Ingen barnlängtan??30+

Jag tror frågan togs upp kort när vi började dejta, t.ex. om någon av oss ville ha barn och då berördes det bara väldigt kort genom att det är något man vill ha men kanske inte just nu eller inom något år isåfall. (vilket känns helt naturligt för mig, för hur kan man säga att man vill ha barn omedelbart med nån som man inte känner eller precis börjat dejta?). Vi skyddar oss, så vi är på samma nivå där och kör väl oavbrutet ibland. Vet inte hur han förhåller sig till en ev. graviditet.

Förhoppningsvis skulle han väl bli chockad, men glad hoppas jag? Men vet egentligen inte alls hur han skulle reagera. Har kanske fått frågan nån gång och svarat (jag) väldigt flyktigt på den att "min kusin har ju barn och det räcker med hennes" då jag känt så just där och då. Så ja - vi berör ju knappt frågan om barn.

Hej igen,

och tack för alla svar. Alltså jag är närmare 35 än 30...så är ju inte precis "ung" längre när det kommer till den biologiska klockan eller vad man ska säga. Anledningen till varför jag (?) svarade så angående kusinens barn när barnfrågan ställdes är ju för att ingen av oss berört frågan och ställer nån utomstående frågan (tex familj) så har jag inget bra svar, eftersom jag inte vet hur min partner förhåller sig till frågan. Och det är ju lite svårt att skaffa barn på egen hand? Min man är även som en mur när man försöker prata med honom, går inte att få något ur honom.

Jag förstår inte hur två vuxna människor kan ha ett förhållande i flera år och aldrig prata om barn? Jag menar inte att kritisera utan är genuint nyfiken, vad pratar in om i ert förhållande? När ni pratar om framtiden måste väl det komma upp?

Om en av parterna är intresserade, eller bägge, då blir det så klart barnprat. Men, som jag skrev tidigare, om bägge är tämligen eller mycket ointresserade av barn är det väl inte så konstigt att det inte berörs?

Jag hade som sagt en relation mellan 30-42 och vi pratade bara mkt kort om detta, för oss bägge, tämligen ointressanta ämne. I relationen jag hade innan dess nämndes inte heller ett ord om barn så vitt jag minns.

Om en av parterna är intresserade, eller bägge, då blir det så klart barnprat. Men, som jag skrev tidigare, om bägge är tämligen eller mycket ointresserade av barn är det väl inte så konstigt att det inte berörs?

Jag hade som sagt en relation mellan 30-42 och vi pratade bara mkt kort om detta, för oss bägge, tämligen ointressanta ämne. I relationen jag hade innan dess nämndes inte heller ett ord om barn så vitt jag minns.

Hej,

Det är kanske lite konstigt att posta här..men vet inte hur jag ska förhålla mig till mina känslor...Är tillsammans med en man som är närmare 35-40 och jag är själv i samma ålder (+30), närmare 35 år. Vi har varit tillsammans i mer än 3 år...och jag känner fortfarande ingen barnlängtan. Är det här normalt? Självklart kan jag se mig själv i framtiden med barn och familj och vill såklart ha hela den biten och jag förstår att min biologiska klocka tickar på. Men varför känner jag ingen sån längtan med min sambo?

Vi har inte heller pratat om barn och har knappt berört frågan. Dels för att jag själv inte tagit upp det (har knappat pratat om det med tidigare partners heller), så tanken har väl inte funnit där (mer än att man själv målat upp en bild i huvudet med barn i bilden - men varit ensam om det och motparten har inte varit på "samma nivå" eller sett samma framtid med en), dels har inte heller min sambo tagit upp frågan och det verkar inte vara något som berör honom heller. Jag vet inte varför vi inte kan prata om det här? Borde inte vi vara i en ålder där det snarare vore mer aktuellt att ta upp frågan än att inte göra det? Kan läggas till att vi båda har god ekonomi (jag i form av sparanden, men har inget fast jobb just nu) och sambon har en bra lön. Så ekonomin borde inte vara något problem.

Är det för att vi varit tillsammans för kort tid för att komma varandra så nära att vi kan ta upp frågan eller är vi bara två omogna personer som inte kan beröra frågan med barn och det ansvar ett barn innebär då vi är för bekväma med vår nuvarande situation och vardag?

Hej igen,

och tack för alla svar. Alltså jag är närmare 35 än 30...så är ju inte precis "ung" längre när det kommer till den biologiska klockan eller vad man ska säga. Anledningen till varför jag (?) svarade så angående kusinens barn när barnfrågan ställdes är ju för att ingen av oss berört frågan och ställer nån utomstående frågan (tex familj) så har jag inget bra svar, eftersom jag inte vet hur min partner förhåller sig till frågan. Och det är ju lite svårt att skaffa barn på egen hand? Min man är även som en mur när man försöker prata med honom, går inte att få något ur honom.