Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:08:38 följande:
Jag har fortfarande svårt att se varför mitt agerande skulle starta världskrig och vårdnadstvist. Det är inte så att jag gått omkring de senaste åren och låtsats att allt är frid och fröjd och inte försökt jobba på relationen.
Vi har pratat, massor, om vår relation, men den blir inte bättre, trots prat och försök till förändring. Han tar mig för given, är bekväm och existerar vid min sida. Jag är trött på att försöka jobba på en relation där den andra gör lite halvhjärtade försök och sedan faller in i samma bekväma liv igen.
Jag vill inte leva under samma tak med en person som jag inte vet om jag är kär i längre. Jag har halva livet kvar och tycker att det är för kort för att slösas bort tillsammans med någon som inte bryr sig. Jag är frustrerad och irriterad och det gör mig inte till en bra mamma. När min man inte är hemma känns det som en lättnad, jag är glad och kan ägna mig åt barnen på ett bra sätt istället för att han honom som ett ständigt awkward irritationsmoment i bakgrunden.
HUR SKA JAG GÖRA DÅ?! Om jag inte kan separera från honom men samtidigt vill ha en förändring? Jag har ju inte flyttat än, så snälla ge mig tips!
Vad ska jag säga? Jag vill att vi går i familjerådgivning? Det har jag redan sagt, men inget har hänt, inget har bokats eller följts upp. Jag vill flytta ut? Men inte berätta att jag redan ordnat boende utan meddela det en vecka senare typ? Och sedan börja diskussionen kring ett ev upplägg om barnen?
Jag kan inte leva som jag gör just nu, jag står inte ut mer. Men samtidigt vill jag ju inte göra saker och ting onödigt jobbiga naturligtvis.
Det är bra att du sätter ner foten, du har försökt jobba på relationen men när inget händer måste din man ruskas upp ur sin bekvämlighet och inse att om han vill rädda förhållandet måste han börja jobba på det. Jag gick också i flera år och försökte, medan min sambo inte tog på allvar när jag försökte tala om våra problem. Jag föreslog parterapi, jag föreslog att vi skulle resa bort själva eller börja göra något roligt ihop för det enda vi gjorde tillsammans var att åka och storhandla ett par gånger i veckan, men inget hände. Först när jag hade bestämt mig att jag ville separera vaknade han men då var det redan försent för mig, jag ville inte längre. Vi gjorde faktiskt så att han kom hem och var hemma hos oss ibland fast han flyttat ut, han kunde hämta på dagis och vi åt middag ihop, sen åkte han hem till sin etta på kvällen. Den yngsta sov över där ibland också och för barnen blev det en smärtfri separation, de märkte knappt att vi flyttade isär utan vi var faktiskt tvungna att berätta det för dem några månader efter att han flyttat ut - de hade inte märkt något och hade inte tänkt på att pappa hade skaffat en liten lägenhet, det var inget konstigt med det.
Du vill fortfarande ge relationen en chans, du vill bara få andrum och provocera fram en reaktion hos din man och tvinga honom följa med på familjerådgivning, du tar alltså fortfarande ansvar för relationen och förtjänar inte all kritik du fått här.
Jag tycker inte du ska vänta längre med att berätta om dina planer för din man. Varför vänta, det är bättre att han får lite tid att vänja sig vid tanken och detta kan bli startskottet till att ni börjar prata allvar. Berätta att du har skaffat en annan lägenhet och tänker flytta ut temporärt, under tiden vill du att ni går på familjerådgivning och funderar på hur nu vill ha det i framtiden, med er relation och med familjelivet om ni går isär. Se vad han säger om det, vill han kämpa eller har han också haft tankar på att skiljas?
Ang. bostaden kan du inte ställa krav på att få komma och gå som du vill om det inte är så din man vill fortsätta ha det. Du kan ju föreslå det men du har din fristad i ettan, och han har samma rätt att få vara ifred i sitt hem utan att du kan stolpa in när som helst. Men det finns inga regler, ni gör precis som ni vill och vad som passar er bäst. Visst kan ni lösa det så att du kommer hem och är hemma med barnen efter jobbet, ni äter middag ihop eller du går när han kommer och sedan kilar du hem till ditt krypin. Om ni är överens om att göra det som är bäst för barnen är mycket vunnet.
Ni kan boka tid på familjerådgivning och ha samarbetssamtal, man behöver inte alls ha bestämt sig definitivt för att separera innan man bokar tid där utan ni formar samtalet utefter era frågeställningar och förutsättningar. Där kan ni också diskutera umgänge och boende, under betänketiden och hur ni ska göra vid en separation om ni inte bestämmer er för att försöka igen.