Thu 12 Sep 2019 17:11
    #42

    Jag är sjukskriven på 100% pga mitt illamående och kräkningar, min sambo är fantastiskt. Han sköter allting, en hel köksrenovering, tar ledigt för BM o pratar o pussar på magen varje dag.

    Skulle känna mig ensam o så ledsen om jag kände att jag var i detta själv. Det är ju 50% hans "fel" att jag mår så här nu haha

Svar på tråden Har vi inte kommit längre?