Gravid och svartsjuk - nu har han fått nog

Jag tycker att du ska gå i terapi själv för att ta itu med dina problem. Parterapi kommer inte att fixa din svartsjuka. Du ska heller inte försöka få tillbaka honom. Du ska inte ha ett förhållande överhuvudtaget förän du klarar av det. Jag säger inte det för att vara taskig utan för att du ska må bättre. Sjukligt svartsjuka personer mår ju faktiskt inte bra i relationer.

Jag håller med dig. Otroligt förmätet av en sjukligt svartsjuk person att föreslå parterapi.

Jag blir lite fundersam här.

Givetvis ska man inte tjuvläsa någons telefon (fy fy skäms skäms och nu har vi rett ut det) men om det stämmer att du inte gjort det tidigare så kan man ju fråga sig vad det är som har triggat igång det? Är det hormoner som spökar eller är det något som inte stämmer?

Sedan så kan man ju undra varför han har ett sådant stort behov av att berätta för dig om sina såkallade väninnor som är så nere i honom, vad hade han tänkt att du skulle göra med den informationen egentligen? Jag får en känsla här att han är en liten bekräftelsebock som inte har helt rent mjöl i påsen, verkar som att det triggar honom att reta upp dig för att sedan skylla ifrån sig på dig när du lackar ur. Gaslightar dig kanske?

Många frågetecken här från mitt håll men jag tycker att det luktar skunk från honom.

Instämmer precis i det här!

Du TS ska INTE vara i något förhållande förrän du kommit tillrätta med dina problem och tycker om dig själv.

Hur tror du att bebisen i magen mår av dina utbrott och era bråk?

Precis som ovan skriver så är det inte NI som par som behöver terapi utan det är DU som behöver det.

Så lätt för dig att säga. Det här var som sagt inget problem i vårt förhållande innan jag var gravid och inte varit en issue i tidigare förhållanden heller.

Att avsluta ett förhållande när man har några månader kvar till förlossning och ett barn sen innan, gemensamt boende osv osv är mer komplext än din åsikt ger sken av.

Du har rätt till din åsikt men världen är inte så svart och vit som du verkar tro.

Jag skulle vilja föreslå en kompromiss. Prata med honom och berätta att du förstår vilken skada du gör på deras förhållande. Att du väldigt gärna bara skulle sluta men att du tyvärr inte kan kontrollera dig, alltså tänker du nu börja (själv) i terapi för att lära dig hantera din svartsjuka. Det kommer inte förändras över dagen men längre fram i tiden så kommer det bli bättre och du hoppas att han är villig att ge det en chans.

Däremot bör du inte tjata/böna/be om att han ska stanna, vill han lämna så måste du acceptera det. Men ge honom detta alternativet.

Jag tror det som gjort det svårt denna gång är att han har ett stort antal av dessa sk väninnor som han säger varit/är intresserade av honom men han varit ?tydlig mot? vad han vill. Jag har dock sett i hans kommunikation att han ger dem små krokar då och då - det har skapat en oro hos mig eftersom det inte är ?vanliga ex?/avslutade relationer. Jag upplever också ett stort bekräftelsebehov hos honom och har funderat på om det är därför han bara skaffar vänner av det motsatta könet.

Jag kan inte ens nämna någonting om andra kvinnor även om jag gör det på ett lättsamt sätt utan att han skriker åt mig att jag är svartsjuk, men samtidigt är jag ju det och skäms för det.

Min fråga: Brukar du vara såhär även i tidigare relationer eller har detta kommit nu eller just kring graviditeten? Om det är nytt kan vi prata om en graviditetspsykos. Då behöver du söka hjälp för att bryta det hela. Det finns är en något som kallas Otellosyndromet som påminner lite om dig i nuläget...

Varför skulle han gå i terapi med dig? Du behöver ju gå i terapi själv! Skulle du föreslå något sådant enbart som lösning förstår jag att han anser att du missar poängen.

Svartsjuka ser jag generellt som ett val. Du har en partner som är med dig. Om han inte tyckte bra om dig så skulle han ju inte vara med dig. Allt annat är ovidkommande.

Du kan inte kräva saker från andra, bara dig själv. Du måste förstå att du duger. Relationen med dig själv är den enda som garanterat kommer vara resten av ditt liv. Då kan du bara må dåligt om du tycker att du är ful, fel etc och försöker få det motbevisat med ANDRAS bekräftelse. Det är bara en startpunkt för svartsjuka.

Varför gör du som du gör? Det finns ett val bakom. Du har plockat upp hans telefon för att snoka. Varför? Du får psykbryt och kastar hans saker omkring dig, varför?

Du säger att du inte kunnat sova för att du är rädd att han ska lämna dig, men du borde ha varit vaken då du legat och tänkt på vad du egentligen gjort mot honom. Och du kan inte heller ligga och tänka på att du inte duger. Gjort är gjort, nu måste du vända blad.

Förslag: sätt dig ner och prata med honom. Börja med att du vet att du har ett problem. Förklara vad du känner för dig själv, att det bottnar i något inom dig, och att du försökt kompensera det med hans bekräftelse. Berätta om din svartsjuka, hur den känns, vad den får dig att göra. Att du ska söka hjälp för ditt beteende då det är fel och inte gynnar dig eller er relation. Berätta allt du i din svartsjuka snokat reda på. Förklara att du förstår att du tappat hans förtroende när du gjort så, men förklara varför det ändå hänt. Anklaga inte! KRÄV inte svar eller kontring på det du snokat fram. Han är med dig alltså måste du se det som inget om han är med dig och vill vara med dig och du med honom. Samtalet kan mynna ut i att han lämnar dig, men en relation kan inte komma framåt på en sådan lögn.

Var själv istället.Så slipper du svartsjuka och drama.En person måste själv förstå och vilja ändra sig.Jag har varit svartsjuk förut,men skulle inte orka med det där spelet igen.Så jobbigt!

Jag har alltid haft dålig självkänsla, har kämpat mot ätstörning större delen av livet och generellt värderat mig själv lågt, ett resultat av barndom med alkoholistflräldrar osv. Har gått i terapi, både psykoterapi och kbt, men inte haft detta svartsjukeproblem tidigare.

Minns inte heller att det var såhär under min förra grav.

Tack för råd. Jag pratade med honom nu, föreslog att JAG ska gå i terapi, bad om ursäkt. Han är trött men säger att det är okej och att han inte ska lämna mig.

Anledningen till att jag ville gå i parterapi beror på att vi utöver detta har andra problem, och jag tror det är bra om båda får verktyg och förståelse för att komma framåt med detta om man nu inte väljer lösningen ?leva själv? som många av er föreslagit.