• Anonym (drar)
    Wed 11 Sep 2019 18:40
    1650 visningar
    55 svar
    55
    1650

    Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd

    Nu är min plan klar.

    Har fixat lägenhet i närheten, en etta. Bokat familjerådgivning om en vecka.

    Har funderat över detta i flera år nu. Vi är mer som vänner än ett par och jag måste göra det här för att antingen få till en förändring mellan oss eller ett avslut. Barnen är 6 och 8 år gamla. Tänkte att jag bor i lägenheten varannan vecka och varannan vecka bor jag med barnen "hemma" och då får min man hitta någon annanstans att sova de dagarna.

    Behöver råd hur man ska tänka framåt. Hur gör man med helgerna? Måste man dela upp dagarna helt veckovis eller kan vi fortsätta dela på hämtning och lämning som vanligt? Hur har ni gjort?

    Jag hyser inget agg till min man öht utan vill att vi ska vara vänner efter detta.. Jag har inte varit otrogen heller och vill verkligen att vi ska fortsätta ha ett bra liv tillsammans fast utan att vara gift och i ett förhållande.

    Hjälp

  • Svar på tråden Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd
  • Anonym (Krig)
    Thu 12 Sep 2019 11:53
    #46
    Anonym (Duu) skrev 2019-09-12 11:28:14 följande:

    Ja och då förutspår många här att det kommer skapa en stor konflikt.

    Har du verkligen sagt så tidigare? Jag funderar att skaffa eget ställe etc? Personligen så tror jag att du behöver bestämma dig och sedan när du bestämt diskuterar ni förutsättningslöst hur ni kan lösa detta på bästa sätt.


    Lite min tanke. Hur många gånger har du planerat att flytta ut, bokat familjerådgivning och krävt det ena och andra förut? Jag gissar noll gånger. Du har tröttnat på ert hattande. Det förstår vem som helst. Men ditt agerande försvaras inte bara för att relationen är krasslig. Ni är två som träter. Ni är två som måste dela vårdnaden. Ni är två som måste komma överens i framtiden. Ni är två som äger bostaden. Det funkar inte att köra ett enmans lopp. Det är inte fel att känna som du gör. Du måste dela dina känslor med din man. Så han kan ta ställning till hans framtid. Var han vill bo. Han kanske hellre avslutar än att lägga energi och pengar på terapi? Prata med honom! Det är allt vi försöker säga dig ts.
  • Anonym (Håll ihop)
    Thu 12 Sep 2019 11:55
    #42

    Alla bra parförhållanden utvecklas med tiden till djup vänskap. Du vill ta ifrån barnen sin trygghet och stabilitet i livet - för att du har tråkigt?! Det är ett djupt egoistiskt skäl att bryta sönder sin familj. Ta ansvar för de val du har gjort i livet. Försök gärna förbättra förhållandet genom parterapi, det är en underskattad metod att se saker och ting från nya vinklar. Och du behöver verkligen nya synvinklar när du är beredd att förstöra dina barns liv över något så tramsigt och själviskt.

  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Thu 12 Sep 2019 12:45
    #43
    Anonym (Håll ihop) skrev 2019-09-12 11:55:31 följande:

    Alla bra parförhållanden utvecklas med tiden till djup vänskap. Du vill ta ifrån barnen sin trygghet och stabilitet i livet - för att du har tråkigt?! Det är ett djupt egoistiskt skäl att bryta sönder sin familj. Ta ansvar för de val du har gjort i livet. Försök gärna förbättra förhållandet genom parterapi, det är en underskattad metod att se saker och ting från nya vinklar. Och du behöver verkligen nya synvinklar när du är beredd att förstöra dina barns liv över något så tramsigt och själviskt.


    Fast alltså, jag tror verkligen inte att jag förstör mina barns liv. Varför skulle jag göra det? Det är inte så att de slängs ut i en otrygg miljö full av bråk och hot. Vi är stabila människor med god ekonomi och stora sociala nätverk runt omkring oss. I vår närhet finns dessutom flera exempel på skilsmässor som gått bra, där barnen mår ypperligt och alla ex umgås mer eller mindre.

    Och varför ska bara JAG ta ansvar för de val jag gjort? Det var ju inte så att jag skrev under något livsstidskontrakt att serva och projektleda en bekväm karl helt oförmögen att visa känslor resten av livet? Jag gifte mig med en omtänksam man i en tillvaro av kärlek, ömhet, närhet och ömsesidig respekt. Nu är han inte den personen längre, varför ska jag då behöva leva resten av livet med honom och lida om jag inte behöver?
  • Thu 12 Sep 2019 12:50
    #44
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 12:45:34 följande:
    Fast alltså, jag tror verkligen inte att jag förstör mina barns liv. Varför skulle jag göra det? Det är inte så att de slängs ut i en otrygg miljö full av bråk och hot. Vi är stabila människor med god ekonomi och stora sociala nätverk runt omkring oss. I vår närhet finns dessutom flera exempel på skilsmässor som gått bra, där barnen mår ypperligt och alla ex umgås mer eller mindre.

    Och varför ska bara JAG ta ansvar för de val jag gjort? Det var ju inte så att jag skrev under något livsstidskontrakt att serva och projektleda en bekväm karl helt oförmögen att visa känslor resten av livet? Jag gifte mig med en omtänksam man i en tillvaro av kärlek, ömhet, närhet och ömsesidig respekt. Nu är han inte den personen längre, varför ska jag då behöva leva resten av livet med honom och lida om jag inte behöver?
    Separera, flytta och skilj dig. Men förvänta dig inte att han ska följa din plan.


  • Anonym (Obeha­g)
    Thu 12 Sep 2019 12:56
    #45
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 09:49:16 följande:
    Anledningen till att jag inte vill prata först och agera sedan är att jag gjort detta tusen gånger känns det som.
    Min sambo har också hotat att lämna mig innan då vi tyckt olika om vissa saker. Tror inte min sambo förstår vilka spår det satt.

    Det som hänt är att jag under flera år försökt att vänja mig vid tanken om en separation även om det är svårt. Även ekonomiskt har jag sparat i hemlighet om hon skulle göra slut. 

    Att hota om att göra slut som du gör kommer garanterat sätta spår men hoppas det går bra.
  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Thu 12 Sep 2019 14:48
    #46
    Anonym (Obehag) skrev 2019-09-12 12:56:59 följande:
    Min sambo har också hotat att lämna mig innan då vi tyckt olika om vissa saker. Tror inte min sambo förstår vilka spår det satt.

    Det som hänt är att jag under flera år försökt att vänja mig vid tanken om en separation även om det är svårt. Även ekonomiskt har jag sparat i hemlighet om hon skulle göra slut. 

    Att hota om att göra slut som du gör kommer garanterat sätta spår men hoppas det går bra.
    Men det är ju lika oärligt av dig att spara pengar i hemlighet om hon skulle dra eller? Varför finner du dig i att leva under detta ständiga hot om det "sätter spår" och får dig att må dåligt?
  • Anonym (Dalku­llan)
    Thu 12 Sep 2019 18:56
    #47
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 07:48:32 följande:

    Förlåt för massposten, min dator krånglar tydligen...

    Jag blir ärligt talat förvånad över den respons jag fått med tråden. Är det jag som är naiv? Jag trodde inte alls att man antingen ska tvingas leva 24/7 med en man man tvekar på eller annars skilja sig direkt med vårdnadstvist och osämja som resultat.

    Finns det ingen som separerar och sedan hittar tillbaka till varandra? Eller gör övergången lite långsam? 


    Jo, det är väl klart att det ska finnas ett mellanting. Och det finns inga regler för hur man ska göra, det bestämmer ju du tillsammans med din man vad som passar bäst för er.

    Om du inte är säker på att du vill skilja dig så tycker jag att det är en bra idé "provseparera". Men om du vet att du kommer att vilja skilja dig är det bättre att bryta direkt, för din mans skull. Så slipper han gå runt med förhoppningar.

    Jag tycker att idén om att ni bor hemma varannan vecka är klokt, det blir ju bäst för barnen som slipper pendla fram och tillbaka. Jag känner några par som gjort så under en separation för att barnen alltid skulle få bo hemma. Det var ju en nog så stor omställning att inte mamma och pappa bor hemma samtidigt.

    Sen måste du ju väga för- och nackdelar. Om du tror att det finns saker ni faktiskt kan jobba på - försök. Om du rent av är olycklig och inte ser någon utväg, lämna. Livet är för kort för att gå runt och vara olycklig. Men man ska tänka på hur livet kommer att se ut om man faktiskt skiljer sig. Missa halva barnens uppväxt, riskera att en bonusmamma kommer in i bilden och lägger sig i (hon kanske inte lägger i sig i men hon kommer med stor sannolikhet att komma in i bilden). Att du träffar en annan som inte kommer överens med barnen. Varannan jul. Osv osv. Det är mycket att tänka på. Och med åren, speciellt efter barn, så ändras kärleken. Man är trött och det är mycket i vardagen som kommer emellan. Man har inte samma tid för varandra, man kanske slutar att anstränga sig för varandra. Man slutar att avsätta kvalitetstid med varandra. Om du tror att det finns konkreta saker att ändra och jobba på så säger jag återigen, försök. Menar absolut inte att du är en sån här person, för jag känner inte dig, men jag tror att många ger upp för lätt. Man tänker att gräset är grönare någon annanstans, men gräset är grönt där man vattnar det. Och allt blir en vardag tillslut. Även om man skaffar en ny och allt är sådär underbart och perfekt i början, men allt blir en vardag. Sen är ju frågan om man kan leva med den vardagen eller inte.

    Självklart kan man hitta tillbaka till varandra. Ibland är det ju bara lite tid ifrån varandra som krävs. Så att man verkligen får sakna varandra. Men jag tycker att du ska ta det varsamt med din man, att du verkligen pratar igenom detta med honom så att du inte bara säger "jag ska flytta till en egen lägenhet". Inkludera honom i dina känslor. Säg att ni kanske ska leva ifrån varandra en tid och ge er själva tid för reflektion. Och hur ni vill ha det i livet.

    Nu blev det ett himla långt meddelande här. Hoppas jag inte trampat dig på tårna. Ville bara komma med en reflektion från min sida. Hade nyss ett liknande samtal med en vän, så jag antar att jag var inspirerad.  Lycka till!


  • Anonym (Fri och lyckli­g)
    Thu 12 Sep 2019 19:52
    #48
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 12:45:34 följande:
    Fast alltså, jag tror verkligen inte att jag förstör mina barns liv. Varför skulle jag göra det? Det är inte så att de slängs ut i en otrygg miljö full av bråk och hot. Vi är stabila människor med god ekonomi och stora sociala nätverk runt omkring oss. I vår närhet finns dessutom flera exempel på skilsmässor som gått bra, där barnen mår ypperligt och alla ex umgås mer eller mindre.

    Och varför ska bara JAG ta ansvar för de val jag gjort? Det var ju inte så att jag skrev under något livsstidskontrakt att serva och projektleda en bekväm karl helt oförmögen att visa känslor resten av livet? Jag gifte mig med en omtänksam man i en tillvaro av kärlek, ömhet, närhet och ömsesidig respekt. Nu är han inte den personen längre, varför ska jag då behöva leva resten av livet med honom och lida om jag inte behöver?
    Det här var det sundaste inlägget jag läst på länge! Du ska tänka som en man hade gjort, och det gör du rätt i. Varför ska du serva och stå ut med något som du inte trivs med resten av livet, och på sikt garanterat bli både bitter och ångra dig djupt när du är 55+ och du hade chansen att få bli lite j-a glad.
    En glad mamma! Inte en bitter olycklig! 
    EN MAN hade troligen inte planerat en bråkdel för att allt skulle bli bra, han hade bara hittat en ny och dragit. Du har gjort upp en plan för familjens bästa!
    Det enda jag tänker på i den här soppan, som jag önskar dig varmt lycka till med, är att under inga omständigheter blanda in nya partners på mycket lång tid framöver. Låt det bli du och barnen, trygghet och harmoni. Då kan man börja tänka på sig själv igen. Barnen först! Men det där ser jag i texten att du har stenkoll på redan också. Det där blir bra ska du se! Lycka till!
  • Thu 12 Sep 2019 22:36
    #49
    -1
    Anonym (drar) skrev 2019-09-11 18:40:40 följande:

    Nu är min plan klar.

    Har fixat lägenhet i närheten, en etta. Bokat familjerådgivning om en vecka.

    Har funderat över detta i flera år nu. Vi är mer som vänner än ett par och jag måste göra det här för att antingen få till en förändring mellan oss eller ett avslut. Barnen är 6 och 8 år gamla. Tänkte att jag bor i lägenheten varannan vecka och varannan vecka bor jag med barnen "hemma" och då får min man hitta någon annanstans att sova de dagarna.

    Behöver råd hur man ska tänka framåt. Hur gör man med helgerna? Måste man dela upp dagarna helt veckovis eller kan vi fortsätta dela på hämtning och lämning som vanligt? Hur har ni gjort?

    Jag hyser inget agg till min man öht utan vill att vi ska vara vänner efter detta.. Jag har inte varit otrogen heller och vill verkligen att vi ska fortsätta ha ett bra liv tillsammans fast utan att vara gift och i ett förhållande.

    Hjälp


    Är ni gifta så har ni ju lovat inför alla att älska i nöd och lust.
  • Fri 13 Sep 2019 04:47
    #50
    Anonym (drar) skrev 2019-09-12 12:45:34 följande:
    Och varför ska bara JAG ta ansvar för de val jag gjort?
    Vem skall ta ansvaret för DINA val, om inte du själv?
    Var och en ansvar för sina egna val. Det är inte någon annas ansvar.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • Anonym (rätt)
    Fri 13 Sep 2019 06:25
    #51

    Du fick som första kommentar kritik. Jag håller inte alls med skribenten ifråga. Du gjorde helt rätt och planera för dig själv före. Begäran om separation är en privat sak som rör dig och som helt naturligt drabbar den andre. Det hör till sakens natur. Sep. brukar inte alltid vara roliga. Det jobbiga går dock över och bägge två har då möjlighet att skaffa nåt bättre.

  • Anonym (Krig)
    Fri 13 Sep 2019 06:52
    #52
    Anonym (rätt) skrev 2019-09-13 06:25:25 följande:

    Du fick som första kommentar kritik. Jag håller inte alls med skribenten ifråga. Du gjorde helt rätt och planera för dig själv före. Begäran om separation är en privat sak som rör dig och som helt naturligt drabbar den andre. Det hör till sakens natur. Sep. brukar inte alltid vara roliga. Det jobbiga går dock över och bägge två har då möjlighet att skaffa nåt bättre.


    Vad anser du om att ts sedan vill jobba på relationen för att hon inte är säker på om hon vill separera, eller fortsätta som vänner.

    Hur ska hennes man kunna acceptera och respektera detta när hon väljer att utesluta honom medvetet?

    Anser du att allt är mannens skuld?
  • Anonym (drar) Trådstartaren
    Fri 13 Sep 2019 11:11
    #53

    Tack snälla ni som kommer med långa resonemang kring hur man kan tänka och lösa situationen till det minst dåliga. Jag ska fundera en stund till över det praktiska och hur jag skall lägga fram min flytt till min man. Har bokat om familjerådgivningen till början av nästa månad och tänker att jag kommer meddela min man om mitt tilläggsboende straxt innan.

    Att separera är att tänka på sig själv, visst, men jag lever bara ett liv. Tror inte min man blir gladare av att ha en bitterfitta till fru att leva med.

  • Fri 13 Sep 2019 15:11
    #54

    Du behöver lämna förhållandet, helt klart. Det kommer inte bli bättre och barnen kommer klara sig. Men det var kanske överilat att skaffa en etta. Du behöver större lägenhet, men kanske har du inte råd med det förrän ni sålt er gemensamma? I så fall får ni tre trängas i den när barnen är där, tills ni har sålt och du får loss pengar(eller om han köper ut dig).

    Du kommer inte ändra dig, du behöver inte mer tid. Det måste inte bli tvist och bråk. Till en början kommer han lägga skuld på dig och vara ett offer, men det går över. Förhoppningsvis har han mognaden att inte starta vårdnadstvist och göra barnen till slagträ.

  • Anonym (rätt)
    Sat 14 Sep 2019 17:22
    #55
    Anonym (Krig) skrev 2019-09-13 06:52:54 följande:
    Vad anser du om att ts sedan vill jobba på relationen för att hon inte är säker på om hon vill separera, eller fortsätta som vänner.

    Hur ska hennes man kunna acceptera och respektera detta när hon väljer att utesluta honom medvetet?

    Anser du att allt är mannens skuld?
    Ursäkta sen respons.

    Jag tycker TS gör helt rätt utifrån hennes situation och tankesätt. Visst kan han tappa respekten för henne sen och det får TS ta med i beräkningen. De har ju haft ideliga diskussioner om deras dåliga förhållande och samtalen leder ingenstans. Så hennes fix med egen lght utan att berätta det passar utmärkt med tanke på hennes dåliga självförtroende, dvs hon har alltid övertalats att stanna. Hon känner sig själv vid detta lag och hon har nu tagit ett steg som hon har svårt att backa ifrån. Hade hon haft honom med på ex.vis val av lght, tror du det hade funkat med tanke på hur det tidigare slutat?

    Vill han ha henne tillbaka så får han acceptera hennes handlande och sätta sig ner med henne och prata. Dock är jag tveksam till ev. sweettalk från hans sida. Varför skulle han bli en annan personlighet efter typ 6 månader? 

    Det är inte mannens skuld. Det är ingens skuld. Hon har tillåtit det fortgå och han har tagit för sig. De är lika skyldiga bägge två om vi nu ska tala om skuld öht.
Svar på tråden Nu lämnar jag min man- behöver kloka råd